Fredag: kom igen solen…

Hon: jag har skördat (i panik på grund av oväder…) en hel del tomater redan, men det är massor av omogna fina gröna tomater kvar på plantorna:

Men blir det inte varmare, soligare och mindre vind snart kommer de att förfaras. Plantorna har delvis redan börjat få gråmögel på bladen och tomaterna spricker innan de hinner mogna. Gnäll, gnäll… men nu tycker jag visst att molnen spricker upp. Hurra!!!

… och nu några små historier från inåt viken

Han: ”Förmodligen är det vår tids stora längtan efter att få fly till småskalig, begriplig trygghet, där brottslingarna snällt låter sig arresteras av en stillsam kommissarie”, konstaterar Lotta Olsson i Dagens Nyheter.
Hon menar att sommarens brittiska tv-deckare, som ”Morden i Midsomer”, ”Grantchester” och ”Fader Brown” är hämtade ur en Agatha Christie-miljö, men plockar upp samtidskonflikter inom sin fridsamma ram: här finns dragshower, konspirationsmaniska preppers och ett surdegsbageri som råkar i luven på ett irriterat byråd.
”Ett milt sätt att ventilera nutidens motsättningar”, enligt Lotta Olsson.

För egen del kopplar jag gärna bort Putin och hans värld genom att dröja mig kvar bland lokaltidningens små historier: ”Under natten till fredagen krockade en personbil med en lösspringande ko i höjd med Mönsterås … Polisen beskriver händelsen som en vild färd som kunde slutat mycket illa.”
– Bilen krockar undan färden med en lösspringande ko och kör vidare med skadad front och kan senare stoppas av polisen i höjd med Påskallavik, säger jourhavande förundersökningsledare vid polisen i Kalmar.

Det ska visa sig att föraren är ”en man i 60-årsåldern” (vag beskrivning, men tillräckligt för att alla i trakten ska veta vem han är). Han har kört på fyllan igen. Mannen misstänks även för grov vårdslöshet i trafik och smitning ”då han smitit från kollisionsplatsen med kon.”
Men slutet är det happy ending vi längtar efter att alla historier ska sluta med i dagens värld: ”Kon ska enligt polisen ha fått skador men vara omhändertagen vid liv av bonden som äger den”.

Apropå små historier firade vi kräftans vänkrets igår kväll. Det vill säga vi firade att vi som vanligt ”borde” ha firat kräftpremiären med våra kompisar på Sturehofs årliga fest på favoritkrogen.
Så blev det inte, men trevligt hade vi. Och goda var de svenska signalkräftorna från Blomlöfs på Saltö (Karlskrona).

Inte bara vi avstod från ännu en Stockholmsresa. Det gjorde även Staffan Klingspor, legendarisk speleman som sedan 1997 stått för underhållningen på Sturehofs kräftskivor.

Festen fortsätter men nästa gång för Staffan Klingspor sitta ner vid Anders Miltons bord.

Tack Staffan! ”What is a story without an end?”, sjunger din kollega Van Morrison. Och du har verkligen bjudit oss på många goda historier!
Även om Kerstin och jag – och alla andra vänner! – ofta pratat om dig, så är det först när vi får ditt ”uppsägningsbrev”, som vi inser hur jävla bra de stunderna har varit och vilken institution du är för alla oss som ständigt återvänder till Sturehof!
– Roligt har vi haft! Och roligt ska fortsätta ha!
För det finns en poäng:
– Om du nu hängt av dig ditt dragspel (fan tro’t) så betyder det att vi får en chans att dela bord med dig nästa gång Pelle & Co bjuder in till kräft- och surströmmingsfest!
Lev väl till dess!

Torsdag: Kanske en fiskehistoria

Han: Kanske ska man se det som ett gott tecken. Ensamma människor brukar ge djur mänskliga egenskaper och Den Ensamma Ålakråkan fick sitt när vi båda blev kvar här på udden en vinter för ett antal år sedan.
Citat: ”Hägern, den ensamma ålakråkan som satt på sin sten och tittade ut mot revet där de andra skarvarna höll till. Kråkan som bor i tallen och som blev änkling året innan. En och annan ensam hackspett i Ismans tallar.”

