Han: Jag vaknar av en smäll mot fönstret mot sjön. Jag anar vad som hänt, men det är först när hon hämtar morgontidningarna som hon hittar liket.
– Det visar sig vara en död stenknäck (Coccothraustes coccothraustes).
En sorglig start på dagen. Men också intressant: Är det en tillfällighet eller är den döda finken ett exempel på att sannolikhetsläran tagit död på slumpen?
”Lördagsmorgon och Djungelboken” skriver Olivia till farfar och skickar bildbevis. På förekommen anledning svarar farfar med ett citat ur dagens krönika av Thomas Anderberg (Barometern 17 jan): ”I vår tid, som är just nu, är det faktiskt både begripligt och inbjudande att helt enkelt försöka stänga av, skärma bort delar av omvärlden. Man behöver nog blunda ibland. Som en andhämtning, en paus för att sedan räta upp nacken och se klarare”.
Förmodligen är även min förklaring obegriplig för en tvååring: ”Jag satte mig precis nu vid datorn för att skriva om något som får mig att slippa tänka på Trump och Putin och alla andra skitstövlar som förpestar vår tid”
Olivias pappa griper in: ”Tänk på Olivia! De gör jag när livet är som det är”.
Slump? Eller bara en tillfällighet?
Sannolikhetsläran växte fram ur den växande floran av hasardspel i 1500- och 1600-talens i Europa (även det ett uttryck för verklighetsflykt). Brevväxlingen mellan Blaise Pascal och Pierre de Fermat anses vara teorins första vetenskapliga genombrott (1654). Sannolikhetsläran vidareutvecklades av andra matematiker och fick en modern axiomatisk grund på 1930-talet av den geniale Andrej Kolmogorov.
I den klassiska fysiken avfärdas prat om slumpen som en brist på kunskap hos betraktaren, dåliga mätinstrument etc.
– Många trodde att slumpen slutgiltigt skulle avlivas med kvantmekanikens genombrott, skriver Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik.
Sant är forskningen kring kvantfysiken reducerade slumpen genom invecklade matematiska formler.
Men: Inte ens kvantfysiken har eliminerat slumpen! Tvärtom. Det hävdar i alla fall fysikern Julia Ravanis i (ännu) ett intressant program på P1.
Tillbaka till den döda stenknäcken på vår veranda. Den lilla historien började inte där. Historien började med att Nicke i Råneå skickar ett sms.
Gunnar ”Nicke” Westrin har jag inte träffat sedan vi tog studenten1968 i Strömsund. Men vänskap varar. Vi skriver till varandra och jag har skrivit om honom här på bloggen.
Härom dagen skrev Nicke från det kylslagna Norrbotten (-30!): ”Vi har sällsynt fint besök på fågelbordet 3 st stenknäckar, har aldrig tidigare sett dem i Råneå. Fantastiska ungefär dubbelt så stor som en hungrig talgoxe. Det borde finnas flera hos dig än uppihär.”
Jag svarar som jag det vett jag har: ”Stenknäckar har jag inte sett här på udden, tror jag.
– Jag tar det som en uppmaning att sätta på mig storstövlarna och gå ut i naturen!”
Två dagar senare hittar hon alltså en död stenknäck på vår veranda mot havet.
– Vad är sannolikheten för det?
”Nämen så tråkigt; en stenknäck?!”, svarar Nicke. ”En otroligt vacker fågel som dessutom är snäll mot andra fåglar bered en begravningsplats. Tack för infon.”
Slump eller bara en vanlig tillfällighet?
PS: Nu ska jag satsa lite pengar på veckans V85, sen ska vi gå på gym. Detta trots att min hjälpsamma chatmedarbetare som vanligt försöker förlänga min timeout från den stora världens nyhetsbrus:
”Du ställer en mycket intressant och filosofisk fråga! Skillnaden mellan tillfällighet och slump är ofta hårfin och de används synonymt, men slump betonar oftare bristen på orsakssamband eller förutsägbarhet (en ren händelse), medan ”tillfällighet” fokuserar mer på ett oväntat sammanträffande eller en händelse som ”råkar” ske utan avsikt, där ibland en djupare mening eller ”ödet” kan anas, som i synkronicitet (meningsfull slump).
peppekerstin.blog 
Publicerat av