Fredag: Vad är det journalister inte förstår?

Han: ”Snatterhand på väg till er badvik”, skrev Isman 09:36. Tyvärr var vi då på väg till Torsås bibliotek för att rösta i EU-valet.
– Allt hänger ihop i livets stora cirkel, som Lejonkungen säger.

Nu till det stora: Trump fälls på alla 34 punkter, häcklas i medierna … och får ökat stöd bland sina väljare. Här hemma har en enig Mediedomstol fördömt SD:s trollfabriker … och nu Sverigedemokraterna större än Moderaterna enligt Indikator Opinions enkät på uppdrag av Sveriges Radio Ekot.
– Det visar att Kalla Faktas avslöjande inte tycks ha påverkat väljarstödet, konstaterar Indikators opinionschef Per Oleskog Tryggvason.

Även Sveriges Radios inrikespolitiska kommentator Fredrik Furtenbach slår fast att Kalla faktas avslöjande inte påverkar stödet.Är det verkligen en riktig slutsats?
Tänk om det är tvärtom:
– Tänk om det är Kalla Fakta som är SD:s stora trollfabrik, vars kritiska journalistik bidrar till att öka stödet för Jimmie Åkesson.

Obehaglig tanke, visst. Men detta är min tes: Utan ”Journalistpartiets” dagliga pr-insatser hade SD fortfarande varit ett litet skitparti, typ Centern, Liberalerna och Miljöpartiet.
– Det är en tes jag drivit länge.
Och om det är nåt jag tröttnat på så är det att upprepa ”vad-var-det-jag-sa?
– Här följer en sån text.
Texten publicerades år 2016 och bygger på noteringar sedan år 2009, när Sveriges radios hyllade program Kaliber första gången drog ner brallorna på Jimmie – ett avslöjande som starkt bedrog till att fördubbla SD:s stöd bland svenskarna. Eftersom jag redan då hade behov av att ställa mig bredvid mig själv är texten skriven i 2:a person singularis (”du” är jag).
– Läs texten om du vill veta vad journalister inte förstår.
Eller gå ut i solen och gör nåt roligare. Som hon gör här:

Min text från förr-i-tiden-tiden fortsätter: ”Ganska exakt så upplever du på plats den kvinnliga aktivisten i Nytorgets Antirasistiska Tårtfront (eller Fronten för Antirasistiska Tårtor?) och hennes attack på Jimmie Åkesson under ett SD-möte på din hemmaplan, Nytorget på Södermalm.
– Snacka om politiskt självmord, gallskrek du i din fredagskolumn den 8 november år 2013. Enligt den dagens Novusmätning gjorde nio av tio tummen ner för Åkessons politik. Du trodde dig veta hur det kommer att gå: ”En tårta till och jag slår vad om att SD får 15 procent av rösterna i nästa val.”
Du hade fel.

SD fick ”bara” 12,9 procent av rösterna i riksdagsvalet 2014. Men det var mer än en fördubbling jämfört med valet 2010 och ett indirekt svar på den retoriska fråga du ställde i din krönika om tårtattacken:
– Fundera på varför SD sålde filmen på attentatet till Sveriges största nyhetsmedia.

Hjältar i olika läger – men bara en vinnare.

I april år 2009 skrev du: Ätandet är puddingens bevis. Det betyder att det varken är en massa snack eller goda avsikter, utan praktiken som avgör. Jag kan därför ha fel – och jag har som vanligt gärna fel – men jag är helt övertygad:
– I efterhand kommer vi att se att SD fick sitt stora genombrott i svensk politik efter Kalibers grävande reportage.

Den tvärsäkra slutsatsen drar du efter att SD under några veckor utsatts för en kritisk granskning av radioprogrammet Kaliber. Reportagen fick mycket stort genomslag i andra medier – precis som filmen på tårtattacken på Nytorget.
Din slutsats är densamma: ”Ska vi slå vad om det Kalibers avslöjan- den kommer att märkas i kommande opinionsmätningar?”
Det gjorde det.
Dock inte på det sätt de engagerade reportrarna avsett.

Du tror dig veta varför och svaret kräver en omväg: Du påminner läsarna om hur Microsoft krossade alla konkurrenter.
– Minns du det?
Företaget hade i slutet av 90-talet stora problem med buggar i sina system och Bill Gates och företagsledningen la ner mycket kraft på att försvara sig mot kritiken. Tills man bestämde sig för att hyvla osten från ett håll. Istället för att tona ner missnöjet där ute uppmanade man sina användare att bombardera högkvarteret med kritik av företagets betaprodukter.
Det var smart tänkt.

Tack vare kritiken kunde Microsoft snabbt rätta till buggar och hitta lösningar på problem som användarna tyckte var viktigast att lösa.
Metoden har sedan dess tagits upp av andra företag och nu känner du igen lössen på gången: ”Det är också vad som just nu händer med Sverigedemokraterna. Med den skillnaden att initiativet inte kommer från parti-ledningen, utan från journalistkåren.
Sällan – läs aldrig – har något parti fått så mycket tips om var buggarna sitter.”