I en dagboksanteckning hösten 2019 fäste jag mig vid att udden verkade befolkad av enslingar. Alla strök omkring på egen hand. Stod och hängde på en sten och undvek att störa varandra med synpunkter om ditten och datten och hur saker och ting borde vara.
– Det var som alla förstår innan hon flyttade ner till katterna och mig.
(Skojar, älskling. Men det är faktiskt sant.)

Sedan dess har någonting hänt. Jag tänker inte bara på barn och barnbarn har invaderat udden. Även Ålakråkan har haft besök.
Kanske är de bara på genomresa söderut.
– Men fan tro’t.
Idag räknar jag till sju släktingar som alla försöker få plats på hans sten.
Jag undrar vad han tänker om det.
– Kul att ni kunde komma?
Eller:
– Kul att ni kom, när reser ni vidare?

Kanske tänker han ingenting. Större delen av tiden fiskar han som han brukar fiska. Timme efter timme, på jakt efter den stora fisken.
Enträget som den gamle och havet.
Och gammal börjar även han bli. Det syns på den långa halsen, förr glänsande svart. Nu gråvit.
– Men fiska kan han.

Det ligger i släkten. Till skillnad från andra sjöfåglar saknar skarven det fett som gör fjädrarna vattenavstötande. Det minskar friktionen och gör att den dyker snabbare och djupare. Men det finns ett pris:
– Den Ensamma Ålakråkan sitter inte där på sin sten för att jag ska fotografera honom?
– Nix. Han sitter med utfällda vingar för att torka, annars skulle han få kramp, drunkna eller frysa ihjäl.

Kanske är det fisket som lockat hit kusinerna. Visserligen klagar alla på att det inte längre finns nån fisk kvar utanför i Kalmarsund. Gubbarna inåt viken, Lindberg i Bergkvara. Östersjöfiskarna är visserligen argare på västkustfiskarna och de utländska trålarna, men alla hävdar de att fisken är borta.
– Och det är nån annans fel.

Skarven är en syndabock, liksom sälen. Och det är begripligt. En enda skarv kräver ett halvt kilo fisk var om dagen för att hålla sig vid liv. Med tanke på att det finns 70.000 skarvar bara i Kalmarsund fattar även jag vad det betyder för fiskbeståndet.
Å andra sidan. Tänk efter: Den gamla ålakråkan har de senaste fyra åren fiskat ensam på den här sidan om Fimpan.
– Det betyder att han under vår tid tillsammans på egen hand käkat storleksordningen 730 kilo fisk.

Sjuhundratrettio kilo! Och denna sommar dyker alltså kusinerna plötsligt upp.
– Vad tyder det på, Sherlock?
Betänk också att hon vid fler tillfällen i sommar nästan krockat med halvmeterstora fiskar när hon simmat utanför vår vik.
– Så stora fiskar har jag aldrig sett här förut!
(Utan att tala om en kvinnas ålder; hon har varit här sedan år 1962)

Jag anar att du tänker som jag och alla andra utvecklingsoptimister. Kan det vara så att någonting sker under det som synes ske? Nämligen att det i sommar finns mer fisk utanför udden än vad storfiskarna vill medge?
I så fall:
– Säg inget du heller!
Kanske har kusinerna bara mellanlandat på sin semesterresa till Medelhavet.

Breaking news: Plötsligt händer det. När jag är klar med ovanstående rapport ser jag den.
– En liten trind kut har erövrat ålakråkornas sten!
Knubbsälarna, som bara finns i Kalmarsund, brukar hålla till ute vid Fimpan och längs revet. Det här är första gången på flera år vi ser den landa på vår sida.
Slutsats?
Berätta inte för gubbarna inåt viken.   

