Torsdag: Du som tror på gud, tror du också att det finns andra gudar där ute?

Han: Vi börjar från slutet på dagen. Så här låter tystnaden en kväll på udden i oktober. I övrigt har det varit en händelserik dag.
– Först fick vi oväntat besök.
En talgoxe undrar hur vi hade det inne hos oss med de nya sofforna och kanske nåt annat.
– Det tog ett tag att vi kom överens om att hen nog trivdes bättre ute i naturen.

Den här besökaren kom in genom den öppna verandadörren, Ironiskt nog hade jag just satt upp en mobil (”Flygande Kerstin”) där nu fyra kungsfåglar försökt flyga in genom fönstren:

Sedan ägnade jag någon timme åt arbetet som Ordförande i vår stugföreningen. T ex njöt jag av att se andra arbeta. I det här faller njöt jag av att se Jocke B och Nisse Aaltonen att bygga vidare på Båtbryggekommitténs arbete med att modernisera vår brygga:

Eftersom katterna och jag är ensamma på udden (barnbarnen kräver sitt) tittar jag på Skavlan & Sverige, äntligen en intressant diskussion på public service.
– Det intressanta är att ett antal tänkande människor försöker förstå varandra just för att de vet att du tycker och tror olika (till skillnad från partiledardebatter).
Ämnet: Varför envisas människor att tro på något gudomligt?

För egen del har jag ett gott förhållande till gudarna: Vi lämnar varandra i fred. Men jag har mina funderingar. Det har som vi vet (?) hållits kyrkoval.
Carl Bildt ställde upp som kandidat i Oscars församling i Stockholm.
– Tror han ens på någon gud?
För några år sedan fick han frågan. Efter viss tvekan svarade Bildt att han trodde att det finns liv på andra planeter.
– Intressant svar, tycker jag.

De som tror att det finns intelligent liv i andra vintergator, tror de också att det finns andra gudar där?
– Jag menar, här på jorden har ju alla civilisationer skapat sig gudar.
Publicisten Olof Lagercrantz, numera mest känd som pappa till David L, han med boken om Zlatan, konstaterade att i vår kristna värld finns det bara en gud, men vår värld är en av de minsta i universum, ”i själva verket en löjligt liten värld, nästan en pingpongboll.”

Underförstått: Där ute finns det miljarder solsystem och galaxlar och om vi inte är ensamma i hela universum är det logiskt att tro att de andra också har sina egna gudar.
– Då och då möts de till och med i ett slags universellt FN:s säkerhetsråd för att hålla sig a jour med utvecklingen i respektive global församling.
Åtminstone om jag ska tro min egen husgud, Henrik Tikkanen, numera död och bortglömd till och med som huvudpersonen i fru Märta Tikkanens välkända roman ”Århundradets Kärlekssaga”.

Nåja, det finns mycket att fundera över när det gäller våra jordiska gudar. Har du till exempel tänkt på att manliga gudar alltid framstår som klart ambivalenta till sitt uppdrag?
– Till skillnad från kvinnliga dito är manliga gudar nyckfulla.
Koleriska. Oberäkneliga.
– Snarstuckna som indiangudarna.
Ständigt beredda att vända sig bort från människorna om offerlammet inte är gott nog.

Förslagna som den notoriske påsättaren Zeus (ovan). Han som förvandlar sig till tjur och lockar med sig den vackra Europa till en ö i Medelhavet.
– Visst, det finns undantag.
De genuint goda som vänder andra kinden till.

Jesus Kristus förstås. Även om han blev gudomlig först 325 år efter sin egen högst mänskliga död och först sedan anhängarna röstat om saken i Nicea och vars hela den grejen med att dö på korset för vår skul,l verkar vara en rip off i mindre skala av aztekernas Quetzalcóat, som i sin gudomliga godhet skapade hela världen genom att kasta sig själv på bålet i Teotlihuacan.
– Dramatiskt ska det nämligen också vara.
Stora gester, yviga besvärjelser. Stenblock som rämnar. Hav som öppnar sig. Lama som tar sin bår och går.
Till och med det: brinnande buskar.

Framför allt känner vi de manliga gudarna som ordningens upprätthållare. Vi minns Gamla testamentets koleriske Jehova, alltid redo att slakta sina israeliska barn för den goda sakens skull.
– För att nu inte tala andras barn.
Eller Shiva med sitt förgörande tredje öga som fortfarande skrämmer livet ur rättrogna hinduer.
Och rättshaveristen Anubus, han som väger alla stackars egyptiers syndiga hjärtan mot sanningens lätta fjäder.
– Vilken fascistoid skitstövel!
Inte undra på att många föredrar att i Allahs namn stena andras kvinnor till döds.

För att nu inte tala om de nordiska gudarna. De framstår som berusade fotbollshuliganer, ständigt rasande i bärsärkagång över himlavalven.
Man måste vara blind av idoldyrkan, om man inte inser att manliga gudar är överspända.
De är alltid förtörnade över någon oförrätt.
Oftast dock mest för sin egen princips skull.
– Saker de fått för sig är viktiga för den allmänna ordningen.

Även detta ett särdrag hos manliga gudar: De är besatta av andra projekt än det faderskap
de oombedda gör anspråk på i människornas heliga skrifter. Det slår mig just nu, nyss hemkommen från Grekland, att
enligt Herodotos kallade skyterna Zeus för Papa.
Vid sidan av Papa dyrkade de Apollon, den himmelska Afrodite, Herakles, Ares och Jorden.
– Mest dock Papa.

Nå, det räcker. Min fråga kvarstår:
– Du som tror på utomjordingar, tror du också att större himlakroppar har mäktigare gudar än vi har och har haft?
Har Tikkanen rätt. Jag vet inte. Fråga Carl Bildt.