Tisdag: Om vårt behov av en diagnos

Han: Vintern kom tidigt, som sagt. Minus 10° utanför dörren. Så mitt bidrag till Sveriges BNP-ökning stannar vi ett bidrag till Korslycke Bilservice på 3 458 kronor för däckbyte, inklusive två nya vinterdäck.

Resten av dan har jag varit eldvakt och denna betraktelse över vårt behov av diagnoser:
Du har svårt att hålla fokus när du läser en bok.
– Du tappar ofta bort saker, till exempel mobilen, nycklar eller verktyg.
Dessutom har du svårt att sitta still.
Du irriterar dig på att du ofta slarvar med saker du lovat fixa
Du upptäcker att du ibland pratar överdrivet mycket om saker du gillar att prata om.
– Och så har du svårt att vänta på andra och stå i kö?

Känner du igen dig? Grattis! Du har förmodligen Adhd. Eller inte. Framför allt förklarar det kanske varför antalet svenskar med den bokstavskombinationen har ökat med 50 procent på tre år.
– Du läser rätt.
På 15 år har antalet adhd-diagnoser bland svenska barn ökat med över 600 procent – i Stockholmsregionen med hela 1 700 procent!
Glöm covid och nygamla könssjukdomar, adhd är den nya folksjukdomen. Ingen annan diagnos inom hälso- och sjukvården har ökat så mycket.

Förra året fick sju procent av pojkarna i åldern 10–14 år narkotikaklassad medicin utskriven mot adhd. Det gör Sverige till ett av länderna i världen med högst läkemedelsförskrivning för denna diagnos.
– För 15 år sedan var andelen mindre än en (1) procent, visar en stor genomgång av Dagens Nyheters grävande reporter Kristoffer Örstadius.

Jag säger bara, vilken himla tur att jag inte längre är grabb. För enligt min fru i tredje äktenskapet prickar jag in 5 av 5 möjliga kriterier:

1. Ja, jag slarvar med enkla saker. T ex att stänga frysen efter att jag hämtat något där inne. En gång fick jag åka tillbaka till Tempo tre gånger för att köpa mörk oxbuljong. Bara en sån sak.
– INTE oxbuljong, INTE heller kalvbuljong. Jag sa MÖRK OXBULJONG!
Dessutom kommer du som läser den här korta texten förmodligen att kunna roa dig med att leka ”Finn-5-fel”.
– Jag är glad att fröken Höken inte sa att jag var dyslektiker när jag började i småskolan i Jorm.
En jävla diagnos som jag inte ens kan stava till utan Googles stavningsprogram.

2. Irriterade både för mig och henne är också detta att nycklar, mobilen och inte minst verktyg plötsligt bara försvinner.
– Jag tar det som personligt. Det är faktiskt ett hatobjekt, detta att döda ting plötsligt får eget liv!

3. Svårt att sitta still? En spasmisk reflex som jag ärvt av min mor.
– Sitta still kan jag göra när jag är död.

4. ”Du upptäcker att du ibland pratar överdrivet mycket om saker du gillar att prata om”. Tja, ätandet är puddingens bevis och dagens blogg är väl ett bra exempel.

5. Om jag har svårt att vänta på andra? Det finns anledning varför jag inte längre får följa med när hon shoppar.

6. Sist men inte minst. Jag försöker inte ens fokusera när jag läser. Härom dan skrev jag till och med ett ursäktande brev till en kompis som för en månad sedan skickat mig sin nya roman: ”Bäste C, du vet verkligen hur vi gamla tanter och medlemmar i Författarförbundet med skrivkramp tycker och tänker! Skämt åsido, jag tycker mycket om din roman. Det främsta beviset är att jag fortfarande är kvar i den. Det är nämligen en av våra nycker, böcker vi tycker om stannar vi i som vi stannar i en trädgård.”.

Men för säga som det är: ”En orsak är också en ovana som kommer med åren är att vi inte längre är seriemonogama utan fräckt polygama när det gäller böcker vi tycker om. Alltså läser jag din roman parallellt med Lena Anderssons (som gjort en roligt cover på Flauberts ”Lexikon över vedertagna åsikter”, Knausgaard (som gör en modern Proust, fast omvänd), Gogols ”Kappan och Näsan” (verkligen inspirerande för unga författare!), Genbergs ”Detaljerna” (nästan lika bra som Daniela Kriens ”Kärlek i fem akter” som jag nyss läst ut, tyvärr) och Nina Burtons ”Livets tunna väggar” som handlar om småkryp i stugor som vår på udden.”

”Tack snälla för dessa vänliga rader” fick jag till svar, nästan direkt. Möjligen är det ett ironiskt svar, men poängen är att jag verkligen njuter av att vara kvar i C:s litterära ormgrop och jag hoppas att vi ska umgås ett bra tag till (trots att jag redan noterat att en namngiven gammal luggsliten redaktör figurerar på sidan 125).

Fem av fem kriterier uppfyllda alltså. Men har jag adhd? Eller börjar jag bara bli gammal?

Hon: Nä, nu prickar du dessutom av en sjunde punkt. Grinig gubbe 😉