Måndag: Dagen efter helgen…

Hon: lördagen tillbringades med maniskt klippande av vår fina vresros…

Varför klippa ner något vackert med en del blommor kvar och massor av fina röda nypon? Jo för nu när vi tillbringar mer av dagarna inomhus vill jag se havet även därifrån, speciellt ifrån sängen på morgonen:

Rosen växer minst en och en halv meter var sommar och måste ansas hårt. Den var nästan lika hög som den ensamma ”ädelrosen” på översta bilden nu. Sen var det nästan lika mycket nedvissnad kaprifol hopslingrad med rosens stam. Ett hårt dagsverke!

Och det är inte klart än, hälften är kvar att göra, båda ”häckarna” ska klippas ned.

Söndag: mmm, då skulle alltså nedersta rosen klippas. Men det var för mycket blommor kvar, bestämde jag. Och helgens väder var för alltför vackert för ytterligare en arbetsdag…

Han: Efter denna sköna naturlyrik blir det en kort lektion i schack. Eller snarare i konsten att göra en tavla.
– Fast kanske mest om vårt behov av att läsa mellan raderna och där hitta något som skänker ett trivialt parti en djupsinnigare mening än den egentligen har.

Det finns skribenter jag alltid läser oavsett vad de skriver om. En sådan skriftställare är Ola Larsmo. Han kan konsten att berätta en historia och häromdagen läste jag Larsmos initierade artikel om Adolf Ludvig Gustav Albert Couschi (DN 13.9.24), vars porträtt jag fascinerades av redan som barn.
– Av lätt förklarliga skäl.
Detta hände som du förstår i förr-i-tiden-tiden när det fanns få svenska pojkar som såg ut som den grabben.
– Och även om sjömanskostymer var vanliga på oss pojkar vid den tiden, så blev jag avundsjuk på den uniformen.

Målningen har jag senare återsett under min tid som journalist. Porträttet hänger på väggen i Arvfurstens palats där Utrikesdepartementet nu huserar. Historien känner jag alltså till. Adolf Ludvig Gustav Albert kallades Badin”,vilket är franska för ”joker” och ”spjuver”.
Han föddes år 1747 som slav på sockerplantageön Saint Croix i Västindien, som vid denna tid en dansk koloni med en stor slavbefolkning (Danmark var vid den tiden en viktig slavhandlarnation, vilket man talar tyst om numera).

Ola Larsmo berättar om pojken som föddes i en brytningstid när idéer om jämlikhet och frihet formulerades samtidigt som föreställningar om ”vildar” och ”naturbarn” florerade.
Det har betydelse, för vid unga år skänktes gossen som present till den svenska drottningen Lovisa Ulrika.
– I hennes ögon var den lille slaven ett naturbarn, obesmittad av civilisationens fördärvligheter och lockelser, varför hon gjorde honom till sitt personliga kulturexperiment.

Experimentet misslyckas. Badin förblir inget naturbarn utan anpassar sig till den svenska överklassens stil och vanor. Han intar sin plats i Stockholms societet. Det är upplysningstid med dess bildningsideal. Han lär sig genast flera språk och får stort intresse för modevetenskaperna astronomi och meteorologi.
Larsmo noterar att när den forna slavpojken dör äger han ett av Stockholms största privatbibliotek med runt 800 volymer.

Framförallt växer han upp med kungabarnen Gustav och Sofia Albertina och mycket tyder på att Couschi, som han nu kallas, är förälskad i sin sex år yngre bonussyster.
– Det skvallras om att de har en kärlekshistoria.

Som många adoptivbarn grubblar han över sin bakgrund. Men varat bestämmer tänkandet, som Marx påpekar. Intrigmakeri är en överklassport och som vuxen dras den forne slavpojken in i det politiska spelet mellan Gustav (nu III) och dennes mor änkedrottningen Lovisa Ulrika.
Liksom Sofia Albertina väljer han moderns sida.
– Allt det där är mycket intressant.
Och du kan i höst se historien på Kungliga Operan för Adolf Ludvig Gustav Albert Couschi, Badin kallad, står på scenen i höst.

