Måndag: grattis Mia, Cassandra och Meli!

Hon: efter sex timmar på bus4you landade vi igårkväll på udden igen efter ett intensivt dygn i Stockholm.

Skolavslutning för vårt barnbarn Cassandra på eftermiddagen…

… och förfirande av Meryl Streeps evigt unga lookalike Mia Uggla på kvällen.

Idag fyller hon 75 år men ser ut som 40 och har energi som en 25-åring. Grattis bästis!
– Skickar lite digitala rosor från udden:

Och grattis älskade unge, du är så duktig!!!

Han: En helg värd att fira! Tillbaka på udden byter vi ämne, på förekommen anledning.
– Solen skiner.
– Nu ja, men det ska regna i eftermiddag.Replikskifte ur tidstypisk dialog på udden. Behöver jag nämna vem som säger vad?Trodde väl det. Men jag erkänner att även jag har blandade känslor så här års. Vår stora gula ros blommar, men varje morgon påminner de fallna gula kronbladen om att livet som ros är förgängligt.

Jag försöker med livsuppehållande insatser. Vet att om jag klipper bort en enda överblommad blomma innan den vissnat helt, så fortsätter den gula rosen att sätta fler knoppar.
– Det var det första jag lärde mig rosor.
Om livet är dig kärt, köp remonterande rosor.
Men, som min husfilosof, pappa Lejonkungen, konstaterar:
– Det tillhör livets stora cirkel; varje ny blomning är början till slutet.

Det enda vi säkert vet är att vi måste är att dö, därav alla bevingade ord om döden.
”Jag har ingenting emot att dö”, sa Astrid Lindgren när hon var i min ålder. ”Bara inte i morgon, jag har en del att göra först”.

Woody Allen konstaterade ”Jag är inte rädd för döden, jag vill bara inte vara där när det händer” och vår gamle kompis Pelle Wendel sa nåt liknande på vår takterrass i Palmas gamla stad: ”Nej, jag är inte rädd för att dö. Det känns bara väldigt konstigt att veta att det finns saker jag aldrig mer kommer att göra”.Dog gjorde han, cancer förstås, och jag ärvde hans rutiga yllekavaj från Kenzo (ägaren var en snobb), hans Mallorcaloafers (lite fånigt snobbig var han) och de stora blomkrukorna från huset i Bryssel.– Blomkrukorna använder hon fortfarande.

Kavajen bär jag alltid vid högtidsdagar (så även i helgen) och jag vet att ägaren flinar i sin himmel.
”Pelle Vännen” kallad, var vänfast men sällan fjäskig. På en av mina vernissage påminde han mig om den gamle filosofen och målaren Zeuxis, som sägs ha dött av skratt då han betraktade en sina egna målningar.
– Haha.

Hade jag funnit mig hade jag kvitterat hans vänliga ord med historien om Krysippos, även han inflytelserik filosof och livsnjutare, som även han dog i ett skrattanfall.
– Detta efter att en kväll ha bjudit sin åsna på vin och sedan sett på när den försökte käka ett fikon.
Ganska kul sätt att dö på, eller hur?
­­­– Om man nu måste vara där, när det händer som Woody Allen formulerar det.
Vad åsnan tyckte framgår inte.

Nu har jag berättat den historien även för er andra. Apropå att vår gula ros både blommar och samtidigt varje morgon fäller sina gula kronblad.