Söndag: Farsdag med barnarbete och enslingar

Han: Söndag på udden, en vilodag som gjord för barnbarnsarbete. Vad kan (en) man mer önska sig på farsdag?
– En vacker syn!

Och samtidigt, i en anan del av udden: Gråväder och dimljus så långt ögat når; perspektivet blir därefter: ”Den ensamma hägern, skarven som sitter på sin sten och tittar ut mot revet där de andra skarvarna håller till. Kråkan som bor i tallen och som blev änkling året innan. En ensam hackspett i Ismans tall…”.
Ensamma människor brukar ge somliga djur, stenar (”Sälen”) och träd (”Stora tallen) namn. Jag erkänner, ända sedan hösten 2017 när katterna och jag blev kvar på udden, har jag haft sällskap av Ålakråkan och Ensamma hägern.

Varat bestämmer tänkandet (Marx). I en av de första dagboksanteckningarna här på udden fäste jag mig vid att platsen verkade befolkad av enslingar. Alla strök omkring och gjorde föga för att störa varandra med synpunkter om hur ditten och datten borde vara.
– Det var som alla förstår innan hon flyttade ner till katterna och mig.

Många udda kompisar har (en) gammal man haft under årens lopp. Kompisar som få andra uppskattat. Och det är få häromkring som uppskattar skarven.
– De har sina skäl.
Visserligen är det få som numera fiskar utanför udden, men revirinstinkten lever vidare som fantomsmärtor.
– Begripligt med tanke på att skarven äter ett halvt kilo fisk och det finns 75 000 skarvar i Kalmarsund.
Hägern är inte heller populär.
”Naturens värsta mördare” hävdar en vän som är fågelskådare. Den har fått sin sjätte halskota för att med en kobras snabbhet döda värnlösa småfågelungar.
– Naturens värsta mördare?
Jag trodde det var människan, muttrar jag. Vad sägs om Ukraina, Gaza, Sudan?

Fast det här handlar inte om kollektiv skuldbeläggning. Ålakråkan och Ensamma hägern är solitärer, de har uppenbarligen lämnat sina respektive flockar för att slå sig ner här ute.
– De bodde här dessutom innan jag utvandrade och invandrade till udden.
Som nyinflyttad nöjer jag mig därför med att nicka till hälsning och då och då att fotografera dem i smyg.
Men idag hände något märkvärdigt i vår lilla värld.
– Jag lyckades jag fånga dem tillsammans!

Tro mig, det här är en unik bild, två enslingar på samma sten:

PS: Berättade jag att den ensamme hackspetten i Ismans tall heter Hacke? Det gör han, åtminstone här. Detta efter Johan Hakelius, Hacke kallad gamla kollegor emellan.
– Om inte namnet är bekant så han den bäste och mest enerverande av alla tangentknackare i svensk medievärld, alltför ofta fjäskad för här i hörnet.