Som sagt, Larsmo beskriver en mycket intressant personlighet i svensk historia som hittills bara varit kuriosa.
– Som vanligt fastnar jag dock för en udda detalj.
År 1775 målar Gustaf Lundberg ett porträtt av Couschi. Klädd i den fantasifulla kostym jag som barn tog för en flott amiralsuniform, men som visar sig vara en påhittad ”indiankostym” (Västindien = indian i okunniga 1700-talsöverklassens världsbild).
Men detaljen jag fastnar för nu:
– Schackpjäsen!

I sin hand håller Couschi en vit pjäs, en häst (springare). ”The knight” kallas den på engelska, vilket bättre motsvarar pjäsens roll, styrka, nobilitet och lättrörlighet på slagfältet.
Med sitt unika rörelsemönster är riddaren den enda pjäs som kan hota motståndarens dam, utan att kunna bli tagen av damen.
– Detta gör att springaren är den pjäs som är bäst lämpad för gaffeldrag, ett drag som hotar flera av motståndarens pjäser samtidigt.

Ola Larsmo ser konstnärens val av schackpjäs som en ”ironisk” blinking till huvudpersonens personlighet, ”Den som kan gå rakt fram – och sedan snett åt sidan.”
– Exakt där fastnar jag.
Anledningen är en smula självupptagen. Ty det händer att även jag spelar schack.
– Framför allt har jag målat schackspelare.

Ovanstående oljemålning gjorde jag för 30 år sedan, i en annan tid, i ett annat liv.
– Jag minns när jag målade den. Men fråga mig inte varför den blev som den blev.
Det intressanta är därför den analys som min kompis Thomas Kanger gjorde när han fick se bilden i vårt bibliotek.
Efter att ha granskat verket i två minuter konstaterade han kort:
– Vit spelare vinner.

Så var det med den saken. Det finns ett litet ”men”:
– Det hade jag ingen aning om.
Om sanningen ska fram hade jag överhuvudet inte funderat över vem som vann partiet. Jag hade varit i Amsterdam med en fru, sett Rembrandts ”Batavernas trohetsed” på Rijksmuseum och försökte nu lära mig att måla klärobskyr.
Men just därför fann jag Kangers analys intressant.
– Han var redan då en duktig schackspelare och såg något som jag inte såg.

Den fråga som snurrar i mitt huvud efter att ha läst Larsmos artikel är därför denna:
– Tänker verkligen Gustaf Lundberg på valet av schackpjäs när han målar sitt porträtt av slavpojken som hade blivit en bildad man i societeten?
– Vet vi det?

Konstnären kanske inte ens kunde spela schack? Jag menar, tänk om Lundberg bara råkade välja en pjäs som såg bra ut i pastellfärg?
Måleri handlar ju om att fylla en yta med färg.
Å andra sidan:
– När vi väl hört tolkningen så vill vi gärna tro på den, eller hur?
Även jag tyckte att mitt alster blev mycket intressantare efter att jag hört tolkningen av den.
– Vi är enkla människor, vi vill gärna att David slår Goliat.
Framför allt tycker vi om goda historier.

PS: En historia gömmer en annan. Schack har sitt ursprung i Indien. Enligt en legend från på 600-talet hittades spelet på för att en indisk kung inte skull ha tråkigt som kung. Idén kom från Brahmin Sissa och imponerad av spelet frågade kungen Sissa vad han skulle vilja ha i utbyte för att ha hittat på ett så fantastiskt spel.
Sissa var en ödmjuk man och bad ödmjukt om att få ett enda riskorn på den första rutan och att antalet korn skulle fördubblas för varje ruta på schackbrädet tills alla rutor var fyllda.
Förvånad över det till synes ödmjuka kravet accepterade kungen belöningen.
– Det borde han inte ha gjort.

Om du äger ett schackbräde kommer du att upptäcka varför. Om du lägger ett riskorn på ruta ett, därefter 2 på nästa, ytterligare 4 på den tredje och 8 på den fjärde rutan osv osv, så kommer du till slut att ha fyllt ditt bräde med 18 446 744 073 709 551 615 riskorn!
– Hur mycket det är?
Tja, så där omkring 18 kvintiljoner riskorn, en mängd som skulle kräva en silo som är 15 mil lång och en mil hög enligt de som måste kolla en bra historia.

Sissa tog naturligtvis inte emot sin belöning. Hans syfte vara att lära kungen att bättre tänka igenom sina beslut innan han agerade, som man måste göra i schack.
– En eftertänksamhet som man inte alltid bör förvänta sig av målarkluddar.