Söndag: Det var den julen

Han: Ja, det var den julen som tog Sverige med storm. Åtminstone där jag kommer ifrån.
– I Norrland, som man säger här nere.
Jag tar det personligt: Över 30 sekundmeter tvingade en av sönerna att evakuera med flickvän och hund från sin stuga i vildmarken – till mot kusten 15 mil österut., där ett varmt och skönt hotellrum väntade.
– Se där ännu en modern uppdatering av Lukasevangeliet där härbärget i Betlehem inte längre är ett kyligt stall utan ett ”gästrum” i den nya bibelöversättningen.

Här på udden blev julen 2025 en fridfull helg när en kylig o-vinter rådde men ett lagom antal barnbarn och deras föräldrar ändå samlades runt tomtemors goda julmat och kakfat.
– Ovanligt god var hennes risgrynsgröt, chilisill och Janssons frestelse!
Uppmärksamhet fick även min skinka och de obligatoriska revbenen. Ett beröm som jag odelat skickar vidare till Micke Nilsson i Attanäs.
– Bäst i test!

Som vanligt missade jag jultomtens besök i stugan. Jag missade till och med Kallas jul, eftersom jag blev skickad att en flaska skumpa i den andra stugan när den röda gubben staplade in med sin käpp.
– Jag minns att förr sa man att nån måste köpa kvällstidningen.

Nåja, fyra ivriga barnbarn gav mig en livlig beskrivning av tomtens besök.De hade alla fått klappar av den siste gode patriarken som kommit över Skeppeviken med båt och sin lykta, verkade det som.
Alla var mycket upphetsade. Den yngsta gossen, drog mig gång på gång i armen och till slut fick han fram det:
– Men du glömde din käpp. 

Årets slutsats: Tomten lever kvar i det mansideal som rådde på 1800-talet, menar Jens Rydström, som är professor i genusvetenskap vid Lunds universitet.
– Den siste gode patriarken, som en ung kvinnlig ledarskribent kallar honom.
Men det är ju egentligen inte tomten som är problemet, säger genusprofessorn som däremot menar att könsrollerna under julafton skulle behöva en diskussion.
– Ingen dum idé, instämmer tomtefacket: ”Död åt tomten – nästa år är det tomtemors tur att köpa kvällstidningen!”

… till de mer oväntade julbesöken hörde två nostalgiska inflygningar från förr-i-tiden. När jag var i Jacks ålder fanns de överallt i de jämtländska fjälltrakterna, men nu är det faktiskt första gången under min tid som vi fick julbesök på udden av ett par domherrar – och dessutom satt herr och fru Sidansvans plötsligt och kelande i Det Stora Buskaget.
Sånt blir tomtefar glad åt.
– Så glad att han till med funderar över att avge ett nyårslöfte i år: Att lära mig teckna fåglar.

2025 var den julen när vi högg vår egen gran. Egen och egen? Vi gjorde en resa in i de småländska skogarna till Ulf och Gunnel Svenssons 1700-talsgård i Hallasjö där granarna ser ut som julgranarna gör på i tv-filmerna.
– Den vill jag ha, sa hon redan efter några minuters ögonshopping och så blev det.

Det som slår mig längs den slingriga vägen mellan Torsås och Hallasjö är att skog kan se väldigt olika ut.
Här i Småland ser skogen faktiskt ut som John Bauer målade den i sina sagor:

Skogspolitiken har blivit klimatdebattens nya konfliktyta. Trots att jag läser det mesta om som skrivs om skogspolitiken förstår jag allt mindre var rågången egentligen går.  
– Eller kanske just därför?

Strax norr om Lövsättra
reser sig skogen mäktig
bakom åkern
som en mörk mur
av höga hotfulla granar,
skriver Mats Hammarlund i sin dikt John Bauerskogen.

Jag upplever nåt annat. Täta kolonner med storväxta, raka och gröna granar, här och där mossklädda stenbumlingar utkastade i naturen som för att bidra till sagostämningen.
– Och så efter nästa krök: En catwalk med dessa välväxta plantor, som ser ut som om de väntar på att att hon ska klä deras smäckra kroppar i svärmors gamla ljusslinga, hennes samlade röda kulor och den vita stjärnan i topp.

Och motvilligt: Mitt glitter. ”Mitt”, eftersom denna gamla tyska 1880-talstradition uppenbarligen inte uppskattades av Torsåssocieteten när hon växte upp.  
– Se det gärna som en tyst protest mot de naken-granar som Khloe Kardashian och andra kända kändisar torgförde denna jul.

Det som slog mig strax efter Bidalite, där man svänger vänster vid den nedlagda handelsboden är detta:
– Så här såg inte granarna ut som jag växte upp där stormen nu rasar.

De var långa och urgamla skogsvarelser. Eller snarare, eftersom det fortfarande rådde efterkrigstid:
– Som dystra, ovårdade och skadade soldater som återvänt hem efter ett förödande nederlag.
Och som därför blivit stående på bergåsarna och i skogsbryn, osäkra på om de är välkomna tillbaka.

Det här är faktiskt sant: Första gången jag läste Don Quijote hade jag inte sett en väderkvarn (IRL, som det heter nu för tiden). I min fantasi drog riddaren av den sorgliga skepnaden ut i krig mot de gamla granarna på höjden bakom det Blå Huset i Blåsjöfallet; kraftverksbygget, där min världsbild formades.
– De stora granarna var tysta, gråa. Inte alls mörkgröna som här Småland.
Framför allt var de gamla. Många med testar av svart eller grå skägglav som sträckte ut sina långa skinntorra armar och grep efter mig när jag vände ryggen till.

Senare lärde mig farbror Per Olof Sundman, på den tiden en upphöjd provinsförfattare och vän i familjen (senare Akademiledamot och kölhalad för sina politiska ungdomssynder), att den svarta skägglaven är en parasit som heter alectoria på latin.
– Jag kan inte påstå att latinet ändrade min uppfattning.

Varför jag fastnat för detta: Härom veckan hade jag en vernissage i vårt torp i Gökalund. Uppåt väggarna hängde jag bland annat en gammal målning, gjord på durken av den gamla ekan som vi hade i Sippmikksdammen.
– Så vitt jag minns är det den enda gran-tavla jag målat (för 40 år sedan?). Det är ingen slump att den även efter årets utställning stannar i min ateljé.

Apropå tavlor avslutades årets julfirande med en privatvisning. Resultatet?
– Det här blev julen när jag till och med sålde mig själv.
Detta trots varningstexten:
”Självporträtt vid havet. Pris? Varför skulle du köpa detta melankoliska porträtt, har du problem, eller?”