(Uppdaterad 17:52)
Hon: Återkommer med rapport efter pepparkaksbak.
Han: ”Kärleksmysteriet må gå att avmystifiera genom att lära sig om hur hjärnan och kroppen samspelar, men det största mysteriet av dem alla verkar fortfarande gäcka oss. Vad gör att man ögonblickligen kan dras till någon som man inte vet någonting om förutom det man ser?”
SVT:s koppleriprogram avslutades utan ovationer. I DN ställer Vesna Prekopic den fråga en man i tredje äktenskapet också undrat över: ”Varför tillmäts inte denna attraktion större betydelse i till exempel program som ’Gift vid första ögonkastet’? Visst, attraktion kan byggas upp under tid av en massa olika anledningar, men varför gör experterna samma misstag gång på gång när de agerar som att det inte går att också förutse betydelsen av den i parkonstellationerna?”
Åsa Beckman, en annan klok betraktare av andras relationer, tycker sig se en ”HR-fiering av kärleken”, där förhållandet reduceras till ”ett medarbetarsamtal på en kommunikationsbyrå”.
Annat är det på udden. Här behövs inget samråd, inga expertråd. Plötsligt händer det.
– Alla gör vi oss till ibland, men ingen gör sig till som han gör när lusten drabbar honom.
Under parningsspelet kastar knipan huvudet bakåt mot ryggen för att därefter sträcka näbben i skyn och stänka vatten med fötterna.
– Oklart om honan, som för övrigt kallas ”knipkärring” enligt Svenska Jägareförbundet, uppskattar showen för hon ser ut som om hon helst skulle vilja sjunka genom vattenytan.
Egentligen borde han inte känna som han känner så här års. Men är man sjöfågel känns det tydligen som vår i luften.
– Även den nyanlända flocken av storskrakar gör sig till för sina honor, som dock verkar föga imponerade.
Om herrarna i Svenska Jägareförbundet har något sexistiskt nickname på henne vet jag inte.
– Tänk dig en rödhårig Halle Barry, skådespelerskan.
Men med en stram vit blus knäppt i halsen och en lång, smal snok som avslutas med en liten krok i spetsen.
Vår är det inte. I natt kom snön. Vackert men kallt. Kylslaget verkar det även vara i Azerbajdzjan, där ännu internationellt stormöte avslutas i helgen med stor enighet om att oenigheten kvarstår om vad som behöver göras nu.
– Den iskalla sanningen är att vi har vi de förhandlare vi förtjänar.
Tidsbild signerad min målarkompis Anders Post.
PS, några timmar senare: Alla nöjer sig inte med att beskriva världen. Somliga har insett att livet även består av pepparkakor:
Hon: alltså, det där var inte en representativ plåt! Okej, jag är inte så himla noga, men alla var inte brända och helt oformliga…
Och det blev nog tillräckligt många trots halv sats av mammas gamla (svårbakade…) recept:
Avslutar med en fin bild från imorse, tagen efter att ha hämtad morgontidningarna. Cykeln fick stå idag, jag gick.
peppekerstin.blog 
Publicerat av