Söndag: Babet är tillbaka – och det bestämmer dagens blogg

13:20. Utifrån…

Hon: Fy tusan vilket väder det är. Blev sjöblöt bara genom att sticka ut armen genom dörren för att filma. Fortsatte inifrån:

13:30. inifrån,

Men första dagen med vintertid började vackert:

8:07

Och vad gör man i detta väder, jo bakar. Nu måste jag ta ut äppelkakan från ugnen och börja kavla ut knäckebröden.

Han: Hon har som vanligt rätt. Babet är tillbaka. Men hon missar den intressanta frågan:
– Vem är Babet?
Svaret är lika diffust som varför hon återkommer är så aggressiv som hon är. Å ena sidan är namnet Babette namnet på en asteroid som upptäcktes den 25 januari 1987. Å andra sidan är hon även känd i en berättelse av Karen Blixen (Babettes gästabud).
– Babette är även namnet på en gammal stumfilm regisserad av Charles Brabin (mest känd för den första – och bortglömda filmen – om Ben Hur).

Men Babet har ingen kändishistoria. Det vi vet är att stormen fick sitt namn efter en helt vanlig och okänd kvinna som besökte den holländska väderlekstjänsten under ett öppet hus. När kvinnan sa sitt namn, förklarade hon det med att hon fått det ”eftersom jag föddes under en storm”.
– Intressant, eller hur?
Babet måste ha gjort ett stort intryck på metrologerna. Förresten, om du undrar, så uttalas namnet Bab-ET (med betoning på andra stavelsen).

Nåja. Kanske är det den ingång jag behöver för dagens blogg. Ulf Wickbom, journalist och författare som jag kände redan förr-i-tiden-tiden gör en tänkvärd reflexion i sin krönika i Barometern (26 okt): ”Jag kunde aldrig lära mig historia. Det var mitt sämsta ämne i skolan. Någon ville banka i mig årtal, ­regenter och nordiska sjuårskriget. Det var lika abstrakt som fysikens atomer och kemins molekyler. Någon försökte skicka in mig i det förgångna. Jag hittade inte ens ingången.
I dag är det annorlunda. Historien kommer till mig. Kanske beror det på att egna erfarenheter kan ta emot andras. Samtiden blir en aning mer begriplig. Människor från det förgångna delar med sig av sina erfarenheter. Det mesta har hänt förut.”

Det mesta har hänt förut. Det är inte alltid vi tror det. Det är en bristsjukdom som göms under modernitetens glättiga yta. Under de senaste 8 000 åren har det fötts ca 108 miljarder människor på vår planet.
– Idag lever alltså ca sju (7) procent av alla som har levt, skriver några forskare.
Det betyder att det mesta av det vi människor känner, tänker och upplever år 2023 redan har känts, tänkts och upplevts av de 100 miljarder som levt före oss.
Visst, teknikutvecklingen gör att det vi häpnar över nya saker. Men själva häpnaden över nya saker som händer skiljer oss inte från den häpnad som de generationer som häpnade över elden eller de människor som tappade hakan när de fattade att jorden är rund och inte platt.

Det mesta har hänt förut. Känns bra att tänka på, tycker jag. Det gör att jag med mina erfarenheter gör mig mer öppen för att ta emot andras erfarenheter, för att tala med Ulf Wickbom.
Gör jag det blir samtiden en aning mer begriplig.
– Undrar du fortfarande varför jag efter fyra år på udden fortfarande bygger bokhyllor med böcker där människor från det förgångna delar med sig av sina erfarenheter och livsinsikter?

Vid närmare eftertanke: Om det inte hade varit söndag och om det inte regnat och blåst styv kuling rakt på udden, så skulle jag åka och skruva ihop min nya bokhylla i torpet.
Men som Ulf Lundell lärt oss:
– Ett inställt arbete är också ett arbete.

Alltså nöjer jag med att betrakta Babet inifrån och läsa mina nya böcker som ska stå i den nya bokhyllan. Under Torsås marknad besökte jag nämligen den enda bokhandeln i byn. Det var tur i oturen, för jag fick veta att i veckan slår ägarna igen sin låda.
– Böcker säljer inte längre, säger ägarinnan med en suck.
Och jag förstår varför.
Jag köper fyra böcker – 1 639 sidor! – med samlade erfarenheter för 200 kr (en flaska vin). Förutom Antony Beevors initierade genomgång av spanska inbördeskriget, även Henrik Karlssons lunta om Wilhelm Peterson Berger. Även Från Bröms till Göddabo, berättelser utgivna av Söderåkra Hembygdsgille och Claes de Faires roman Alla lyckliga familjer liknar varandra.

Den senare kostade bara 45 kr (= en dosa tobaksfritt snus!) och romanen finns redan med dedikation i en av mina ouppackade boklådor. Men författaren är en kompis. Som av en händelse som ser ut som en tanke läser jag denna blåsiga dag på udden hans fjärde roman som heter just det, Roman 4.
– Den är bra! Oroväckande bra, Claes. Det är därför recensenterna inte riktigt vet vad de ska tycka.

Inför nästa bokklubb!

Hon, igen: bakat klart! Återgår till soffan och bokklubbsboken. Den lovar gott redan efter några sidor.

Med utsikt över min fantastiska kaktus som nu blommar än mer!

Publicerat av

Lämna en kommentar