Fredag: Att (inte) vara där våra stövlar går

(Uppdaterad söndag)

Han: ”Det var en väldigt lång väg till ett så obetydligt ställe”, suckar storstadsbon när de äntligen kommer fram till målet.
”Kanske det”, muttrar den lokale vägvisaren. ”Men hade vi gjort vägen kortare hade den inte nått ända fram.”

Än en gång tvingar …. jag menar lockar … min personliga assistent mig att följa mig med på hennes dagliga promenader.
– Inåt viken, genom skogen vid Gate udde, till Järnsida och upp längs den långa raka grusvägen mot E22, förbi Tomat-Hasse och tillbaka hem genom skogen till udden igen.

Det är mycket en man hinner tänka under 8 846 steg. En annan historia, som osökt flöt upp i mitt huvud redan efter 5 608 steg:
– Godnatt, jord hette en av SVT:s största satsningar på 1970-talet.
Keve Hjelms filmatisering av Ivar Lo-Johanssons roman som statarlivet blev en åtta timmar lång tv-serie. Den tog flera år att slutföra och blev dubbelt så dyr som planerat.

Efter premiären blev det tittarstorm och serien kallades för ”ett storslaget misslyckande”.
– Vilket inte hindrade att Hjelm hyllades av sina kollegor med en Guldbagge för sin ”kompromisslösa förnyelse av realismen i svensk film”.

Kritiken från tv-sofforna handlade om att skådespelarna mumlade sig genom alla akter (en defekt som fortfarande präglar svenska dramaproduktioner, tänk Vargasommar!) och att tempot var sååå hiiiiimla lååååångsamt.

Serien sändes år 1979 men jag ryser fortfarande när jag tänker på den lååååååååååååååånga sekvensen i en tagning när huvudpersonen går längs en landsväg tills klockorna stannar, barnen somnat i soffan och den unga modern också.

Detta tänkte jag på när vi passerat Järnsida gård och trampade på längs den långa allén norrut.
– Det är nåt särskilt med gamla grusvägar på landet.
Jag medger att jag kanske inte var där min stövlar gick, för att låna Ivar Lo-Johanssons ord.
Men efteråt kändes det ganska bra.
– Även träningsvärk är ett slags dagsverk.

Hon: och det vanliga ”dagsverket” i hans värld tillbringas allra helst i stolen framför bokhyllan med datorn på magen (och en drös böcker, färgburkar och diverse papper slarvigt slängda runtomkring).

Nu har den ena (hans…) av de två fina stolarna gett upp och vi funderar på nya med lite högre rygg och stöd för nacken. Alltså tillbringades vår fredagseftermiddag på IKEA och Mio.

Nix, det blev inget stolköp, de gamla blir kvar ett tag till. Nu funderar han på att byta stol med mig, den är nämligen hel. Okej då, jag sitter ju aldrig i den ändå. Kanske vi ändå ska köpa ett par nya och skönare. Men då blir det inte den lilla fula, men i och för sig sköna, gungstolen från IKEA…

Han igen: På förekommen anledning vill jag påpeka att man kan ta långa promenader på Ikea också.