Han: Tack och lov! De har hittat de fyra barnen i Columbias regnskogar. Det en är en fantastisk nyhet. Och jag erkänner: – Jag tar det personligt.
Som hon berättat har jag varit i Stockholm. Igen. Denna gång tog äldste sonens yngste son Ludwig studenten. – Är jag stolt eller är jag stolt? – Yes!
Mormor Anna-Beata, Ludwig och pappa Rasmus.
Men när jag satt där bland alla barn och barnbarn och föräldrar och farmor och mormor och morbrödrar och fastar och mostrar och kusiner och bonusbarn och nästan nyfödda barnbarn och ett glatt gäng nyblivna studenter som nyss var nästan nyfödda, då tänkte jag mest av allt på mig själv. – Jag tänkte: Fan vad glad jag är att jag inte har ansvar för barn längre. Och att det gått bra så här långt! Ludwigs farmor håller med: – Så fina, tänk att vi bidragit med lite. – Ja, fast min insats var liten. – Kanske inte. (skratt)
Essa, yngst i klanen. Här med mamma Meli.
En kommentar som bekräftar något som jag ofta tänkt och nu upprepar: – Jag har inte bara haft tur med barn utan även med snälla fruar. Marcel Proust hade inte inga barn. Han hade inte ens en fru. Men han förstod vad som är viktigast när tiden flyr: ”Med en svindlande hög siffra mångdubblas allt som rör vårt eget välbefinnande och divideras allt som inte angår oss. Det är därför fönsterdrag orsakar oss mer obehag än insikten att tiotusentals obekanta utplånas i olika krig.”
PS: På spaning efter den tid som flytt är som alla studenter vet (?) titeln på Gunnel Vallquists svenska översättning av Marcels Prousts roman. Titeln är det enda en kritiker kan ogilla med översättningen. På franska heter romanen Á la recherche du temps perdu. – Vilket även jag vet (som hade underkänt i franska i studentbetyget, Ludwig) betyder på spaning efter den tid som förlorats, i betydelsen den tid du slösat bort.Eller åtminstone ”handskats lättsinnigt med”, som Carl-Johan Malmberg konstaterar i sin stora Proustbok, Lyckans gåta (Wahlström & Widstrand). Kanske var det som berörde mig mest i helgens familjekträff.
Sturehofs huvudägare PG Nilson har gjort det igen. Här med restaurangchefen Angelica Lindberg.
Apropå att ha och inte ha så har Stockholm något som udden saknar: Sturehof. En gång i tiden en kvarterskrog, som jag under en tid kallade mitt kontor (Bord 100). Snart tre decennier senare är Sturehof inte längre en kvarterskrog. – Det är ett krogpalats! Egentligen vill jag inte säga mer. En gång i tiden fanns det upptäcktsresanden som när de hittat sin paradisö medvetet gav ön fel latitud och longitud. – Så tänker jag också. Särskilt när hör av personalen att även andra flanörer också har fattat att Bord 46 är det nya Bord 100.
Bord 46.… … med gäster, Bomme och Kinna Bellander. Och favoritvinet: Mont Redan från Chateauneuf de Pape.
Vad det beror på att Sturehov fortsätter att vara Stockholms mest framgångsrika krog? – Svar: Personalen!
Björn och krister är två gamla kulturbärare, liksom Antoni …… Hedwig däremot gör sin fösta dag på jobbet och när här serverar en gammal gäst.Pelle Sturén tillhör de gamla och aktiva kulturbärarna, här i den nyakombinerade matsal och bokhandel där du kan sätta upp Marcel Prousts roman på notan.
Hon: ja Sturehof saknas på udden, men vi har ju ”kiosken” på sommarhalvåret, och deras asiatiska buffé slår lätt Pongs!
Ochhar man en företagsam kompis som Annika så händer det att jag tar mig upp redan 6:30 en söndagsmorgon för att åka in till Kalmarslott och vara med på ”morgonyogamedMonet”. Tack Annika för att du övertalade mig att följa med!!
Detvar skönt, men jag var ringrostig. Inte tränat yoga sedan vattningsperioden startade. Kör bära vattenkanna istället… men det här med balansen, jag hade ingen alls!! Bara ramlade så fort jag lyfte ena benet. Konstigt. Brukar vara min bästa gren. Var lite pinsamt rent av, fick luta mig mot slottsväggen… typ!