Onsdag: ”Det går lika bra med fänkål”

Han: Nöden har ingen lag. Sägs det. Det är naturligtvis fel som många gamla sanningar (se fotnot*). Du vet hur det är. Ibland står man där i blåsten utan snus och till och med Tempo i Gökalund är stängt ibland.
– Vad gör en drogberoende gubbe nu då?
Svar: Han smyger fram till hennes korg med skördad fänkål och gör ett snabbt snitt i dillen!

Till skillnad från snus (även vitt, ”tobaksfritt”) är fänkål nyttigt. Det beror på att fänkålen (Foeniculum vulgare) både är en grönsak och en ört. Den är en bra källa till fiber, vitamin C, folat och mineralämnen. Fänkål innehåller till exempel 2,7 mg järn i 100 g fänkål, jämfört med till exempel pizzasalladens vitkål som bara innehåller 0,2 mg.
– Däremot har den inget med kål att göra. Det latinska släktnamnet foeniculum betyder ”litet gräs”, vilket slappt försvenskats och förkortats till ”kål”.

Förr, innan allt nyttigt måste förpackas på burk för att vi ska tro på det, användes fänkål till att bota hosta, öka aptiten och fixa mjölkstockning hos ammande mödrar. Så vitt känt har dock ingen vit heterosexuell man (enligt Google) tidigare upptäckt att fänkålens skira fänkålsdill duger bra som prilla.
Hemligheten är att fänkål innehåller ett smakämne som heter anetol (finns även i anis och stjärnanis) vilket ger en mild sötma med kryddiga lakritstoner. Fänkålen har också citrustoner, allra mest i de dilliknande bladen.
– Passar både vad gäller smak och struktur utmärkt att suga och tugga på.
(obs! Som färskvara – när fänkålen kokas i en soppa eller gryta försvinner en del av de karaktäristiska smakämnena.)

PS: Förresten tycker jag inte om det där med drogberoende gubbe. Känner mig lite kräänkt faktiskt. Det borde heta ”stimuli-intresserad hen i indifferent ålder”. Eller mer korrekt ”alternativfunktionsberoende av stimulerande livsmedel” – snus är trots klassat som livsmedel.

*FOTNOT: ”Nöden har ingen lag” är ett gammalt uttryck som du kan glömma. I svensk straffrätt var nöd länge oreglerat i lag, men sedan år 1965 (när nuvarande brottsbalk trädde i kraft) är det lagfäst. Regleringen i BrB 24:4 ger dig rätt att inom vissa ramar begå annars straffbelagda handlingar om fara hotar ”liv, hälsa, egendom eller något annat av rättsordningen skyddat intresse”.
Att ersätta snus med fänkål torde dock inte rymmas inom ramarna. I vart fall om du inte stjäl hennes.

Hon: du kan få en bit av min nya framodlade chili Filur (döpt den nu…) och sedan ge ett smakomdöme på den så jag vet vilken chiliblandning jag ska ha den i ;).

För övrigt så har det varit bättre väder än SMHIs ihållande-regn-prognos visade. Knappt en droppe har kommit. Fortfarande blåsigt, men inte stormbyar längre. Och solen tittade till och med fram en stund imorse så jag kunde inviga mina nya läsglasögon (behöver inte det egentligen, är närsynt) med ”polaroidglas”. Heter enligt optikern inte det, Polaroid är ett märke. Men vad det hette har jag glömt…

Intressantaste artikeln jag fann i DN var den ovan, som lästes med de nya glasögonen i solen mot havet:

Tisdag: rädda det som räddas kan…

Hon: kom hem från kvavt Stockholm till kylig udde med stormbyar och prognos utan ljusning. Bara att försöka rädda det som räddas kan…

Plockade först av en del av citronträdets citroner så inte grenarna går av i stormbyarna, samt skördade så många tomater jag orkade. Borde ut och ta flera, även de halvmogna…

Men först frysa in de mogna små så de inte blir dåliga. Sen in med en plåt med de stora tillsammans med lök, chili, örter, vitlök och paprika. Och så lite olja och vinäger på det.

