Måndag: Tack André, jag älskar den!

Hon: igår var vi på finissage i Skåne. Han kommer berätta mycket mer om detta, jag vill bara tränga mig in före och tacka för den otroligt fina gåva jag fick med mig hem av konstnären André Prah!

På fikat efter finissagen berättade jag för Andre hur en liten liten häst i hopen av hästar speciellt fångat mitt hjärta.
– Du får den, kör in bilen genom grinden vid entrén så bär jag ut den!
– Nej men du kan ju inte bara rycka loss den från sitt sammanhang.
– Jo! Jag tycker om dig och därför vill jag ge dig den.

André, jag är så rörd. Och jag är så glad! Tack! Ps. Jag tycker om dig med!

Han: Varför ovanstående kärleksförklaring? En bakgrund som du kan strunta i om du inte tycker om hästar. Eller konst.
I februari år 2014, i en annan tid, i en annan daglig blogg, gjorde jag den här dagsnoteringen:
@ Ur serien KÄNDA MÄN SOM MÖTT MIG
André Prah var en välkänd medarbetare här i Resumé på den tiden när Sverige var fattigare och visionerna flödade. På 90-talet slogs svenska företag om att få använda hans illustrationer i varumärkesbygget. Seden försvann han. Från er läsare alltså. Ur mitt liv har han aldrig försvunnit. Han har bara flyttat till en Skånegård, lämnat reklamen och satsat allt på konsten.
Säger jag oxkinder, så fattar du att jag ätit lunch med André vid Bord 100. Till festen anslöt även Andreas Johansson, redaktör på DI Weekend – den enda tidning som haft vett att publicera ett större reportage om Andrés nya projekt: Ice Horses of Ladoga.
Det handlar förstås om de hästar som frös fast i Ladogasjön under andra världskriget, som den italienske journalisten Curzio Malaparte (Kurt Erich Suckert) skriver om i ”Kaputt”. Återstår: Vilket galleri blir först med att ställa ut Andrés 500 underbart levande hästar?

Nio år senare får jag svar på sista frågan. Sommaren 2023 har utställningen ”Krigets vindar. Från Ladoga, Warszava, Budapest” på Bosjökloster Slott och trädgårdar.
– Vi missade invigningen. Men vi fick vara med om utställningen ”finissage”, avslutning.

Ett kärt återseende! Första kramen får jag av Christina. Och där sitter han med sin kopp kaffe, alltid detta kaffe. Och sina väldesignade kläder.
– Har det verkligen gått nästan ett decennium sedan vi sågs på Sturehof?
Känns som igår.

Och så äntligen: Hästarna från Ladoga, som André Prah ägnat tio år åt att ge nytt liv i och som nu äntligen visas på en stor utställning. Formade av trästycken, stammar, rötter och grenar som han Christina och han samlat längs Östersjökustens eroderade stränder.
Jag minns hur besatt han var redan för nio år sedan av detta projekt. Ett hundratal samlade i Bosjöklosters galleri, varav hon alltså fick med sig en favorit hem till udden. Senare ser vi att ytterligare hundratals hästar hemma i 1600-talsgården i Hänninge, där det gamla stallet nu bebos av fler hästar än det någonsin hyst. 

André Prah kom till Sverige 1944 som fyraårigt flyktingbarn undan kriget på Balkan. Han har haft en lång karriär som journalist, inklusive som moderedaktör på Expressen. Mest känd är han som illustratör inom reklam och media – han är den enda jag känner som erbjudits jobb på New York Times. Men jag påminns om att jag någonstans läst att har sagt när han första gången läste om hästarna i Ladoga:
– Jag sa till mig själv: Andre nu vet du vad du ska göra resten av livet, du ska tolka den här fantastiska historien.
För att du ska förstå denna besatthet måste jag berätta om hästarna som frös fast i Ladogasjöns vatten.

