Måndag: grönt är skönt, och nyttigt…

(Uppdaterad 20 april)

Hon: idag rök en hel del av vår fina fjolårsplanta med grönkål. Tog även av purpukålen eftersom det gjorde ont att strippa av allt på den gröna som blivit så fin med nya blad längs hela stammen. Men snart ska ju årets ut i pallkragarna, och de ska ju ätas inte bara beskådas.

Blev en grönkålspaj med fetaost, lök och parmesan. Smakade av fyllningen, allt fick inte plats, den var himmelskt god. Sen skulle det på topping av valnötter också. Lite overkill kanske, de lär nog trilla av när vi hugger in…

Dagen fortsatte i grönt. Utemöblerna behövde målas, vintern går hårt åt möblerna som står ute.

Även bordet i Chateau Margaretas uterum fick ny färg, det var omålat och täckt med duk tidigare. Varför har vi inte målat det tidigare…

Och pyntats inför påskens finbesök har det också. Dessutom har farmor fyndat ett par ”nya” bilar på Vågen. De går också i dagens färg..

Han: Ännu ett vårtecken. Den gröna vågen har nått udden. Hedras den som hedras bör:

Nu till dagens tråkiga besked. Även Mario Vargas Llosa vart dö*). En favoritförfattare, skarp i analysen. I Tant Julia och författaren (1977) berättar Vargas Llosa om Goar Mestres, vars kubanska medieimperium på sin tid sålde radioföljetonger över hela Latinamerika.
– I lösvikt.
Affärslogiken var enkel:
– Kan man sälja kött och smör och ägg per så kilo kan man naturligtvis sälja manus på samma sätt, menade Mestres.
Särskilt i en tid när det stora utbudet av ord omöjliggör en djupsinnigare textanalytisk värdebedömning.

Vid den tiden, som även var min tid, betalade redaktörer och förläggare per ord. Men, menade Mestres, om det inte finns tid att läsa igenom texterna så finns det väl ännu mindre tid att räkna igenom alla orden.
– Ord i kilopris, alltså.
I vår tid finns det fler böcker i modebutikerna än hos bokhandlarna.
– Som inredningsdetaljer (sic!)

PS: Om du undrar: ”Vart dö” är ett uttryck som författaren Lars Gustafson använde. Det var så han uttryckte sig, den pensionerade yrkesläraren Lars ”Vesslan” Westin i En biodlares död (1978):
– De är praktiska här i Norra Västmanland. Man säger aldrig på västmanländska ’han dog’. Man säger ’han vart dö’.
Även herr Gustafsson vart dö i april (2016) och i vår har jag nyligen än en gång omläst Förberedelser till Flykt (1967). Den är fortfarande lika bra som den var när jag läste den första gången i början av 70-talet.
– Det märkligaste är att Gustafsons historier (tillsammans med Norman Mailers Varför är vi i Vietnam?) är den bok från det politiskt högoktaniga decenniet som jag minns mest.

Detta trots att ingen av böckerna är ”politiska”, aktivistiska. Mailers roman handlar om en bilhandlare som åker på hjortjakt i Alaska med sin tonårsson för att lappa ihop deras relation. Förberedelser till flykt är en novellsamling. Titeln har hämtats från den mest gripande texten, historien om en man som uppenbarligen planerar någon slags flykt från en enslig udde vid havet.
Men som vanligt när det gäller Gustafsson är det omöjligt att riktigt förstå vad som har skett och varför det har blivit som det har blivit.

Boken publiceras år 1967, samtidigt som Göran Palms En orättvis betraktelse, Jan Myrdals Myglaren och Göran Sonnevis och nu! – alla politiska pamfletter.
Lars Gustafsson hävdade senare att hans novellsamling ”borde ha tett sig utmanande världsfrånvänd,” men att tidsandan gjorde att även Förberedelser till flykt lästes genom de politiska glasögonen. ”En snäll och välvillig kritiker som PO Enquist kunde helt enkelt inte tänka sig annat än att boken ändå på något sätt måste ha något slags parabelkaraktär”, skriver Gustafsson i en tillbakablick.
– Enquist läser texten ”som en fabel över Vietnamkriget och fann den dålig som framställning av det historiska händelseförloppet”, skrockar Gustafsson (Fantastiska Berättelser, 2008).

Av dagens nyhetsbulletiner framgår att även Vargas Llosas böcker läses med politiska glasögon. Allt är politik, men Tant Julia och författaren är en självbiografisk historia om hur den unge författaren blir kär i sin (ingifta) faster Julia.
– Hon är skild och 14 år äldre än författarjaget.
Upplagt för förvecklingar inom familjen alltså.

Sensmoral i denna runa? Mitt svar är två: Gamla böcker är ofta bättre än nya.
Framför allt:
– Stora författare skriver små historier som fångar det stora skeendet bättre än de storslagna epos av små författare.

PS, senare. Diskussionen fortsätter. På Facebook följde detta replikskifte: