Måndag: Äntligen tas vi pappor på allvar

Han: Dagens vårtecken. Anna-Brittas påskliljor visar knopparna vid sjöboden och min förtrogne Richard Sextons svarta tupaner vädrar sina nästan limegröna kronblad under vildrosen.
Dessutom tillåter vädret att jag äntligen får ta en premiärtur med mina nya elcykel, som jag fått av min fru och barnen.
Det är i sista minuten för på torsdag kommer yngste sonen och då blir åka av för pappa.

Det är inne med pappor i kulturen också. Den självbiografiska ”Jävla karlar” vinner Augustpriset för årets bästa roman med motiveringen: ”I perfekt balans mellan lättsinne och bedrövelse skildrar Andrev Walden en pojkes försök att greppa en tillvaro där papporna ständigt byts ut.”
På Teater Galeasen i Stockholm sätter man just nu upp ”En grav för två”, en nyskriven pjäs av Sara Stridsberg.
Pjäsen bygger Sofokles dramer om Oidipus från år 427 f.Kr.

– Just det, den Oidipus. En thrillerintrig som börjar med Oidipus som barn överges av sina föräldrar för att ett orakel spått att pojken ska döda sin far och gifta sig med sin mamma.
– Vilket han också gör, men Galeasens version handlar om den gamle Oidipus som stuckit ut sina ögon, fått sparken som kung och är rädd för att bli gammal och övergiven.
– Och därför inte vill inte släppa taget om sin dotter Antigone, utan mer eller mindre bokstavligt ta med henne i graven.
Den pjäsen skulle jag se, inte minst för att Johan Rabeus spelar den blinde Oidipus.
En favoritskådespelare, enligt min mening.
– Jaja, jag vet. Enligt yngre generationer krymper världen när vi blir äldre och jag medger att en orsak är att vi förr-i-förr-i-teden brukade ses på kvarterskrogen Il Tempo på Högbergsgatan på Södermalm innan albanerna tog över även det vattenhålet.

I fredags var det så även premiär för Filip Hammars och Fredrik Wikingssons dokumentär ”Den sista resan” som fått lysande textreklam på alla kultursidor.
”En kärleksbomb”, menar Helena Lindblad (DN 1/3) och gav den betyg 4 av 5. ”Det är skört och fantastiskt förkrossande att få se vilken makt minnet har över oss människor”, säger Kulturradions recensent Joakim Silverdal som delar ut toppbetyget 5 av 5.

Även om vi ännu inte sett filmen, vet ”alla” (= kultursidessvenska för alla som hänger med i kultursvängen) att det är en ”hjärtevärmande film” om Filips pappa, franskläraren Lars, som blivit gammal och sitter i sin fåtölj hemma i huset i Köping med slocknad blick. Filip vill ge sin pappa livslusten tillbaka genom att ta med honom på en sista resa till hans älskade Frankrike och Fredrik inser att det här kan bli en ”jävla bra film”.

De köper en Renault 4, den legendariska franska bilen som familjen Hammar åkte på semester med till Beaulieu-sur-Mer på Rivieran när Filip var grabb.
Filip vill få sin pappa att minnas allt de varit med om.
– Åtminstone det Filip minns att de varit med om.
Och att de ska minnas det som Filip minns att det var.

Det är säkert en fin film, jag ska absolut se den. Jag kände Fredrik och Filip innan de blev Filip & Fredrik.
Under pseudonymen ”Jörgen & Jonny” skrev de ett nyhetsbrev med skvaller från mediebranschen. En gemensam kollega tyckte att de passade att skriva i vår tidning Vision – som bland annat skrev, ja skvaller från mediebranschen.

Tyvärr sågade chefredaktören en första text, så där tog den gemensamma resan slut innan den börjat.
– Vad den nu bortglömde chefredaktören hette?
– Vad tror du.

Pappor har länge varit populära i kulturen – som driftkuckus. Ledsna kor, sprätthönor och minkars medborgerliga rättigheter kämpade hon för.– En utsatt grupp har Astrid Lindgren dock under 50 år systematiskt förödmjukat, baktalat och förlöjligat – papporna.
Tänk efter: Vad förenar Pippis, Emils, Lottas och Madickens och Ronjas pappor, Skrållans klant till morfar och en rad andra fadersgestalter i Lindgrens 88 böcker?!
– Papparollen är alla karikerade nidbilder.
Kollektivt dömda som mindre vetande (Madickens pappa), bindgalna koleriker (Emilis stolle till far), frånvarande som Pippis farsa (”min pappa, fordom havets skräck, numera kung i Söderhavet, Efraim Långstrump”), lättmanipulerade och lätt korkade jättebarn (Björn Ahlstedt som Ronjas rövare till far) och allmänt löjliga figurer (Lottas lätt debile far, utomordentligt rolltolkad av Claes Malmberg).

Astrid Lindgren förklenande papparoller har förvaltats in i det absurda av filmmakare och reklamare (tänk bort mansrollen i samtliga filmer för telekombolagen, Yoggireklamen och budskapet skulle reduceras till hö!
– För att inte om Svensson, Svensson utan Allan Svenssons korkade farsa!

Om detta har jag skrivit och tjatat om och därför är jag glad att Filip uppgraderar papparollen, att Andrev Walden komplicerar bilden och att Sara Stridsberg åtminstone inte håller upp en skrattspegel för att beskriva pappa Oidipus på scen.
– Frågan är varför detta paradigmskifte sker just nu?

Jag tror att Åsa Beckman (som även hon skriver en bok om sin pappa Erik) är något på spåren när hon påpekar att ”Den sista resan” handlar mindre om pappa Lars, mer om den 48-årige sonen Filip: Jag tror inte att det är en slump att 40–50-åringar just nu febrilt försöker hitta sätt att handskas med sina gamla föräldrar … frågan är om det inte väcker extra mycket ångest i en tid när vi får veta att vi måste motverka åldrandet. Inte bara genom fillers, botox, IPL-behandlingar eller plastikkirurgi, utan även genom alla propåer om att leva hälsosamt för att få en aktiv ålderdom. Tänk bara på hur många reklamfilmer ni sett där friska 70-åringar med tröjor knutna över axlarna promenerar längs sandstränder med ystra labradorer.
Som om åldrande eller sjukdom skulle vara ett misslyckande. Ett bevis på att man inte kämpat emot tillräckligt. Att man gett upp.

Det är inte vi pappor som har förändrats, it’s in the eye och the beholder som det heter på swengelska.
Allt sker i den yngre betraktarens ögon.
Har jag rätt eller har jag rätt?
På torsdag kommer yngste sonen med familj till udden. Kanske vill grabben ta med sin gamla pappa på en tur tillbaka i tiden?

Hon: okej, nu ska pappa upp på väggen och inte stå skymd bakom massa grejer på byrån. Tack!

Solig måndag och alla tomatplantor har fått egna krukor. Känns väldigt bra! Förutom en ganska lång promenad och bakning (havrekakor, baguetter och en mörk limpa) trots att det verkligen inte är bakväder, har dagen tillbringats i växthuset.

Han, igen: Fixat! Idag hyllas alla pappor.

Hon, igen: tack, det var snabbt handlat. Men den där Rotarygrejen som stod bakom kanske inte ska stå kvar synlig…