Vartvungen att direkt testa igen när jag kom hem. Var inga problem alls, kunde stå hur länge som helst, pust! Han fick dokumentera och bildbevis skickades genast till Annika ;).
Bild tagen från slottsparken så lite udda utsnitt. Vackert trots det.
PS. Och ett lika vackert slott som Kalmar har inte Stockholm heller för den delen!
Hon: blåst som sjutton hela dagen, vaknade redan vid midnatt av att något slog och slog mot väggen. Mojnade något runt tre, då somnade jag om. Vinden har fortsatt vara hård hela dagen, men inte som inatt. Solen skiner dock för fullt så vattna har jag inte sluppit undan, fast bakat har jag ändå hunnit med mellan vattenkannorna.
Ljus surdegslimpaMörk frukostlimpaKardemummakakaOch så spaghetti!
Det blir spagettiaglio deolio till middag när han kommer hem vid sjusnåret.
Hon: barnen i torpet har åkt hem för att jobba, och han har flugit upp till Stockholm för att vara med på sonsonen Ludwigs studentmottagning. Jag skulle också velat vara där, men det har varit lite många resor sista tiden och det finns jobb att göra här hemma:
Överfullt…
Förutom att vattna, vilket jag måste hela tiden i den här värmen, börjar gurkplantorna leverera gurkor i väl snabb takt… Passandra och Sonja har jag skördat flera av redan. Och idag den första av SoyoLong. Den godaste av dem alla, sägs det. Men jag vet inte det precis. Får göra ett smaktest med alla årets sorter och ge ett samlat omdöme efter det.
Första SoyoLong är skördad!
Förövrigt har jag badat flera gånger idag. Skulle tippa att det var +18, kanske +19 grader.
Peppe och Essa uppklädda för studentfirande
Ps: under tiden ni väntar på en studentuppdatering från honom (kommer nog inte idag…) lägger jag upp ett par bilder han skickat under eftermiddagen.
Hon: jag hade ju fått upp en massa sparris-look-alikes i mitt tomatland tidigare i våras. Det var alltså sjukt likt sparris:
Men det visade sig ganska snabbt att så inte var fallet. Sparade ändå ett par av dem för att få veta vad det är för något. Nu har det äntligen kommit knoppar på stammen, men de verkar inte ha slagit ut än om nu inte blommorna är så här pyttiga, men vad det är vet jag fortfarande inte.
TomasBuren, granne och biolog, tippade innan knopparna visade sig att det kunde vara strandlysing. Men det tycker jag inte heller det ser ut som… eller det kanske det är förresten:
Kära Sverige, Idag firar vi 500 år av en enastående resa som har inte bara format vårt vackra land utan även vår blåsiga men sommarsköna udde. På denna nationaldag vill jag ta en stund för att hedra vår historia, våra hjältar och de viktiga händelser som har präglat vår demokrati, den moderata svenska välfärdsstaten – och inte minst vår udde.
Det är Sveriges nationaldag, den 6 juni. Vad är det vi firar? Vi firar två födelsedagar! Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till Sveriges kung. – Samma datum 1809 antogs den regeringsform som lade grunden för dagens demokrati. I skolan, särskilt vi som växte upp norrut på 1950-60-talen, fick lära oss att det var med dalkarlarnas stöd som Gustav Vasa kunde befria Sverige från den av den danske kungen Kristian II styrda Kalmarunionen (1397–1523) sin tids största imperium i Europa – ett förtida EU som inkluderade Danmark, Norge, Sverige, Grönland, Island, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna, delar av Finland och Ryssland och det vi idag kallar Tyskland)
Numera vet vi att dalmasarnas roll i historien är en myt som upprepats så många gångar att vi tror på den. – För egen del tror jag ofta och gärna på snuskskrivaren Kjell Sundbergs version i Kärlek 6 – denna klassiskt ursvenska historiebok från nådens år 1966 som jag utgår från har en självklar plats i en kommande svensk kanon, eller hur Jimmie? Enligt Sundberg var det pigorna och de kåta bondmororna som räddade den unge Gustav undan de danska fogdarna genom att gömde honom under sina kjolar. – En varm och intressant kontext han gärna stannade i och därför gjorde allt han kunde för att slippa åka till Stockholm och bli nån slags gängledare i det nya Sverige.
