Midsommar: Strålande sol, lek, rosor och glada människor

(Uppdaterad dagen efter)

Midsommaren 2025 blev en enda lång dans med barnbarn, deras föräldrar och alla andra. Bilder säger ibland mer än ord.

Till och med rosorna kom till festen:

… men vakrast av alla är som vanligt …

Men vad vore midsommar utan den svenska melankolin. Sveriges mest talföra Krösa-Maja, DN:S kulturredaktör Björn Wiman, väljer att sätta in midsommarfirandet i den dystraste av alla dystra perspektiv: ”När klockan slår tolv på midsommaraftonens natt, och ljuset är som ljusast, börjar också den långa vandringen mot höstens mörker.”

– Välskrivet och självklart i en litterär kontext. Sommaren 1901 sitter Oscar Levertin i den schweiziska alpbyn Hospental och arbetar på en dikt om ”Folket i Nifelhem”; ”en dyster karaktäristik av ett folk fjättrat av mörker och köld i ett land långt uppe i norr. Utan misskund skriver Levertin om dessa människors – vårt! – deprimerande predikament.” 

För den melankoliske är slutsatserna om den svenska folksjälen upplyftande som Wagners musik: ”Det är här den missuppfattade midsommaren kommer in. Den stora midsommardikten i Bellmans författarskap är Fredmans epistel 23, som inget har med sorglösa frukostar eller glittrande fjärdar att göra.
Den utspelar sig i stället i en rännsten utanför en krog i Gamla stan, där en man i svåra plågor begrundar sitt öde – förbannande inte bara den stund han föddes utan också sina föräldrars samlag och virket till den säng där hans olyckliga existens koncipierades. Oscar Levertin kallade denna epistel för ”den svenska litteraturens stora vara eller inte vara-monolog”, vilket är välfunnet. Fredmans monumentala bakfylla jämförs ofta med Jobs plågor i Bibeln och inledningens klassiska rader ”Ack du min moder…” är närmast ordagrant stulna från profeten Jeremias Bok: ”Ach! min moder at tu migh födt hafwer” (”Ve mig, min mor, att du födde mig” i den nya översättningen).”

Men efter sitt inledande lidande går Fredman samma väg som andra bibliska figurer i Psaltarens klagopsalmer – från mörker till frälsning: ”Luckorna till krogen skruvas upp, luften blir så ljum. Ljuset finns i världen och mörkret har inte besegrat det. Liksom Levertins dikt är detta värt att minnas denna midsommar, i en tid då de politiska och existentiella lågvattenmärkena avlöser varandra. Oavsett hur miserabelt allting är ställs det alltid fram ny snaps till sillunchen…”

När nu även Trump bombar Iran är det en liten tröst för oss dysterkvistar.