Blir supergod bas i vinterns bolognese:

Kaka till frukost måste också bakas. Blev en mjuk pepparkaka. Mmm, det är lite höstligt så det borde passa dagens mood:

Jo, fröer från tomaterna har jag också tagit. Trist som tusan men bara att göra. Köksbordet är nu helt ockuperat…

Årets chilikryddor är förstås också på gång och ett gäng fröpåsar är fixade!

Nej nu orkar jag inte mer. Får ut och skörda resten av tomaterna imorgon, trots SMHIs utlovade ”ihållande regn.”

Han: ”När riksdagen stängde för sommaren så var det ett förlorat riksdagsår vi la till handlingarna, konstaterar förra S-ministern Lena Hallengren och två andra kamrater i riksdagen. ”Vi har den lataste regeringen på 50 år!”

Det kan man tycka. Men det är första gången jag hör någon politiker definiera politik på det här sättet: ”Under första riksdagsåret har de endast lagt 91 propositioner – det lägsta sedan enkammarriksdagen infördes 1971. Genomsnittet de senaste tio åren är 164 propositioner. Till och med 2018/19 när regeringen inte kunde tillträda förrän i slutet av januari så lades fler propositioner än i år. Inte heller ser regeringen ut att planera att göra så mycket framåt. De har startat en tredjedel så många utredningar som ett genomsnittligt år…” (insändare Barometern 8 juli).

Kanske ska vi medborgare se det positiva i utvecklingen. Politik är inte längre bara att vilja, som på Olof Palmes tid. Det är att tillsätta utredningar.

Måndag: Sen kom regnet

Han: Hann skjutsa henne till tåget. Och se matchen. Sen kom regnet. Massor, snett från vänster och 20 sekundmeter i byarna. Eftersom hon studsat tillbaka till huvudstadens barn och barnbarn är jag lägervakt. Morgonrapport:
– Camp secured! No man down, ma’m!
Okej, en och annan guling föll, det brukar de ju göra i gamla krigsfilmer. Men alla röda kamrater står upp och det svarta kompaniet är intakt.

En och annan mindre tomatplanta alltså, men citron- och olivträdet står där de ska stå trots kastvindarna (vi förlorade 10 citroner förra gången hon var farmor). Nu uppehåll, havsnivån +45 cm och fortfarande upp till 11 s/m pålandsvind från O.
Ses 13:30.

Lördag: skördetid på udden …

Hon: det kommer bli bättring med bloggandet framöver, jag lovar. Ska bara till Stockholm en sväng till, 7:00 går tåget imorgon bitti.

När jag mellanlandar på udden går all tid åt att försöka komma ikapp, och idag blev det löken som kom upp. Mest för att det ska bli storm och ösregn i flera dagar med början imorgon eftermiddag. Lök ska skördas när det är torrt, och de var stora nu (speciellt rödlöken) men har inte direkt visat tecken på att vissna. Men det känns bra att de är uppe!

Dessutom har tomaterna äntligen börjat mogna på allvar. Lite väl fort går det bara, hinner inte med att förädla dem till ketchup, chutney och sås. En del åker med upp till barnen i Stockholm, en del ner i våra magar och resten i frysen. Men i nästa vecka, då…

Han: Först vill gärna säga att jag gillar hennes lökar, stora är välformade. Detta även om de nu åter tagit över min skrivarstuga och ateljé.