Men vad är en historia utan ett slut? Det slutet kom när dalkarlarna fattade vad Gustav egentligen sysslade med. – De blev förstås skitförbannade och jagade honom från Mora och Rättvik och ner genom Sverige, där han till slut hamnade i Stockholm. Här pågick någon slags Vattenfestival eller Pridefest och morgonen efter, den 6 juni år 1523, vaknade Gustav med en ordentlig baksmälla i en främmande säng utklädd i tajta trikåer och kungakrona.
Hade gärna stannat i Dalarna.
Nåja, så där gick det naturligtvis inte till, masjävlar! Det var själva verkat här i Småland, i dessa vilda gränstrakter (Blekinge tillhörde Danmark), som slaget stod om det Sverige vi känner idag. – Som invandrad utböling norrifrån är jag den siste att härmed medge att det var här i trakterna mellan Brömsebro och Bergkvara som allt hände när det hände.
Som sagt, det är Sveriges nationaldag. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till Sveriges kung och utan honom hade Sverige inte existerat som nationalstat i sin nuvarande form. Men, den 6 juni år 1809 antogs den regeringsform som lade grunden för dagens moderna svenska demokrati. – Och därför kära Sverigefirare, idag är det inte bara Gustav Vasa vi bör fira utan även hans fiender!
Det låter som en paradox, men ibland betyder nederlag mer än segrar. Och därför vill jag nu utbringa en skål för de två bondeledarna Nils Dacke och Engelbrekt Engelbrektsson som bekämpade allt vad Gustav Vasa representerade! – De dog för sin sak – men det är tack vare dem som vi idag sitter på våra feta rumpor och klagar över att vi får för lite bidrag!
Äras den som äras bör. Låt oss därför glömma arga dalkarlar och glada bondmoror. Låt oss istället vända blicken mot Dackefejden, den revolt som startade här i trakterna år 1542. Eftersom solen skiner, barnen vill bada och jag ser att hon redan börjar flacka med blicken låter jag Chatty, min assistent (hon hette egentligen OpenAIchatGPT som ogift) dra den korta varianten: – Både Dackefejden och Engelbrektupproret spelade en lika viktig roll för den svenska nationalstatens framväxt och demokratins utveckling som Gustav Vasa.
Smålands Engelbrekt värd att fira.
Varför? Därför att Dackefejden (1542–1543 var ett uppror mot den svenska kungliga makten och adelns dominans. Revolten utmanade den växande adeln och visade missnöjet med deras privilegier. – Även om Dackefejden inte direkt formade den moderna svenska nationalstaten, bidrog den till en ökad medvetenhet om social rättvisa och maktfördelning i samhället. Det bidrog också till en bredare diskussion om begränsning av adelns makt och strävan efter en mer jämlik samhällsordning. Upproret visade att det fanns en stark folklig opposition mot Gustav Vasas politik och bidrog till att forma den svenska monarkins framtid. Uppror och konflikter som Dackeupproret hjälpte till att definiera gränserna för kungens makt och sätta grunden för den svenska nationalstaten som skulle utvecklas under de kommande århundradena.
Dessutom: Sverige sägs vara världens mest sekulariserade länder. Det finns en annan poäng: Rätten att tro på vad man vill finns inskriven i våra grundlagar och även här går trådarna tillbaka till Dackefejden. Med Gustav Vasa blev protestantismen statskyrka men i här gränstrakten levde katolicismen kvar. Kungen plundade alla kyrkor men det folkliga motståndet gjorde att centralmakten insåg att man skulle låta lokala religiösa ritualer vara en privatsak. – 500 år senare är det en självklar del av svensk demokrati. Eller borde vara.
Värd att fira idag.
Engelbrektupproret (1434 – 1436) utspelades ett sekel före Gustav Vasas makttillträde men var en slags genrep för Dackefejden, Nils Dacke kallas ibland för ”Smålands Engelbrekt”. – Å andra sidan förebådade Engelbrekts uppror på sätt och vis även Gustav Vasas triumfatoriska seger 6 juni 1523.
