Onsdag: Efter tyst minut – dags för en tyst månad

(Uppdaterad 18:32)

Han: Dagen efter stämningsfull tyst minut för Örebro. För egen del känns det som jag vill ha en tyst månad.
Utan denna bedövande mediebevakning.
Spekulationerna, konspirationerna. Sportfrågan jag inte vill höra någon polis behöva besvara innan brottsutredningen är klar:
– Hur känns det idag?

Inte minst vill jag slippa lyssna på politiker som med statsministern plötsligt drabbas av insikt: ”När det gäller finns bara ett Sverige. Inte vi och dem. Inte ung eller gammal. Inte född här eller utomlands. Inte land eller stad. Inte höger eller vänster”.

Med medial timeout ägnar jag tiden åt tyst terapi. Till exempel försöker jag förstå vad som rör sig i huvudet på vår skata.
Hon, som varit här lika länge som jag, har som vi vet ett skamfilat rykte. Inte minst på grund av Rossinis opera La gazza ladra (Den tjuvaktiga skatan). Operan utspelar sig i en liten by på den italienska landsbygden i början av 1800-talet.
Den unga fattiga tjänsteflickan Ninetta anklagas för stöld av en dyr silversked hos sin rika matmor. Hon döms till döden, men räddas i sista minuten.
– Det visar sig vara en tjuvaktiga skata, som inte kunnat hålla näbben borta från den blänkande silverskeden.

Rossini använder den lilla storyn för att belysa den stora historien: Operan sattes upp år 1817, något år efter Napoleons fall och Wienkongressens nyuppdelning av intressesfärerna (1814–1815). Det var i en tid när den gamla världsordningen skakade i sina grundvalar och i sprickorna avslöjades klasskillnader, rättsosäkerhet, översitteri, korruption och myter om onda och goda.

Skatan är egentligen bara rekvisita i sin egen opera.
– Om få minns Rossinis svidande kritik av tillståndet i människobyn, så har epitet ”den tjuvaktiga” kletat fast vid skatan.
Orättvist, kan man tycka.
– Särskilt för skatan.

Modern forskning visar nämligen att det inte finns belägg för våra fördomar. Men det får du forska vidare i på egen hand, börja här eller här.
– För egen del har jag tagit timeout från spekulationer i tiden.

PS: Ensam hemma, nu ska lyssna på Horace Engdahl. Hans nya bok heter ”Ugglor i mossen”.
– Även han tycks ha abdikerat från de stora frågorna.
Spännande, eller hur.

Hon; hemma igen efter andra eftermiddagen på keramikkurs. Vågade inte dreja utan fortsatte med kavel. Trodde jag skulle hinna mer än en mugg idag, men det blev lika stressigt idag på slutet, men betydligt bättre teknik( enligt läraren).

Rakare är den ju, men frågan är om inte förra veckans mugg, som nu torkat, var mycket charmigare:

Det blir till att våga sig på drejningen nästa gång, då blir den garanterat inte rak, om jag nu lyckas få upp någon mugg alls från drejskivan, innan den kollapsar. Men jag måste ju testa. Borde ha vågat idag, men det ser så himla svårt ut.