Även i övrigt har dagen gått i nostalgins tecken. På förekommen anledning läser om en gammal text:
”Det var inte det här livet som tog livet av Dylan Thomas”. I en vilstol med knäppta över magen, siesta i lä vid havet och än en gång flyter meningen upp i dit huvud. Det måste vara någonting du hört någon säga på en uteservering. Eller i ett sånt där ögonblick, när 2:ans buss just stannat vid en hållplats och i den tystnad som uppstår hör du plötsligt allt som sägs omkring dig och långt senare upptäcker du att en mening stannat kvar och flyter upp när du är på väg att somna med bruset från havet i bakgrunden:
– Det var det här livet som tog livet av Dylan Thomas.
Du kan för ditt liv inte komma på var du fått det från. Det kan ju inte vara det här livet som tog livet av Dylan Thomas. En av vår tids mest nyskapande poeter – och mest alkoholiserade – dog definitivt inte i en vilstol vid havet. Efter en barrunda i New York avled han av en hjärtinfarkt i armarna på en tillfällig älskarinna. Hans sista sluddrande ord lär ha varit, I’ve had eighteen straight whiskies, I think that’s the record.
Du hör att Uggla tar en bild och du säger som du brukar säga:
– Så här ska vi ha det när vi har det som sämst”.

Texten skrev jag i februari 2017 när Uggla och jag var gräsänklingar på udden. Pratade med Uggla idag. Han mår inte så bra.  Men även det kan man skratta åt om man är vänner.
– Skål broder!

Onsdag: Med och utan respekt för svenska värderingar

Han: Prideveckan fortsätter på udden. Liksom inomskärs är temat även i år att vem som har sex med vem är ointressant – och just därför fokuserar media bara på att visa att Pridedeltagarna gör allt för att visa … att just sex är top of mind.
Härom dan planterade jag två plantor av havtorn, detta för att dölja spåren av entusiastisk skövling av regnskogen mot sjön. Till saken hör att Hippophae rhamnoides är enkönade, det vill säga det krävs både en han- och en honbuske för att det ska bli bär, alltså fick det bli en Romeo och Julia.
– Det blev helt okej.
Eller kanske såg det lite tråkigt ut i duggregnet.
Nästan lite tråkigt alldagligt gammeldags och monogamt hetrosexuellt, typ?

Eftersom det trots allt bara är Pridevecka en gång per år – när vi visserligen inte ska tänka på hur människor har sex utan att alla är lika – så åkte jag tillbaka till Ljungbyholms handelsträdgård.
Och sesam öppnade sig!
– För moderna svenska värderingar demonstrerar en lång och nästan naken Romeo omgiven av sin mulliga och blommiga Julia och nu även en gänglig Sirola som ännu inte fått sina första knoppar.
Om det slutar regna hinner jag kanske bädda för de alla tre innan jag hämtar henne vid flyget (ja, hon har varit i Stockholm igen!).

Nu till vad jag egentligen hade tänkt blogga om:

Det pratas mycket om koranbränningar. En vinkel som jag saknar: Sverigedemokraterna vill ”värna om svenskheten och de svenska traditionerna”, som partiet menar håller på att gå förlorade. SD-väljarna definierar svenska värderingar med att ”följa svenska normer, traditioner, regler och kultur”.
– Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar, skriver SD i en riksdagsmotion.

Helt okej, tycker jag. För ett antal år sedan tänkte jag pensionera mig i Port de Pollenca på Mallorca. Självklart tog jag för givet att jag då skulle respektera mallorkinernas värderingar, normer, traditioner och kultur.
– Konstigt vore det om jag hade tackat för deras gästfrihet genom att pissa på lokalbefolkningens värderingar.
Eller hur?
I det avseendet är jag som folk är mest. Forskaren Bi Puranen visar i en intressant rapport hur migranters värderingar förändras efter att de flyttar till Sverige.
Sen finns de människor som struntar i det.

Salwan Momika kom till Sverige från Irak år 2021, beviljades ett treårigt uppehållstillstånd och fick flyktingstatus . Han är inte svensk medborgare utan ”utnyttjar den svenska gästfriheten”.
En sån där som enligt Jimmie Åkerssons världsbild bör ”uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar”.
– En intressant fråga i sammanhanget är om Salwan ens hade fått uppehållstillstånd med dagens SD-inspirerade regeringspolitik.