Upproret leddes av gruvägaren Engelbrekt Engelbrektsson och riktades mot Kalmarunionen och dess dåvarande danske regent Erik av Pommern som alltså styrde även över Sverige. Bondeupproret började i Bergslagen men spred sig även när hit i Småland, där inte minst det framgångsrika intagandet av danskarnas viktiga gränsfort i Brömsehus 1436 spelade en viktig roll.
Det är en utvikning, men en intressant sådan, apropå att fira Sveriges hjältar. I denna värld av män intogs Brömsehus (som låg mellan Grämkulla och Brömsebro) genom ”kvinnlig list” tack vare bonddottern Gundla Påfvelsson i Påboda. Hennes far hade ruinerats av de danska fogdarna, hennes två äldre bröder hade dött i striderna med de danska legoknektarna. Hon själv hade blivit förd till fortet för att ”förnöja” fogdarna, ett öde hon delade med andra bondflickor. Men Gundla var en tuff och smart tjej och ställde till med ett ordentlig gästabud – kort sagt hon söp ner de danska knektarna och släppte under tiden in Engelbrekts män genom portstugan.
Danskarna gav upp Brömsehus och när även Kalmar fallit (stans borgare satsade in i det sista på dansken) kunde bönderna åter bruka sina marker och Gundla återvände hem till Påboda, skriver Bo Alvemo i sina böcker om Södra Möre. Engelbrekt gick det sämre för. Han föll senare samma år offer för en lönnmördare på en ö i Hjälmaren, men upproret bidrog till att minska unionskungens inflytande över Sverige och stärkte den svenska identiteten och självständigheten. ”Det markerade även ett tidigt exempel på politisk representation och deltagande genom sammankallandet av en riksdag där olika samhällsskikt representerades”, konstaterar Chatty i sin stringenta 15-sekunders sammanfattning av en miljard googlingar.
Ett försvar för 1809 års viktiga regeringsform.
Så, käre åhörare! Vi firar Sveriges 500 år och Gustav Vasas makttillträde. Men vi firar även bondeledarna Nils Dacke och Engelbrekt Engelbrektsson för deras roll för den svenska nationalstatens framväxt och demokratins utveckling. – De utmanade den centraliserade kungliga makten, bidrog till en ökad medvetenhet om social rättvisa och maktfördelning, stärkte den svenska identiteten och självständigheten och banade väg för de demokratiska reformer som under fem sekler format den moderna svenska välfärdsstaten. Jag avslutar därför detta tal på en udde i Kalmarsund med att citera Ulf Wickbom som i Barometern sammanfattade vår sak idag: – Vi ska fira 6 juni, men fira rätt saker. I år ska vi därtill fira Carl XVI Gustavs 50 år på tronen. Han har gjort en enastående prestation i 1809 års anda.
Grattis Sverige! Hurra, hurra!
(– Hallå, är det nån som hör mig?)
Hon: vaddå 1809 års anda… skummade jag din (långa) text för dåligt, eller förklarade du helt enkelt inte vad det innebär? För övrigt gillar jag kungen! Hurra för honom!!!
Barnitorpet, hurra! Också värt att fira! Det är Hanna och Björn (@hanna.och.bjorn) som är här och hälsar på efter att ha ställt ut sin konst på galleri i Göteborg. Skrot är förstås också med.
Hallå kissarna, var håller ni hus… voff!
Han, igen på förekommen anledning: ”vaddå 1809 års anda… skummade jag din (långa) text för dåligt”, skriver hon. Herregud, lärde sig ungarna ingenting efter 1968? Ja, idag firar vi inte bara Sverige 500 år efter Gustav Vasas makttillträde. Det är ingen slump att vi även bör fira den svenska Regeringsformen av år 1809.
Kort resumé: År 1789, samma år som franska revolutionen bröt ut, genomförde Gustaf III envälde genom en statskupp infört envälde. Detta väckte folkligt motstånd som exploderade när Sverige som stormakt eroderade och de demokratiska strömningarna spreds i hela Europa. Efter kriget mot Ryssland, när ”vi” förlorade Finland, avsattes Gustav III:s son Gustav IV Adolf i mars 1809. Efter två veckors arbete kunde riksdagens konstitutionsutskott lägga fram ett förslag till ny regeringsform som innebar en delning av makten mellan kungen, rådet (regeringen) och riksdagen. Även domstolar och myndigheter fick en självständig ställning och en Justitieombudsman inrättades.