Du hävdar att du lyssnat och sett allt Kaliber och andra hårt arbetande reporterteam tagit fram om Sverigedemokraterna. Du behöver inte vara Einstein för att fatta att journalisterna jobbat hårt för att ”avslöja” ett parti de ogillar. Men det tragikomiska är att effekten blev den motsatta.
– Varje nytt ”avslöjande” har stärkt SD. I likhet med Bill Gates kan Jimmie Åkesson flina varje dag åt dessa kritiker som hjälper honom att identifiera buggarna. ”Journalisterna har ringat in de svaga länkar som partiet måste ta itu med (inte minst en del medlemmar som snackar skit) för att växa.”

Skrev du alltså våren 2009 och noterar att både du och Janne Josefsson nu är ”Jimmie” med grabben, som flertalet knappt visste fanns fem år tidigare.
– Det senare är en kommentar som får dig att bläddra vidare i din självskrivande historia.
Sex månader senare hittar du ännu en text där du hytter med näven åt dina journalistkollegor. Under rubriken ”Åkesson och tuttarna i Cannes” tar du till tungt vägande skäl varför du som vanligt har rätt i din kritik.
– Det handlar om Canneseffekten!
– Canneseffekten?

Det sägs ofta att allt går att sälja med mördade reklam. Det är en myt. All reklam är inte bra reklam. Starka varumärken måste vårdas ömt och strategiskt. Nya varumärken däremot behöver i första hand uppmärk- samhet. Det gäller att sticka ut och därför litar man till Canneseffekten.
Vad det handlar om?
Tänk filmfestivalerna i Cannes. Tidigt 1960-tal. Massor av unga be- gåvade flickor och pojkar försöker väcka uppmärksamhet för att få en chans i drömfabriken.
– Vad gör man för att sticka ut?

Man gör just det. Som av en slump råkar ambitiösa tjejer som Brigitte Bardot tappa bikiniöverdelen framför uppbådet av journalister och fotografer. Det kanske inte alltid funkade, särskilt inte i slutet av decenniet när alla kvinnor enligt historieskrivarna slängde behån.
Men det funkade tillräckligt bra tillräckligt ofta.
– Det spelade ingen roll om skriverierna var kritiska bara bilderna blev bra och journalisterna stavade namnet rätt, som en uppburen filmstjärna senare skulle konstatera.

Nåja, förmodligen är det bara en skröna som så många av dina bästa minnen. Men om denna nu fullt påklädda stärna inte sa så skulle hon ha kunnat göra det, ty Canneseffekten är en realitet och politikjournalisti- ken fungerar inte annorlunda än nöjesjournalistiken.
Det är din poäng: ”Alla som sysslar med opinionsarbete – lobbying som det heter nu för tiden – vet att det inte är vad som sägs som är avgörande. Det är vem som sätter agendan.”

Slutsats? Torsk så här långt är det medieetablissemang som tror att ”Åkesson har avslöjat sig”. Det är tvärtom.
Din dom är hård men rättvis:
– Journalisterna är Sverigedemokraternas nyttiga idioter och om ni inte fanns hade Jimmie & Co varit tvugna att uppfinna er.
Skriver du den 23 oktober 2009 och som om du anar att läsarna inte tror på tuttarna i Cannes, låter du den trovärdiga statsvetaren Marie Demker säga samma sak med andra ord:
– Ju mer buller och bång desto bättre för SD. Anledningen är inte att det i sig skrivs mycket – utan att väljarna stimuleras att tänka på partiets frågor (DN 20 oktober 2009).

Buller och bång har det blivit. Tio år har gått sedan Kalibers gedigna reportage år 2009. Mycket har hänt, ingenting har förändrats. Journalisterna har hjälpt Jimmie Åkesson att frilägga buggarna och mediefixeringen har tvingat alla partier att positionera sig kring SD:s agenda.
Samtidigt har den ensidigt kritiska bevakningen varit ett stresstest, som visar att SD:s koncept håller.
Det finns utrymme för ett invandringskritiskt parti och framförallt för ett parti som är kritiskt till den förda integrationspolitiken.
– Sverigedemokraterna har en unik USP!, som pr-folket skulle säga.

Det räcker att lyssna på Ring P1, vilket du gör varje dag, för att inse att det finns många grumliga idéer i det här landet. Och tack vare journalisternas intensiva bevakning har hundratusentals människor fått upp ögon och öron för att det finns ett parti som sätter ord på deras grumliga idéer.
– Är det bra eller dåligt?
Om man (som du) avskyr SD:s populism, konstaterar cynikern inom dig än en gång:
– Det finns inget så meningslöst, som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.

Å andra sidan: Det är bra för demokratin att det politiska intresset ökar och det är bra att medierna granskar nya politiska strömningar. Med en reservation: Efter tio år av detta kritiska granskande bör alla redaktioner av ren självbevarelsedrift ha en sak klar för sig:
– Inbilla er inte att ni sänker skepp med era ”avslöjanden”. Efter Microsoft och Cannes gör ni det jobb som SD:s pr-folk drömmer om att någon ska hjälpa dem med.
Gratis.