Visst, det där med svenska värderingar är lite diffust i kanten. Men jag tror att de flesta vet ungefär vad det står för. Med den bakgrunden hade jag väntat mig att Jimmie Åkesson hade tagit sin partimedlem Salwan Momika i örat, bildligt talat.
– Ty med bästa vilja i världen kan man inte hävda att bränna böcker offentligt är en svensk tradition. Något som är ”typiskt svenskt”, en del av våra värderingar, normer eller kultur.
Eller hur?

Bokbål har en lång tradition i många kulturer. Qin Shi Huan, den förste kejsaren av ett enat Kina, lät  bränna alla böcker i historia och filosofi, för att historien skulle börja med honom. Det hände mer än 200 år före vår tideräkning. Evert Taube har skrivit en upplysande visa, ”Muren och böckerna”, om saken:

Det var Shi Huangdi, kung av Qin
Som blev orsak till kinesiska hostan
Den svåra brandrökhostan i Kina
Hostan spreds från miljoner bål
Där Kinas böcker brann.

Ett annat beryktat bokbål tändes vid Opernplatz på Unter den Linden mitt i Berlin den 10 maj 1933, strax efter Hitlers maktövertagande. Böcker av en lång rad kända tyska författare som var judar eller betraktades som motståndare till den nazistiska nyordningen brändes.
– Snart spred sig bålen under parollen ”Mot den otyska andan”.

Listan kan göras lång: December 1946 intog iranska styrkor den kurdiska Mahabadrepubliken. Där brände de all kurdisk litteratur de hittade, stängde kurdiska tidningar och förbjöd undervisning på kurdiska.
1956 brändes vid två tillfällen psykoanalytikern och sexologen Wilhelm Reichs böcker om sexologi. Under överseende av Food and Drug Administration i New York brändes 6 ton av de ”oamerikanska” böckerna Den sexuella revolutionen och Fascismens masspsykologi brändes böcker som inte passade in i den kommunistiska ideologin.
– Och under militärkuppen i Chile (1973-89) brände diktaturen vänsterböcker och annan obekväm litteratur som naturligt ansågs o-chilenska (bl a Nobelpristagen Pablo Neroda).

Kina, Iran, Nazi-Tyskland, diktaturen i Chile. Men att bränna böcker kan inte med bästa (sämsta) vilja sägas tillhöra ”svenskheten” och de svenska traditionerna.
– Det är ju därför många blir så illa berörda av de senaste månadernas bränningar.
Faktum är att jag bara hittar ett fåtal historiska exempel: I juni 1996 startade medlemmar från det högerextrema och nationalistiska partiet Nationalistisk Front ett bokbål utanför Höör i Skåne.
Deltagarna stod framför en hakkorsflagga, iklädda naziuniformer och gjorde nazisthälsning, samtidigt som de la förintelseböcker på elden.

En av deltagarna var Jan Bengtsson, senare Sverigedemokrat och invald i partiets styrelse i Höör.
Enligt vittnesmål sa Bengtsson under bokbålet: “Låt denna starka symboliska handling bli ett minne för livet” och “Adolf Hitler, sträck ut din hand från Valhall och visa oss den enda och sanna vägen! Sieg heil!”

Möjligen ska detta ses som en hyllning till gamla tyska värderingar. Men under alla empiriska bevis ett typiskt o-svenskt beteende, som nu följts upp av en icke svensk medborgare som åtnjuter svensk gästfrihet som medlem i SD.
– Eller hur Jimmie.
Eller är det så enkelt att du har bestämda principer – och om de inte passar dina syften så har du andra principer?

PS: Det här med värderingar är svårt. Hon tyckte visserligen att jag varit duktig som bäddat om hos familjen Hippophae rhamnoides.
– Men borde inte Sirola och Julia byta plats?
Självklart.

