Onsdag: En dag i fablernas värld

Han: Aisopos fabel om ”Haren och sköldpaddan” har varit en viktig del av den europeiska kulturkanon i 2 500 år och används fortfarande för att lära barn (och påminna vuxna) om värdet av uthållighet, ödmjukhet och fokuserat arbete.
Jag hade tänkt börja med återberätta den sedelärande historien, men eftersom det är höstlov avstår jag och berättar istället om att idag har Bad Boys simmat i Söderåkra badhus.
– Det flöt på bra.
– Även om somliga simmade snabbt som en hare springer, så kom även vi sköldpaddor i mål 1000 meter senare.

Grubbla gärna över sensmoralen i den historien, så lever du längre. Vi gubbar nöjde oss med att som vanligt fira ännu en seger över oss själva med en god lunch hos Peter & Lisa på Möre Golfkrog (kolla in menyn här).

Aisopos har skrivit många lärorika fabler. En heter ”Vargen och lammet”. Sensmoralen är att våldsverkare alltid finner argument utan hänsyn till sanningen.
– Även den fabeln har bäring på vår tid.

Läser i tidningen att ryska styrkor ha korsat floden Dnepr, slagit ner ukrainska motattacker, säkrat ett brohuvud, minerat åtkomst till ön och börjat organisera sig för en varaktig närvaro.
– Hävdar Kreml.
Men det är fake news. Enligt videoklipp från ukrainska soldater syns inga tecken på ryska styrkor på platsen. I filmen syns ukrainska styrkor röra sig fritt på Karantynnyj.
– Putins propagandamaskin fejkar framgångar för att underminera västs stöd för Ukraina, konstaterar tankesmedjan Institute for the study of war.

ISW är känt för sina opartiska lägesrapporter om kriget i Ukraina: ”Kreml avser sannolikt att övertyga västvärlden, EU och Ukraina om att en rysk seger är oundviklig, så att Ukraina bör underkasta sig Rysslands krav på att avstå territorium och att allierade bör sluta stödja Ukraina”.

Sanningen är krigets första offer. Ibland är det bara sorgligt, ibland bara dråpligt.
Möjligen har de ryska propagandamakarna förläst sig på legenden om hur Ernest Hemingway befriade hotell Ritz i Paris 25 augusti år 1944, under Paris befrielse från nazisterna.
Skrönan, som senast återberättas av allas vår egen krigsreporter Staffan Heimerson (Jag tog taxi till kriget, Lind & Co) är till skillnad från den ryska propagandasegern bara dråplig.

Slutstriden om Paris hade pågått en vecka när Hemingway stormade in på Ritz med en grupp franska motståndsmän och deklarerade att han kommit för att befria hotellet.
En av dessa motståndsmän vittnar senare om att Hemingway var besatt av att ”som den första amerikanen i Paris befria Ritz”.
Till saken hör att Hemingway blev förälskad i det anrika hotellet redan som journalist på 1920-talet: Han tillbringade många timmar i baren tillsammans med bl a med F. Scott Fitzgerald (som skrev ”Den store Gatsby”), en tid som Hemingway förevigade i sin postumt utgivna En fest för livet.

”Befrielsen” blev inte riktigt vad hjälten tänkt sig. Visserligen störtade Hemingway och hans män in på hotellet och han “gav order med sådan auktoritet att manga trodde han var en general”, berättar Ritz chefsbartender Colin Field.
Under ockupationen hade ett antal nazistiska dignitären ockuperat även Ritz, bland dem Göring och Goebbels och när den stridslystne krävde att få veta var tyskarna gömde sig. Hemingway skrev senare at han inte kunde tåla att nazisterna hade besudlat rummet där han och hans dåvarande älskarinna Mary Welsh hade haft många trevliga nätter före kriget (de gifte sig ett år efter kriget).

Enligt legenden utspelade sig följande korta dialog:
– Var är tyskarna? Jag har kommit för att befria hotellet!
– Monsieur, tyskarna gav sig av för länge sen, förklarade den saktmodige hotellchefen Claude Auzello. Här finns nu bara franska, brittiska och amerikanska affärsmän och andra civila gäster.

Ungefär där börjar historien falla isär och fabeln få eget liv. Enligt Hemingways bror Leicester genomsökte befriaren och hans män hotellet. De hittade ett fat med utsökt konjak i källaren och i rummen på övervåningarna fann man bara lakan som hängde på tork.
– Vilka man för säkerhets skull pepprade med sina vapen för att förvissa sig om inga tyskar gömde sig där bakom.

Enligt den korta (och mindre ärorika) versionen förklarade hotellchefen att han inte kunde acceptera att befriarna bar vapen på hotellet. Hemingway lommade därför tillbaka ut ijeepen för att lämna sitt gevär.
– Därefter beställde han 51 dry martini i baren som efter denna storslagna befrielse skulle få hans namn.

Till skillnad från den ryska “befrielsen” av Karantynnyjön ingick befrielsen av Ritz hotell inte i någon orkestrerad pr-kampanj för militärmakten.
– Tvärtom.
Hemingway ställdes inför militärdomstol för att struntat i den amerikanska militärledningens uttryckliga order (han hade faktiskt bett om lov hos den franske befälhavaren general Philippe Leclerc, vars stridsvagnar hade fått äran att befria Paris).
Dessutom hade han brutit mot krigslagarna som förbjöd reportrar inte bara vapen under strid.
– Men som skröna lever historien vidare.
Särskilt bland journalister.

Sant är däremot att en av sanningarna om drinken Bloody Mary (som introduceras i Hemingsways sköna ”En fest för livet”) är att den skapades av Bernard ”Bertin” Azinont, bartender på Ritz Paris Petit Bar i början av 50-talet.
– Efter ett recept av Ernest Hemingway förstås, nedtecknad redan 1947 och med inspiration från en drink som denne intagit i Kina redan 1941 (Källa: ”To Have and Have Another”, Philip Greene sid 24-25).

På förekommen anledning: Missförstå mig rätt: Staffan Heimerson har rapporterat från 34 krig. Hans insiktsfulla rapportbok redogör för många dråpliga incidenter.
– Några kommer säkert att gå till historier som fabler i Aisopos anda.
Ingen av dessa präglas dock av det självförhärliganden som Hemingways befrielse av Ritz bar.
Boken avslutas med den självironiska kommentaren: Åter hörde jag den kloka barnbarnsrösten: ”Men den där natten, farfar, måste du ändå ha varit rädd.”
Med hård stämma svarade jag: ”Nix. Jag var som jag alltid är. Orädd. God och glad”.
”Fast”, tillade jag, ”Jag sket nästan på mig.”