Tisdag: Man måste inte vara arg

Han: Tisdag 24 september. Dimman har dragit in under morgontimmarna. Är det sommar eller höst?
Oklart, men igår bestämde jag mig för att börja med strumpor.
Sedan gick jag 10 396 steg i skogen mot Järnsida till.
– Det var 6 966 mer än genomsnittet för de senaste fem månaderna.

Hon tyckte att jag var duktig som höll hennes takt. Uggla undrade varför då. För egen del undrar jag om det är sant att resan är allt, målet intet.
Såna tankar talar för att det börjar bli höst:
– Vart vi är på väg?

Alex Schulman, denna de goda krafternas offentliga gråterska har slutat vara arg. Tro’t den som vill, men det ger i alla fall lite syre till en gnällig gubbe som fortfarande minns inte bara en trevlig kväll på Pressklubben med pappa Schulman, legenden Allan Schulman.
– Okej, jag har höjt ett glas även i Alex Schulmans sällskap.
Men original är original.
Nu är det sagt och kanske retar det någon.

Blir arg över något blir jag varje dag. Ämnet varierar men det är inte var skottet tar som är avgörande utan rekylen i axeln, som Hemingway skulle ha formulerat det om han hade gjort just det, skjutit sig för att slippa ångesten över att inte kunna skriva.
Så illa är det inte på udden, men jag är arg över att det finns så mycket dumt som jag skulle vilja skriva om.
Men de senaste veckorna har det känts som jag skriver i vattnet.
Kanske beror det på krigen,
Kanske på regeringens försök att rulla tillbaka utbyggnaden av solceller för att rädda de stora elbolagens vinster?
Kanske beror skrivkrampen på de gula löven.
– Kanske borde jag skita i att försöka skriva om allt som gör mig arg.
Som Alex Schulman.

Det händer ju trevliga saker också. Till exempel blommar våra rosor igen och igen. Dessutom blev det en trevlig promenad. Vi passerade Gata udde och Järnsida, passerade Tomat-Hasse och köpte ägg hos Erica och Billy som har originella tuppar och höns.
– Inser att det fortfarande finns sagor med lyckligt slut.

Du kanske minns historien om tuppen som hittades i ett träd på Norra Tångvägen i vintras?

Bakom den lustiga bilden dolde sig ett brott. Tuppen hittades i själva verket övergiven i en papplåda i snön?
– Men sagan slutar lyckligt.
Tuppen hittade ett nytt hem och inte minst ett helt harem av unga blondiner och brunetter.
– Visserligen blev den gamle klanhövdingen Nelson arg, men även i goda historien är det nån som torskar.
Särskilt arga personligheter.

Tillbaka på udden. Skönt att ta av sig promenadskorna. Och våra katter uppskattar att matte och husse äntligen tar sig tid att inta eftermiddagsdrinken där vi brukar avsluta arbetsdagen när det börjar bli höst.

PS: Eftersom allt hänger ihop i vår lilla värld: Jag får ett långt sms från en gammal vän och medarbetare. Två sms; det andra förklarar att det första ”blev fel”. Brevet var till hennes pappa. Men det påminner mig osökt om hennes gamla motto som jag nästan glömt att jag gjort till mitt:
– Så här ska vi ha det när vi ha det som sämst!

Vilket i sig ger mig en anledning att även publicera en inbjudande bild från Eksträdgård.

Hon: Jag fortsätter i positiv anda med små glädjeämnen på udden:

Mandelträdet ger mer mandlar är någonsin, och det finns fler att skörda i toppen!

Och när uddens druvor har blivit fågelmat finns desto fler att plocka uppe vid torpet. De är dessutom större och godare.

Även citronträdet levererar i mängd, men det ska erkännas att det svider att plocka av dem. De är ju så fina där de hänger …