Torsdag: Och det ska bli mycket värre…

Hon: lika högt vatten, men nu blåser det hård pålandsvind, är mycket kallare och mulet med regnskurar. Och imorgon ska det bli stormbyar (23 s/m).

Vad göra… baka förstås! Men jag har också satt ett par microdwarfar. Små små tomatplantor. De ska jag ha inne under växtbelysning i vinter. De blir inte så mycket godare än de du köper på Ica, tomater vill ha sol, men det är ändå kul att ha sina egna.

Igår fick jag nämligen efterlängtad post, ett brev med tomatfröer från Tomatmamman. Jag har beställt fröer av henne i flera år, hon bor bara några mil norr om oss, och var inte så känd första åren. Nu är hon megapoppis. Det är hon värd.

Han: Läser i Ugglas gamla nyhetssajt (där jag skrev en nyhetsblogg) att ett gäng studenter vid Eindhovens tekniska universitet har byggt vad man kallar ”världens första soldrivna bil”. Teamet testade bilen i Marocko tidigare i höst och körde mer än 100 mil genom Marocko.
– På gratis solenergi.

Intressant tycker jag denna blåsiga torsdag. Innovation betyder förmåga att hitta nya lösningar på gamla problem och nya behov. Lyssnar vi på den partipolitiska mediedebatten får man lätt intryck att förmågan att tänka nytt saknas.
– Det är ensidig bild av Sverige.  
För sextonde året i rad hamnar Sverige tvärtom bland topp 3 i Global Innovation Index.

Den årliga undersökningen Global Innovation Index jämför 132 länders innovationsmöjligheter och resultat utifrån 80 indikatorer. Förutom politiskt klimat, utbildning, vetenskapliga publikationer, infrastruktur och idéskapande mäter indexet kriterier som patent- och varumärkesansökningar men även indikatorer för skapande av appar för mobiltelefoner, export av högteknologi, mm.
Innovationsrankingen har publicerats årligen sedan år 2007 och oavsett regering tillhör Sverige de bästa.
– Det är fantastiskt att Sverige fortsätter att placera sig i världstoppen, säger Peter Strömbäck, generaldirektör Patent- och registreringsverket.

Om någon har möjlighet att bidra till en bättre värld så är det alltså vi som bor i det här landet.

Innovationskraften bubblar på många områden runt om i landet. I stort och smått. Härom dan blev jag inbjuden för att smaka svensk whisky från Höga kusten i Ångermanland.
Och som man ropar får man svar. Särskilt om man skriver om whisky.
– Varför går du över Vattudalen för att få nåt att dricka om du uppvuxen i Strömsund, undrar min gamla kompis Nicke.

Jomenvisst, det är bara att läsa tidningen: ”Längs Ströms Vattudals skogsbeklädda norra stränder några mil utanför Strömsund ligger byn Äspnäs. Följer man den vindlande vintervägen, smyckad med julpyntade gårdar som leder fram till byn, landar man hos det lokala hantverksdestilleriet Vattudalen Whisky. Bland granarna på en liten höjd med utsikt mot sjön ligger timmerhusen med ekfaten som lagrar sitt innehåll, en kopparbrännare som för tankarna mot Taj Mahal eller Röda Torget i Moskva, och den nya produkten som ska lanseras i dagarna.”

Så lyriskt beskriver Jämtlands Tidning platsen där pojkarna Rislund skapar sin Vattudalen Rye Whiskey. Gjord på 70 procent råg och 30 procent kornmalt. Lagrad i ekfat från ISC Kentucky Barrels. Lanseras snart på Systembolaget där redan andra starka drycker från Äspnäs säljs.
Självklart har jag informerat Conny på den andra udden.
– Han är min tålmodige lärare i ämnet och det är ju alltid kul att lära magistern något han inte redan visste.

Varför jag bryr mig? Nostalgi, ty allt hänger ihop i min historiebok. I mitten av 60-talet tillbringade Nicke och jag de ljuva studentåren i samma gäng i Strömsund. Även han var medlem i Ria Wägner Fanclub, Lajbanerna och ständig gäst på Sviten.
Nicke, som egentligen heter Gunnar Westrin, blev en känd profil i natur- ich fiskekretsar.

Byn Äspnäs är för Nicke vad Blåsjöfallet är för mig. Ett Shangri-La för en pojke. Innan spriten kom till byn var Äspnäs mest känd för att författaren och Svenska Akademiledamoten Kjell Espmark växte upp där. Espmark, som råkar vara min svenska favoritförfattare, var dessutom nära släkt med Gunnar Nicke Westrin.
– Vilket gjort att jag under alla år i förskingringen alltid sänt min kompis en tanke när jag köpt en ny roman av Espmark.

För att fortsätta denna övning i allitteration kan tilläggas att Äspnäs dyker upp i Sven Simonsson skruvade och ständigt aktuella trilogi om Yamal, en invandrad och (av Göran Persson) tvångsförflyttad palestiner som hamnar i den jämtländska avkroken Aspvik ”där man måste ha bott i tre generationer innan man får gå med hund under älgjakten”.
Sven Simonsson å sin sida är även han inskriven i min nostalgiska historiebok. Han är och var storebror med den första flickvän jag förlorade – hjärta, smärta och rimmade kärleksdikter. Svens och Evas storebror heter Nisse. Läkare, författare och välkänd föredragshållare, vars medicinhistoriska program jag såg på SVT och TV4 under 90-talet.
– Det händer att vi fortfarande stöter ihop på Sturehof.
Pappa Gunnar drev dessutom ”Simonsons Handelsbod”, en institution för oss som blev unga vuxna i Strömsund. Simonsons stora villa blev dessutom en samlingsplats för vårtt gäng, särskilt musikrummet i källaren. Jag minns att mamma Maud var barsk men tålmodig; framförallt en av få vuxna jag relaterade till under åren som inneboende femton mil från mina egna föräldrar.

I efterhand har jag även förstått att Simonsons var ett nav för dåtidens svenska kulturprofiler. Yngve Gamlin var ofta gäst här och det var Nisse som tipsade Beppe Wolgers om huset på Öhn. Det finns skäl varför minnesvärda delar av Vilgot Sjömans kultfilm ”Nyfiken Gul & blå” utspelas i Strömsund.
– Sven, när du skriver den stora kulturhistorien om Strömsund kan du börja med griskultingen ni hade hemma i villan. Den som ni fick från gården i Äspnäs där Nicke Westrins mamma och författaren Kjell Espmark växte upp.

Du som orkat läsa ända hit förstår kanske varför whisky från Äspnäs i min värld inte är vilket kattpiss som helst.