Han: Och så var det bara Hon, katterna, Talgoxen, Ensamma hägern, Ålakråkan och Änkedrottningen, den gamla kråkan som är lika falsk som Putin men åtminstone har vett att skämmas när hon försöker stjäla det som inte är hennes.
– Möjligen beror det på mörkret föll tidigare i går kväll än dagen innan.
Kanske beror det på att jag vaknar redan 05:15.
– Eller att jag har en tid hos doktor Veronika klockan 08:30.
Kanske beror nostalgin på att jag kört tonårsgrabbarna till Kalmar för vidarebefordran med buss till Stockholm.
– Eller att samma dag får äta middag med ”10:an”, det tionde barnbarnet som redan är tio månader.
Nostalgi (av grekiskans nostos ”hemkomst” och algos ”smärta”) betyder vemodig, men i betydelsen ”njutningsfylld längtan tillbaka till något förlorat”.
– Något som är fast i tiden, något som aldrig kommer komma tillbaka utom som ett minne.
Jaha, och?
Antagligen beror de senaste dagarnas misslyckade försök att blogga helt enkelt på att familjeserien ”Sommaren med barnbarnen” närmar sig sitt slut och att vi därför börjar lägga märke till uddens gamla välkända profiler igen.
– Men det förklarar inte varför jag plockar fram En underbar torsdag, min absoluta favoritbok sedan jag var tolv år.
Den brukar dyka upp då och då i brytningstider.
En underbar torsdag är en nostalgisk skröna om dagdrivare, prostituerade och andra udda figurer på Cannery Row åren efter andra världskrigets slut i Monterey County i Kalifornien.
John Steinbeck skrev sin roman år 1954. Sex år senare läste jag den första gången ovanpå oljetanken i vårt pannrum .
– Boken skrevs i efterkrigstid och lästes av en pojke som snart skulle flytta hemifrån.
Det känns som det var länge sen.
Men känslan är inte långt borta.
Har du inte läst boken, gör det i sommar. Den handlar om allt som är viktigt – i ett nostalgiskt skimmer som när det känns att sommaren har nått zenit.
Bland karaktärerna hör Doc, marinbiologen som återvänder till sitt dammiga laboratorium ”Västra Biologiska anstalten”; ett gäng luffare i ett skjul (”Palace Hotell Lusasken”), den skurkaktige Josef och Maria som tagit över Lee Chongs speceriaffär.
Tjocka Ida och Eddie på Café La Ida, den utarbetade Ella som driver den enkla restaurangen Den Gyllene Vallmon.
Och så flickorna och den excentriska ägarinnan Fauna på Björnflaggan, bordellen.
– Och inte minst: Suzy, den fattiga unga kvinnan som kommer till stan och får jobb på Björnflaggan.
Inte ens den detaljen kändes konstig för en tolvåring. Kanske för att det var en annan tid. Kanske för att boken utspelade sig i Amerika.
”Doc” är besatt av idén att skriva färdigt sin vetenskapliga uppsats om bläckfiskars känsloliv. Men han har svårt att koncentrera sig.
– På Lusasken och Björnflaggan kämpar Doktorns vänner för att muntra upp honom.
Deras försök går inte som planerat. Tvärtom. Han och Suzy träffas genom Faunas försorg. De hamnar genast i gräl.
Eller för att säga som det är:
– Det börjar med en katastrof. Även om också en tolvårig pojke till slut fattar att kärlek ibland börjar med bråk.
Apropå samtiden. Till rolluppsättningen hör även Hazel, den tanklöse luffaren som fått för sig att det är hans öde att bli USAs president. Hazel känner därför att han måste ingripa i händelserna för att upprätthålla ämbetets stolthet och landets storhet, även om konservfabrikerna lagts ner.
– Och han lyckas åstadkomma något som ingen annan klarar av.
Ungefär så. Som sagt, den historien har inget att göra med det ljuva livet på en udde.
Tror jag.
Utom att Steinbecks gamla roman är en berättelse där människors liv flätas sammanflätas, minnen flyter upp, hopp återuppstår och – som det heter i Einar Heckschers nyöversättning – där varje onsdag tjänar som ett löfte om en underbar torsdag.
PS: Idag ska yngste sonen och jag äntligen bygga klart utedäcket bakom ateljén vid torpet i Gökalund.
Hon: och med bara en enbarnsfamilj kvar har jag fått lite gjort i mina bortprioriterade land. Tomaterna ser för bedrövliga ut, och kommer inte ge så mycket mer tomater än de jag redan skördat, men ett kok ketchup blev det i alla fall idag. Kanske ett till, men eventuellt blir det gul ketchup. Ska jag kanske krydda upp den med Habanero istället för spansk peppar… mmm, funderar lite över det och återkommer.
Löken, sådd från frö, har i alla fall trivts bra i år. De är stora! Och igår skördade jag både de gula och röda. Ser ut att fortsätta bli torrt väder i veckan så nu får de ligga på tork!
Var lite orolig även över Chiliblandningen, men där är jag redan hemma. Och chili(fisk)blandningen kommer jag nog få ihop mycket mer av i år. Den sålde slut direkt förra året. Espeletten är jag dock lite osäker på om den kommer räcka. Men har inte gett upp hoppet än.
peppekerstin.blog 
Publicerat av