Söndag: I gränslandet mellan arbete och ”arbete”

Örnen har landat (jag vet skitdålig bild).

Han: Har ägnat dagen åt att följa en stor havsörn, som terroriserat sjöfåglarna på Fimpan. Hade tänkt visa en serie bilder som bevis på mitt arbete. Tyvärr räcker mitt Canonojektiv bara 500 meter och det är 700 meter till fågelön utanför udden.
Då blev kortet på vår blommande ros bättre. Den enda som klarade den senaste styva kulingen.

Även ett av många strecken av gäss fastnade.

Dessutom har jag gett småfåglarna mat i det nya fågelbordet som vi köpte på Borgholms Handelsträdgård igår. Jag har skrivit några brev, ringt min gamle kompis CA Carlson (som dock inte var på humör att prata med mig) och tittat ut platsen där vi ska gräva ner vår nya en som sällskap för den gamla skadade enen vid Chateu Margareta.

Jag hör vad du tänker:
– Är det allt du har gjort idag?
– Ja, allt detta har jag gjort idag.

Den filosofiska frågan är vad vad denna rapport säger om mig. ”Jag kallar det för att lösa uppgifter. Jobba på riktigt är mer att köra grävmaskin, och uppgifterna jag ska lösa har jag nästan alltid gett mig själv, och är nästan alltid lustfyllda. I dag kom jag till exempel på en bildidé som jag skrev ner.”
I en intervju med Johan Croneman definierar Lasse Åberg det han själv sysslar med på dagarna.
Han kallar sig själv för ”fragmentarie”.

Lasse Åberg behöver ingen närmare presentation. Johan Croneman i skribenter på Dagens Nyheter. Han är tv-krönikör och en av få skribenter i DN jag läser utan att känna mig som en sur gubbe på en udde i medievärldens utkant.
– Förmodligen beror det på att Croneman brukar vara en surgubbe själv.
I intervjun med Lasse Åberg visar han en annan sida. På en begränsad yta lyckas Johan Croneman beskriva vad konstnären, filmaren, serietecknaren, musikern, samlaren är för en figur.
– Lasse Åberg är en folkhemsprodukt, det är därför vi älskar allt han gör
Och själv kallar sig Lasse alltså för en fragmentarie.
– Jag är inspirerad av Werner Aspenströms bok ”Fragmentarium”. Jag brukar kalla mig för fragmentarie, det ger en bra bild av det jag sysslat med under hela mitt liv.

Många känner Lasse Åberg mycket bättre än jag. Men våra vägar har korsats ett antal gånger. Senast vi sågs hamnade vi bredvid varandra på en krog vid Stureplan.
Även jag beställer bläckfisk. Efteråt säger Lasse:
– Jag kunde ha varnat dig. Grillad gummisnodd med doft av fisk.
Det är inte ofta vi klagar på maten på favoritkrogen. Nu gör vi det. Men ni tar det som stamgäster gör – som en förevändning att samtala.
Någon påminner sig om att en bläckfisk som fångades i Indonesien år 2005 visade sig kunna anta samma form som en flundra, en havsorm och i princip alla möjliga sorters fiskar den såg framför sig.
– Vissa bläckfiskar har blått blod, tre hjärtan och en hjärna i vardera arm.
– Inte undra på att de kan vara svåra att grilla.

Lättuggade är däremot era gemensamma minnen. Som när Electric Banana Band lyfte taket i Bonnierhuset. Detta för att jag som chefredaktör en av Bonniers affärsmagasin fått för mig att en storslagen djungelfest var den bästa och mesta reklamkampanj man på den tiden kunde köpa under en miljon kronor.
– Inklusive en riktig boaorm, djungelljud, palmer, stora spindlar, tre djungelbarer, Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer på scenen; en gorilla som faller fem våningar och ändå vacklar upp på scenen med armarna om två pumor i jaguarfärgade kroppsstumpor som senare blev kända som systrarna Graaf.
Gorilladräkten var mycket varm och mycket dumt har jag gjort. Och ångrat.
– Men inte den festen, säger jag.
Alla som skulle vara där var där – inklusive Bonnierklanens tongivande medlemmar – och alla tunga annonsörer, reklambyrår och medierådgivare. Över en natt visste alla i branschen att Månadens Affärer hade bytt namn till Bizniz.
– Finns blaskan kvar, undrar Lasse Åberg stillsamt.
– Nej, men många minns festen.

Innan Lasse och hans fru lämnade sitt bord fick jag hans kort. För egen del saknade jag visitkort. Business card, som det heter utanför den svenska provinsen. Orsaken är att jag redan då var osäker på vad jag skulle skriva för titel.
Lasse hade löst det problemet på sitt vanliga kreativa sätt: Stilren svartvit bild, postadress och resten integritet: no mobile no e-mail no car.
– Och ingen titel.

Nu kallar han sig alltså fragmentarie. Jag tror att Lasse Åberg under sin långa karriär kallat sig för många saker. Som det anstår en framgångsrik mångsysslare.
En gång i tiden kallade han sig ”retrogardist”. Det var i början av digitaliseringen. Lasse hade bildat föreningen ”Nödbromsarna” och vi satt i en panel som diskuterade det (då) nya medielandskapet.
– Hans förening var ”teknikavvaktande”, såg internet som ”världens största avloppsrör” och enligt en dagsnotering jag gjorde den dagen hävdade Lasse att det var bättre förr ”när tiden inte gick så förbannat fort och väckarklockan var mekanisk och därför inte blinkade efter elavbrott”.

För egen del kallades jag för ”Internet-Jesus”, vilket definierade min roll i debatten. Lasse Åberg vann naturligtvis skrattarna på sin sida. Även jag fnittrade gott åt hans historia om att småbönderna i norra Jämtland grät över Karl XII:s död.
– Det vill säga ett år senare, när nyheten om kungens död hade nått upp till fjällvärlden.

Min tafatta replik drunknade i skattsalvorna. Men finns trots allt kvar på papper: ”Lasse, möjligen beror det på att jag bott där uppe i Blåsjön som jag gillar att tiden går fortare nu för tiden. Det gör nämligen att världen blir bättre och bättre snabbare…”
– Pensionerad fragmentarie.
Och retrogardist?
Fan tro’t om jag inte ska börja skriva mig som det också.
– Om jag nu skulle komma på tanken att skaffa mig ett visitkort.

Men nu lämnar jag ordet till hon som arbetar.

Hon: och jag har ägnat dagen åt en Osso Buco på närodlad kalv från Ramdala i Blekinge. Har verkligen tagit hela dagen förutom ett välkommet avbrott när grannarna och bästisarna kom över med ett helt lass trattkantareller. Tack bästa ni!!! Ps. Så många hittar jag aldrig… avis!