Fredag: Vem fan tror Postnords chef att hon är?!

Han: Härom dan fick jag en flaskpost. Det vill säga; jag hittade den i tången vid Bertils brygga.
Det kändes märkvärdigt. Jag menar, vi lever i en tid när när Postnord i princip slutat dela ut post (utom polisens brev om ännu en fortkörningsbot, vid Grisbäck av alla ställen!), Brevbärarnas chef Annemarie Gardshol hotar till och med att ”avsäga sig samhällsuppdraget att dela ut post” om inte regeringen går med på att vårt statligt ägda bolaget försämrar utdelningen ytterligare.
– Vem fan tror hon att hon är?!

I vart fall tog jag flaskposten som ett tecken i tiden. Det kändes märkvärdigt att den bara låg där. Som om avsändaren visste att jag skulle komma förbi just idag för att kolla hur mycket tång vi måste köra bort på städdagen.
– Lite olustigt till med.
Tyckte jag att det var. För när jag såg att flskan inte var tom drog jag mig till minnes att senast jag tänkte flaskpost, var när jag läste en ingress till Jussi Adler-Olsens thriller ”Flaskpost från P”: Ingen hade sett den repade gamla flaskan som stod i fönsterkarmen på polisstationen i Wick i Skottland. Ingen hade lagt märke till brevet eller undrat varför någon skrivit ”Hjälp”.
När Carl Mørck och hans assistent Assad på avdelning Q forskar vidare inser de att flaskposten är det enda livstecken man fått från två pojkar som fördes bort på nittiotalet. Vilka är pojkarna, vad har hänt med dem och varför har ingen anmält dem saknade?
Jag såg mig omkring innan jag skruvade av flaskans lock.

Jag insåg genast att mitt fynd bör ses i ett större sammanhang: Den 21 januari år 2018 gjorde Kym Illman och Tonya Allan ett ovanligt strandfynd norr om Perth i Australien. I flaskan låg en hoprullad lapp, lite skavd i kanten men annars välbevarad, daterad 12 juni år 1886.
– Detta gör meddelandet till världens äldsta kända flaskpost, enligt BBC.
Av meddelandet framgick att flaskan kastats överbord från det tyska fartyget Paula under en resa mellan brittiska Cardiff och indonesiska Makassar 132 år tidigare.
Flaskposten var inget nödrop från ett kidnappat barn: Flaskan innehöll ett förtryckt formulär och en uppmaning att skicka in uppgifter om var flaskan hittats till havsobservatoriet i Hamburg.

Flaskposten ingick alltså i ett projekt att utforska havsströmmarna, läser jag i Forskning och Framsteg.
– Det var framsynt – man gör på ungefär samma sätt än i dag, berättar oceanografen Jörgen Öberg på SMHI.
Dagens ”flaskor” är meterlånga bojar med satellitkommunikation och en funktion för att ändra densiteten, så att den kan ställas in på att flyta på ett visst vattendjup. Där driver den med strömmarna under ett förprogrammerat antal dagar innan den stiger upp till ytan och sänder i väg sina mätresultat via satellit.

Nåväl, åter till händelser vid Skeppeviken: Det här var en liten plastflaska, typ Fanta. Jag såg mig omkring längs den öde stranden. Katterna gjorde detsamma. Inte ens Wallentorp, områdets nitiske tillsyningsman, syntes till och först därefter skruvade jag försiktigt av flaskans lock.
– Där låg brevet.
Som den grävande journalist jag aldrig varit insåg jag omedelbart att brevet kom från ett barn (den ofullgångna meningsbyggnaden; den vaga känslan för punktering).
Brevet är dessutam skrynkligt och sol- och vattenskadat.
Men jag urskiljer ett namn:
– Leia!

Leia skriver: ”hej  jag heter Leia och jag har en present till Dig men om …”.
Längre kommer jag inte.
Jag visslar på Vilda och Ludde och bär skyndsamt hem mitt fynd. Som vanligt tillfrågar jag min gamla trogna medarbetare, dr Watson.
– Tyvärr går även hon bet på att tyda meddelandet till mig.

Hursomhelst, hon är skarpögd (”jag har lärt hen allt hen kan”, som Sherlock säger i politiskt korrekta nyöversättningar) och det omfattandet umgänget med barnbarn visar sig inte vara bortkastad tid.
När hon tittar närmare på formuläret utbrister hon:
– Elementärt! Det här är ju Svampbob Fyrkant!
– ?

Där står vi nu. Vi har en flaskpost, ett nästan oläsligt brev från en flicka som heter Leia. Dessutom en utriven sida ur någon slags infantil tidning för barn.
Och en bisarr seriefigur som uppenbarligen är känd i barnbarnskretsar.
– Men vad vill Leia säga mig?

I väntan på att detta cold case får sin upplösning (jag reser idag till huvudstaden för vidare efterforskningar; kanske kan ännu ett barnbarnkalas kasta nytt ljus över fallet), konstaterar vi att Postnords vd alltså på fullt allvar hotar att ”avsäga sig samhällsuppdraget att dela ut post”.
Det finns mycket att säga om det, men Barometerns ledarskribent Thomas Hermansson säger det som behöver sägas: ”Nog för att Postnord allt oftare levererar paket snarare än brev, men i fråga om paket finns det faktiskt konkurrenter som kan göra jobbet – det är för brevbäringens skull som Postnord överhuvudtaget existerar.
Postgången är dessutom reglerad av den internationella Världspostkonventionen av 1920. Internationella försändelser ska behandlas på samma sätt som inrikesbrev. Försämrar man utdelningsfrekvensen nationellt kommer det förstås även att påverka den internationella postgången. Brevbäringen är en del av den rådande globala världsordningen…”

PS: Idag fyller ännu en kompis år. För säkerhets skull överlämnade vi presenten från bosättningen på udden direkt vid dörr. Även det skåpet innehåller en flaska.
– Grattis Maxe!