Måndag: Ateljébesök…

Hon: ja ska man hänga något med honom nu får man helt enkelt åka till torpet.

Roligt att han börjat måla igen och till och med förbereder för vernissage. Det hänger tavlor i båda ateljé-delarna plus inne i torpet. Fina!

Passade på att plocka av druvorna, och det var i rödaste rappet. Men hur ska jag hinna koka saft nu efter en helg i Stockholm…

… jag har liksom mer skörd att ta hand om!

Chilin har jag i alla fall fått in på tork i ugnen idag. Plus tagit fröer. Tråkigt jobb, tar sån tid. Men glad att jag äntligen börjar få ihop ett gäng till årets kryddblandningar.

Har varit oroligt, något var tok med plantorna i början av säsongen så det är först nu de har börjat producera och mogna. Som tur är tycker jag frukterna som kommer är ovanligt stora och fina. Bara att hålla tummarna för fortsatt fint väder med hyfsat varma nätter!!!

Han: Någon har sagt att måleri är konsten att skydda en plan yta mot väder och vind och utsätta den för kritikerna. Nu när min bästa vän och bitskaste kritiker lämnat ett första utlåtande känns det som torgskräcken lossat lite på greppet om halsen.
– Återstår att se när stjärnorna står rätt för att öppna ladans dörrar för allmänheten.
Nångång i höst, kanske?

I väntan på det ser jag som terapimålare fram emot att besöka mina professionella vänner i trakten som öppnar sina ateljéer i helgen som kommer.

Ätandet är puddingens bevis och i övrigt noterar jag att kulturadelns gnäll på den omtalade Kulturkanonen har klingat av. I stället läser, ser och hör jag plötsligt massor av tips om kultur som kultursidorna gömt till förmån för gratis textreklam för kändiscirkusen (DN ägnar hela ettan och en helsida åt Biancas återkomst).

Till exempel påminns jag om alla de bortglömda storheter som finns här omkring mig. Några exempel:
– När jag läste jag senast något av Erik Johan Stagnelius, en av Sverige mest särpräglade poeter född i Gärdslösa på Öland?
– Vad vet jag. Men jag har en tes: Intressantare än textreklamen kring Biancas återkomst.

Ellen Keys hem i Omberg vid Vättern har jag besökt, ett diffust minne. Men jag har inte läst hennes storverk ”Barnets århundrade” som blivit en internationell referenspunkt för pedagogik och barnuppfostran. Att hon nu ges plats på 100-listan är en påminnelse om vilken betydelse vår del av Sverige haft i utvecklingen av en modern samhällssyn.
Lite sent påtänkt, kanske. Men det är inte kuriosa, onödigt vetande.
– Vi har trots allt sex barn och tio barnbarn tillsammans.

Astrid Lindgren var förstås given i en svensk kulturkanon och Vilhelm Moberg har jag läst, inte bara Utvandrarna. Men jag aldrig varit i Algutsboda (6,5 mil från udden), där Karl Oskar och Kristinas resa till Minnesotas prärie skriv in Moberg i världslitteraturen.
– Åtminstone i Jan Troells filmatisering (1971), som borde ha varit med på 100-listan.

Psalmen ”O store Gud” hörde jag som barn (och senare med Elvis, fast jag inte visste att det var samma psalm), men jag visste inte att Carl Boberg var från Mönsterås längre upp i Kalmarsund.
– Bara att Lars Trädgårdhs utredning påmint mig om det, gör att jag ser bortom kulturadelns gnälliga snobbism.

Kort sagt, diskussionen kring denna kulturkanon visar att det finns intressantare saker än Bianca Ingrossos återkomst i rutan. Det känns bra att bli påmind om den saken.