Måndag: Arbete ger alltid mer arbete

Han: Jag har sagt det förut och jag säger det igen:
– Arbete ger inte frihet, arbete ger bara mer arbete.
Det vet alla lägerfångar.Tyvärr gäller det även när det är självförvållat. För det är det, även om jag denna gång gärna skulle skylla ifrån mig. Det är nåt med pojkar och maskiner som låter, typ trimmer, motorsågar, batteridrivna häcksaxar.
Särskilt om de ärvt gener som idag ger populära diagnoser men som på min tid förklarades med att den pojken har myror i byxorna, lider av omnipotens och omedelbar behovstillfredsställelse.
– Klart grabben ska få röja lite innan han blir pappa själv (vecka 35).

Lite? När ungdomarna redan lämnat udden för huvudstaden återvänder hon som har björnkoll på varje planta, varje blomma, varje skyddande gren mot vind, hav och insyn.
För att göra en lång historia kort:
– Idag har jag rensat 45 kvadratmeter erövrad mark från den naturliga naturen (det är en sak att röja, en annan att samla ihop och frakta bort alla jävligt taggiga buskar). Jag har insett att jag måste anlägga en ny trädgård med bärbuskar och av ren självbevarelsedrift har jag dessutom planterat två nyinköpta havtornsplantor där hennes rosenhagtorn hade börjat ta sig efter tio år i den steniga småländska tajgan.

Jag ska återkomma till rosenhagtornen, denna magiska växt. Hela våren har jag återkommande begrundat Marcel Prousts ordrika utläggningarna om denna buske, vars rosa blommor ”liknar glada, yra, koketta och fromma unga flickor”.
– Idag inleds Prideveckan i Sverige och med tanke på att Marcel var gay hade han kanske använt en annan metafor idag?  

Nu några ord om havtornen, som inte ska förväxlas med hagtorn, men som också är intressanta. Vildväxande havtorn är nämligen en av de äldsta växterna i vår svenska natur. Den etablerade sig efter den senaste istiden, men växer nu vilt bara utmed yttersta strandkanter.
– I trädgården blir havtorn däremot mer och mer populär. Havtornsbär är mycket vitaminrika. Förutom mycket C-vitamin, finns också A, B, E, F, K och P-vitaminer.
Nu var det inte det som triggade, utan att de är snabbväxande och tålig vind och salt.
Vi hittade två fina exemplar av Hippophae rhamnoides Romeo på Ljungbyholms handelsträdgård.
Pridevecka eller inte, det krävs möjligen bara två för att dansa tango – men vill man bli tre krävs åtminstone en donator.
– Eftersom havtorn är enkönad, måste man ha både han- och honbuskar för att få bär, förklarade en vänlig personal och därför står nu både Romeo och Julia där i var sin grop mot havet.

Jag vet, enligt planteringsråden bör de båda ha svängrum för att växa. Och det finns ingen anledning till oro:
– Vinden hjälper till vid befruktningen.
Men allt handlar ju inte bara om avel. Därför placerade jag Romeo och Julia inom beröringsavstånd. Detta med tanke på att ingen av dem skulle ha bosatt sig här på den blåsiga udden om inte den yngste sonen (och blivande pappan till vårt 10:onde barnbarn!) hade gått loss på hennes rosenhagtorn.

Det finns inget så meningslös som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt. Men en poäng med allt arbete som jag kunde ha sluppit om jag tänkt mig för är att jag i alla fall tog itu med gången in bakom vår friggebod:

Hon: ja men det kanske blir något riktigt bra av det hela. Och jag hoppas att den pyttelilla stubben som finns kvar av min rosenhagtorn ska ta fart och växa upp igen, och nu fort fort!!

Det hoppas jag nya grenar och citroner på mitt omplanterade citronträd också ska göra. Upptäckte en gren till som gått av när det föll, och den hade två stora och flera små citroner. Och blomknoppar. Så tråkigt!

