Måndag: Riktig vinter även här!

Hon: efter en vecka med barn och barnbarn i Stockholms pulkabackar blev det lite av en chock att komma hem till ännu mer snö. När jag lämnade var det bar backe.

I Stockholm var det soligt och svag vind, men kallt som tusan. På udden är det väl nästan tio grader varmare ute, men tio grader kallare inne. Med sydvästlig vind, typ storm, som ligger rakt på är huset nästan omöjligt att värma upp. Trots en elräkning på 7.500 kronor…. Suck!

Men igår mojnade det något, till typ styv kuling… och solen tittade fram. Och det blev långpromenad med kompisen Ancy.

Och idag blev det skridskopremiär inne i viken. Ringrostig, två år sedan senast. Minst. Och isen är knölig och snödrivor ligger runt isplättarna där snön blåst bort. Men det var kul! Får skotta mer imorgon.

Han filmade visst också, de första skälvande skären…

Han: Ordningen är återställd, hon är hemma igen och lugnet sänker sig över udden. Trots att vintern kom tillbaka med mer blåst och snö.

Förresten, var fick jag lugnet ifrån? Förutom att jag coachat henne på isen har jag sen sist till och med följt med till gymmet.

I övrigt: För att slippa de vanliga nyheter om Putins krig, Trump & Epstein (USA:s president nämns 38 000 gånger i dokumenten!) och andra nyheter från den verkliga verkligheten hukar jag bakom mitt tangentbord, nära kaminen.
Framför allt gräver jag ner mig bakom ett skyddsvärn av böcker.
Överst i högen av lästa böcker: Richard Flanagans ”Fråga 7” (Albert Bonniers förlag). 

Ett centralt citat: ”Onsdagen den 17 juni 1881 var ett tåg tvunget att lämna station A klockan 3 på morgonen för att nå station B klockan 23.00; precis när tåget skulle avgå kom dock en order om att tåget skulle nå station B senast 19.00. Vems kärlek varar längst, en mans eller en kvinnas?”

Förvirrande, eller hur? Recensionerna beskriver boken som en djupt rörande, komplex hybrid mellan memoar, historia och autofiktion, där författaren utforskar liv, öde, kolonialism och arv, med utgångspunkt i atombomben över Hiroshima och den moraliska paradoxen att hans egen överlevnad beror på den.
– Allt sammanvävt med personliga berättelser och med folkutrotningen av Tasmanien som bakgrund.

Låter som en riktig gubbröra? Inte alls! Redan i titeln tar Flanagan rygg på den ryske 1800-talsförfattaren Anton Tjechov.
– Denne favorit bland Europas gamla författare ansåg att litteraturens roll inte är att ge svar på tidens frågor utan att, just det: ställa de nödvändiga frågorna.
– Det är en viktig distinktion.

I en av Tjechovs tidigaste berättelser parodierar han den typ av huvudräkningsfrågor som skolbarn ställdes inför och fortfarande ställs (?) inför: Tjechovs Fråga 7 lyder alltså: ”Onsdagen den 17 juni 1881 var ett tåg tvunget att lämna station A klockan 3 på morgonen för att nå station B klockan 23.00; precis när tåget skulle avgå kom dock en order om att tåget skulle nå station B senast 19.00. Vems kärlek varar längst, en mans eller en kvinnas?”

En förvirrande fråga, eller hur? Vilken fråga är det egentligen som kräver ett svar?
Jag tänker inte ge dig någon fler ledtråd.
– När du köpt och läst Flanagans roman/självbiografi/essä kommer även du ställa dig frågor om vad som är viktigt för oss människor denna vinter 2026.

PS: Min grundtes är annars att gamla böcker är bättre än nya. Omläst i natt: Graham Greenes ”Honorärkonsuln” (1973). ”Kanske den roman som jag föredrar framför alla de andra”, som författaren konstaterar i sina memoarer.