Så om vi börjar om där den historien: Han hette egentligen Kurt Erich Suckert. Född nära Florens, modern italienska, fadern tysk. Politiskt aktiv redan i tonåren. När första världskriget bröt ut tog han värvning som 16-åring. Slogs först på den franska fronten, därefter med de italienska trupperna i alperna. På 20-talet anslöt han sig till den italienska fascismen. Han stod Mussolini nära men hamnade i onåd och bröt med fascismen. Efter andra världskriget blev han kommunist och kändisjournalist, bosatte sig på Capri där han höll hov för konstnärer och författare i sitt spektakulära hus (jag har varit där). När han dog 1957 testamenterade han Villa Malaparte till Folkrepubliken Kina.

Allt det där kan du glömma för det var med boken Kaputt (1944) som han skrev in sig historieböckerna. Och då inte som Kurt Erich Suckert utan under pseudonymen Malaparte.
– Varför Malaparte?
– För att Bonaparte var upptaget, hävdar han själv; självgod som så många krigskorrespondenter.
De som läst Malapartes bok ”Kaputt” förknippar snarare namnet pseudonymen Malaparte, ”den onda delen” med den djävulska ondska som han som inbäddad krigskorrespondent för den italienska tidningen Corriera della Sera  beskriver under sina resor på östfronten från Rumänien till Finland åren 1941-1943. 

Till de värsta beskrivningar av mänsklig förnedring i krig hör rapporten från en militärbordell i staden Soroca i nuvarande Moldavien. Där tvingar nazisterna de judiska flickorna i staden ”tjänstgöra” några veckor i tron att därefter ska få åka hem till mamma och pappa.
Malaparte visas runt på bordellen av en stolt tysk officer som innan pr-besöket är över avlivar även den förhoppningen. Flickornas hemresa på ett lastbilsflak slutar i ett förintelseläger.
I en annan rapport skildrar Malaparte hur de tyska ockupanterna låter fångna ukrainska partisaner genomgå läsförståelseprov. De unga pojkarna gör sitt bästa. Man har fått dem att tro att de som klarar sig bra ska få fysiskt lindriga arbeten i lägret. Det är en lögn. De som visar att de kan läsa betraktas som mest farliga och skjuts därför direkt.

Men mest känd av Malapartes skildring om de 1000 hästarna i Ladogasjön. Möjligen beror detta på att vi människor tenderar att bli mer uppskakade, när vi hör djur plågas än när vi läser om hur människor dödas i krig. Å andra sidan är historien makaber.
I Kaputt berättar Malaparte följande historia från det finsk-ryska vinterkriget. I december 1939 hårda strider mellan finländska jägarförband och enheter ur det sovjetiska kavalleriet vid Ladoga, Europas största insjö, i finska Karelen. Ryssarna är inringade och när de finska trupperna sätter eld på skogen drabbas de sovjetiska soldaterna av panik och flyr mot Ladogas stränder där de mejas ner av finska kulsprutor. Grips av panik gör även de tusen hästarna som för att fly elden och beskjutningen rusar ut i Ladogas vatten.

Det är som sagt december i Karelen och under natten får den kalla ishavsvinden från norr isen att frysa till. Nästa morgon möts de finska jägarna av en makaber syn. Hundratals, kanske ett tusen hästar har frusit fast i isen, tätt packade som i en stor och tyst installation i is. Enligt Malaparte söker sig de finska soldaterna ut på isen. Någon sätter sig på häst och spelar dragspel.
– Även den detaljen har André Prah fångat i sitt konstverk.
En nästan övertydlig bild av hur kriget korrumperar den mänskliga själen.

Det ska sägas att forskarna ifrågasatt om det Malaparte beskriver verkligen har hänt. Men som Göran Rosenberg, vars familj även den är märkt av andra världskriget, konstaterade i sitt mycket uppskattade tal på finissagen:
– I en tid när många av oss gärna blundar för vad som pågår i Sveriges närhet ger konsten och litteraturen oftare en sannare bild av krigets fasor än den medierapportering som vi gärna zappar bort till förmån för lättare underhållning.
När kriget än gång pågår i Europa står André Prahs hästar på Bosjökloster där som en obeveklig påminnelse om vad krig gör med oss alla.
Utställningen pågår ännu några veckor. Se den!