Roligare är min chiliplanta som på något sätt korsbefruktats. Jag trodde frukterna skulle bli bruna, men nu har de övergått i rött. Aldrig sett en chili som ser ut och växer på det här sättet. Undrar om man kan ta patent ;). Måste fundera ut ett namn först bara :).

Söndag: välkommen till världen lillebror!

Hon: Iggy har fått en lillebror, och farmor ytterligare en liten älskling!

Farmor fick ynnesten att hänga med Iggy medan mamma och pappa var och ”hämtade” lillebror på sjukhuset. Vi passade på att leka med kusinerna Alice och Essa.

Första dagen i Humlans lekpark, och andra på Skansen. Roligast var nog bilbanan:

Nu är farmor/mormor hemma och vilar upp på udden två dagar innan tåget till Stocholm går upp igen på tisdag.

Och för första gången i sommar är det bara han och jag, tjohoo! Men vi har mycket att stå i, bland annat omplantering av citronträdet som blåst omkull när jag var borta. Tio citroner rök…

Men med ny och större kruka hoopas jag den står stadigare på jorden…

Sen behövde vi en liten paus och gjorde en utflykt till Villa Famiglia för sen lunch.

Måste vara varmaste dagen i sommar, +28 grader visade termometern i bilen. På udden var det +25. Och det kändes verkligen som om vi var vid medelhavet med den ljumma brisen och ett glas kallt rosévin. Omgivningen med alla palmer, citrus- och olivträd gjorde ju inte känslan mindre.

Mums, den goda och vackra maten måste ju förevigas också, förstås!

Nu tillbaka på udden för en siesta:

I alla fall för vissa… jag skördar och går igenom vad som hänt efter fyra dygn i storstan. Det är mycket kan jag säga. Trots värmen märks det att hösten nalkas. Jag tycker det känns rätt skönt.

Lördag: Vykort från Erik & Amanda

Ingen rast och ingen ro har det varit dessa dagar på vår sista semestervecka för i år. Iallafall inte för Erik.
På to do listan har det ingått:
> Klippa gräset på framsidan mot havet, gångarna mellan odlingarna och mellan alla gulliga blommor som växer på gräsmattan
> Klippa bort en häck på framsidan så att vildrosorna får leva fritt utan bli störda. Det planeras självklart vad som ska byggas upp på platsen som skapats
> Klippa häcken in till tomten
> Trimma runt på alla delar av tomten

Men, framförallt har veckans innehåll varit: Kvällshäng i strålande sol varje kväll på altanen, matlagning i uteköket, Yatzy spel med varsin vinst – nästan, för igår kväll som var vår sista kväll, så lät vi Peppe vinna den avgörande matchen (självklart bestämt på förhand), loppisbesök med småinköp, och mycket gött snack.

Muurikkan var en succé som är synd att det inte platsar på en stadsbalkong för oss där hemma i Stockholm, men ännu en god anledning att komma ner oftare. Bra köp Adam!

Det har grillats tonfisk, lax, kött från Attanäs gård för en ”Tagliata” och till sista kvällen blev det en (enorm) kycklingwok.
Självklart har det både skötts om Kerstins tomatodling och chili, och kanske har vi smakat några stycken av alla olika tomatsorter.

Sommaridyll för oss att få gå runt och vattna, plocka och äta från landen här ute. Favoriten, förutom tomaterna var helt klart sugar snapsen.

Vi har dessutom lärt oss lite om fåglar som är en stor del av livet här på udden. Tyvärr minns vi inte så mycket information som har lärts ut, ska erkännas av båda av oss, mer än att en av arterna äter 500 gram fisk per dag vilket lät stökigt för dem att fånga.

Det räknas i detta nu hur många barn och barnbarn och barnbarnsbarn som finns runt i Peppes närmsta släkt, vilket också lät stökigt att fånga upp exakt antal.
– To be continued.
Nummer 10 är iallafall snart på väg ut, henne har vi nämligen ganska bra koll på.

Tack till bästa Peppe/pappa/svärfar för en underbar vecka ☀️