Torsdag: Varken stolt eller nöjd – men uppkopplad

Han: En underbar torsdag (Steinbeck!). Sol, 16 grader och vårens första Aperol Spritz på soldäck.
– Och årets första kattgodiset serverat.

Nu till dagens predikan: ”Jag är så stolt över mig själv!” Hur ofta har vi inte hört de orden på senare åren? Det kan gälla insatser i skidspåret, Melodifestivalen, i Mästerkockarna – eller i tiotusentals selfies på sociala medier.
Och ironiskt nog: Oftast kommer repliken när någon förlorat, röstats bort, fått lämna scenen.
– Kort sagt: Torskat.

Ännu en iakttagelse: De självstolta är ofta kvinnor. Männen gör oftare som Kalle Halvarsson, muttrar med den flackande blicken i backen:
– Jag gjorde ett skitlopp.
Jag tänker på skillnaden när jag läser Bengt Ohlssons krönika i Lördagsmagasinet (1 mars 2025).
Poängen:
– Min lycka är privat, men min olycka allmän egendom. Jag berättar hellre om min koloskopi för tio år sen än om att jag är lyckligt nygift.
”Vad kan det bero på”, undrar Ohlsson. ”Varför tycker jag att ingen har med just min lycka att göra? Jag reagerar likadant om någon tittar uppfordrande på mig och säger att jag måste vara glad nu när det gått så bra för senaste romanen. Jag rycker på axlarna, mumlar ja, jo och byter snabbt ämne.”

Ohlsson spekulerar om orsaken: ”Är jag rädd att någon ska ta lyckan ifrån mig, eller göra sig löjlig över den, eller handlar det om det gamla vanliga, att jag har en dunkel känsla av att någon högre makt ska straffa mig för mitt högmod och sopa till mig riktigt hårt i morgon för att lära mig lite luthersk ödmjukhet?
Möjligen, men jag tvivlar på det. Obehaget sitter djupare än så. Det är som en reflex. Om jag däremot mår ordentligt pissigt över någonting, och råkat ut för bakslag och förtretligheter och käftsmällar av olika slag, då blir det tvärtom. Då kan jag basunera ut det till hela världen, då är ingen bekantskap för ytlig och ingen Uberchaffis för främmande för att jag ska avhålla mig från att lägga ut texten.

–Då rinner orden som en vårbäck ur munnen, fortsätter Ohlsson. ”Jag bläddrar mellan slagkraftiga metaforer, och ibland blir mina klagosånger så medryckande och underhållande att andra vill dela med sig av sina bakslag och förtretligheter, och då mår jag som allra bäst och tänker att äntligen, nu händer det något, nu kommer vi nära varandra.
Och egentligen är det synd. För eftersom jag så envist glider undan alla frågor om mitt eventuella välbefinnande saknar jag rutin på det, har liksom inga ord för att beskriva tillståndet, det känns lika skavigt som att försöka dansa charleston eller prata spanska.
Varför är det så självklart för mig att lycka är privat och olycka allmän egendom, när så många verkar lika övertygade om motsatsen?”

Jag blir lite generad, för jag känner igen mig. Det är jag varken stolt eller nöjd över – för att nu negera en f d (manlig) minister som nog inte känner igen sig*).
Att känslan skulle ha med mitt kön att göra, tror jag inte. Den teorin är stendöd efter att en storkäftad manlig president i två timmar skrutit över saker han lyckats ställa till med på bara 40 dagar.
”Är det en saggig kvarleva av ett machoideal – förlåt, menar förstås ’toxisk manlighet’ – där det anses lite fjolligt att bre ut sig om hur lycklig man är? Knappast,” konstaterar även Bengt Ohlson.
– För egen del har jag en annan teori.

Man brukar säga att när en journalist känner doften av blommor undrar hen var det pågår en begravning. Men att medierna svämmar över av negativa nyheter är inte journalistskråets fel.
– Det är publikens fel, ditt fel!
Vi vet nämligen att dåliga nyheter säljer bättre än goda. Du och andra läsare/tittare(/lyssnare klagar ofta på att media är en begravningsplats, en gödselhög av mord, våld, övergrepp.
Men det beror på att det är det ni vill ha!
”Klicken” avslöjar dig!
Och medieindustrin är den nya tidens bordell där kunderna får det du/ni/vi betalar för.

Så är det med den saken. Därför ska jag idag avslöja att jag i veckan varit med om något jag aldrig varit med om:
– För första gången i mitt långa liv har jag låtit någon föra in en sak i mig.
Och låtit den stanna kvar där.
Det gjorde ont och det skedde med blodsutgjutelse, men nu sitter det där: Chipet som strax under bröstbenet är beviset på att jag misskött min kropp; ätit för gott, druckit för mycket och motionerat för lite.
Alltså: Varken stolt eller nöjd.

Nej, jag är inte döende. Men än en gång har läkarna bestämt att de vill hålla koll på att mitt hjärta inte tar för många felsteg. ILR, kallas det på vårdspråk. Eftersom journalistik (om möjligt) ska vara faktabaserad låter jag dig se bildbeviset – ja, jag vet inget imponerar på såna som dig som faksimil på dokument.
– Glöm inte var du läste det först!

PS: ”Stolt men inte nöjd”, är titeln på den nu bortglömde socialdemokratiske ministern Pär Nuders självbiografi (2008).
Nuder är numera mest känd för att han aldrig fick bli statsminister. En bortglömd detalj i Nuders cv är annars att han på 80-talet gjorde storebror Peters svenska röst i den tecknade filmen ”Häxan och lejonet”, andra delen i CS Lewis Narnia-serie.
– Där heter det att ”en gång kung eller drottning av Narnia – alltid kung eller drottning av Narnia”.
Ibland blir det inte alltid som (en) man tänkt sig.