Fredag: Näe, jag har inte slutat baka

Hon: jag bakar fortfarande allt matbröd, utom i somras då jag fuskade lite med att köpa en och annan Ölandslimpa. Barnbarnen älskar den, med mormor/farmors sylt på. (Slutat blogga kanske ni trodde jag skulle skriva… lovar bättring!)

Regn från tidig morgon idag, så passande bakväder tänkte jag. Sen tittade solen helt otippat fram efter lunch, då klippte jag ner vildrosen på baksidan medan brödet stod i ugnen (alternativt jäste på diskbänken).

Frisk luft var dag är mottot, om vädret tillåter. Hade gärna fått fortsätta regna…

Och med tanke på dagens regnprognos gav Tina och jag oss iväg till skogen igår för att leta trattisar. Det fanns! Och det fanns fler, fortsättning följer annan dag…

… det blev ingen jättelång skogspromenad direkt, vi var lite slaka efter den urmysiga höstmiddagen kvällen före.

Alltså, Blomman och Tina, drinken gjord på era egna äpplen var försvinnande god. Toppenkväll vad det gäller allt för den delen. Mat, dryck och sällskap. Tack!

Han: Javisstja, vi var på fest också. En vecka går fort när man glömmer vad man gjorde igår.
– Guldfiskminne, kallas det.
Man simmar runt i samma lilla skål, viftar entusiastiskt med sina stjärtfenor och tänker, wow, här har jag aldrig varit förut!

Vissa saker minns jag eftersom bilderna i mobilen påminner mig. Igår byggde Mats (Rundberg) och jag ett garage.
– Jaja, inget Babels torn men ett litet garage till Kulturmagasinets gräsklippare.
Mats är konstnär men även en jävel på skruvdragare.
– Vad trodde du betyder nåt när man blir invald i styrelsen för en kulturförening?

Veckans enda målfest för en djurgårdare i förskingringen var annars att bli inbjuden till VIP-läktaren när Kalmar FF slog Oddevold med 3-2.
– Det trodde ingen efter första halvlek.
Särskilt inte alla experter och medgångssupportrar på VIP-läktaren som simultantolkade vad som hände på planen.

Utan om möjligen Höjdhopparn som fixat biljetterna.
– Tack för det!
Samma kväll vann vi lite pengar på V75 och firade med kalops och rödbetor.
– På hans bekostnad.

I övrigt: Så här års bor vi vid en internationell flygplats där flight efter flight landar, tankar proviant och lyfter söderut.
Först kom tranorna, vet du att de lämnar Sverige vecka 42, detta enligt bondepraktikan?
Det vet jag för det har Kajsa i grannhuset berättat.
Hon kan sånt.
– I år passerade tranorna redan vecka 41, vilket kändes lite märkvärdigt.

Den senaste veckan har tusentals gässen använt udden som en transithall på väg söderut. Ett nytt inslag är den stora mängden av vitkindad gås.
Branta leucopsis är mindre än den vanliga kanadagåsen.
– Kompaktare, korthalsad och med distinkt svart, vit och grå fjäderdräkt. 
Den häckar främst i Arktis men sedan 1970-talet även i Skandinavien. Eftersom allt hänger ihop i vår lilla värld upptäcktes det första häckande paret i de delar av Norrlands inland som jag kommer ifrån.
– Men som vanligt är historien roligare än nutiden, särskilt när världen ser ut bortom udden.

Långt in i medeltiden var det ett mysterium hur en del fågelarter plötsligt kunde dyka upp och försvinna med årstidsväxlingarna. Många fantasifulla förklaringar lanserades.
Den walesiske munken Giraldus Cambrensis (Topographia Hiberniae publicerad år 1188) gav den här förklaringen:
– Gässen utvecklas ur långhalsar.

Just det, det lilla kräftdjur besläktade med havstulpaner som vi ibland äter på Mallorca som en delikatess, percebes. På latin heter långhalsen Lepas anserifera (anser = gås). Även engelskans ”goose barnacle” (långhals) och ”barnacle goose” (vitkindad gås) kommer från Giraldus Cambrensis teori.

Förvisso finns en viss likhet mellan långhalsar och gässens huvud och hals, men teorin är tokigare än så. Eftersom långhalsar växer på allt som flyter trodde man att den vitkindade tillhörde växtriket.
– Vilket hade det goda med sig att vidskepliga människor fick äta den under religiösa fasteperioder; detta eftersom gåsen alltså inte var kött.

Egentligen snodde Giraldus sin tes från ett arabiskt sändebud vid ett av de germanska furstehoven, som i i början av 1000-talet skrev att ”En man kom till en kung med ett stycke trä, på vilket redan början till ägg hade bildats. Kungen befallde att man över det skulle bygga en ställning som en bur och sänka ned denna i vatten, och den fick stå ute vid stranden, tills fåglarna hade lossnat från träet inne i buren.”

Föreställningen att den vitkindade gåsen föddes som knoppar på ett träd höll sig förvånansvärt länge. Långt in på 1800-talet förekom notiser i engelska tidningar om att en sjökapten påträffat ett ”gåsträd”, som till och med ställdes ut till allmänt beskådande.

Så fantasifulla historieberättare har vi inte idag. Tyvärr får vi nöja oss med de skrönor som Putin och Trump försöker bräcka varann med.
Men nu har vi i alla fall glömt de sanndrömmaren för en stund.
– Vad mer kan förvänta dig av en blogg från en udde?