Denna nya svenska regeringsform antogs den 6 juni 1809 och baserades på maktdelningsprincipen. En princip som skiljer mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt och som fortfarande gäller i Sverige och andra demokratier, men som allehanda odemokratiska krafter runt om i världen (Kina, Ryssland, Ungern, Turkiet, Polen, USA m fl) bekämpar. Även här i Sverige försöker politiska krafter undergräva denna princip. – Därför firar vi även 1809 års regeringsform idag. Åtminstone här på udden där rörsångarens knarrande blandas med svalungarnas tjatter och den svenska demokratins kör av trimmers och gräsklippare lagom tystnat till kvällens sena kvällsdrink vid havet.
Han: Berättade igår att Tomat-Hasse och jag tog paus från vattnandet och åt lunch på Blomlöfs rökeri i Brömsebro. Hasse valde stekt sill med potatismos, rårörda lingon, friterade morötter, skirat smör (105 kr). Jag valde köttbullar med dito potatismos och rårörda lingon (105 kr). Enda orsaken till jag inte valde sillen var att jag härom veckan käkade strömming på Sturehof i Stockholm. – Närmare bestämd panerad nackad strömming från Edsgarn med potatispuré och ramslökssmör (225 kr).
Priset till trots, min är mindre än Hasses. Strömmingen alltså, eller sillen. Men skillnaden krymper. ”Det är liten mot stor. Öst mot väst.” Nej, det handlar inte om Ryssland och de demokratiska länderna i väst. – Det handlar om sillen. Eller strömmingen. Nio stora fartyg från västkusten fiskar nästan all den hotade sillen i Östersjön, visar Dagens Nyheters granskning. Eller strömmingen. Det gör våra lokala östkustfiskare förbannade.
Rubrik i Dagens Nyheter.
Och forskarna oroade. För oavsett om fisken med det latinska namnet Clupea harengus simmar omkring här söder om Ölandsbron och kallas sill, eller norr om bron och heter strömming – så är de flesta forskare överens om att den är hotad. I den senaste stora rapporten från FN:s biologiska mångfaldspanel IPBES konstateras att utvecklingen för livet i Östersjön gått från ”måttlig och konstant försämring” under slutet av 1900-talet, till ”stark och konstant försämring” sedan millennieskiftet.
Många fruktar att den är på väg att gå samma öde till mötes som torsken – som till 90 procent försvunnit från Östersjön. – Just nu är vi på väg mot att systematiskt utrota allt icke-mänskligt liv, konstaterade IPBES-chefen Anne Larigauderie samma år som torskfisket stoppades i Östersjön, 2019. Fyra år senare finns inga tecken på att torsken återhämtar sig. I stället ringer varningsklockorna för ännu en fisk.
Mellan 1987 och 2017 sjönk medellängden från 20 till 17 centimeter.Källor: Havs- och vattenmyndigheten och SLU.
Och även om alla inte håller med om denna dystopi (Läs = samma kommersiella krafter som förnekade att östersjötorsken var hotad för två decennier sedan). Tillbaka till våra tallrikar: ”Att många kustfiskare och fritidsfiskare märkt att fångsterna minskat kraftigt de senaste åren beror främst på att förekomsten av stor strömming minskat påtagligt”, skriver Sveriges Lantbruksuniversiet (SLU). ”Eftersom kustfisket och fritidsfisket riktas helt mot stor strömming har fångsterna minskat kraftigt trots att det alltså fortfarande finns mycket (men storleksmässigt liten) strömming.”
Jag vet inte vilket framtidsperspektiv jag föredrar: Att den stekta sillen hos Blomflöfs i en nära framtid blir lika liten som Sturehofs sotade strömming. – Eller att Brömsebro inför Stockholmspriser?
Rapport från en skurhink.
Gårdagens uppgift: Städdag. Kvinnor ägnar generellt mer tid än män åt att laga mat, städa, tvätta och på omsorg om de egna barnen, visar statistik från Statistiska centralbyrån. Vi män lägger mer tid än våra kvinnor på förvärvsarbete samt på underhåll och reparationer av bostaden och fordon. Män lägger 18 minuter om dygnet på underhåll, installation och reparation av sin bostad, enligt SCB. Kvinnor använder 5 minuter av dygnet på dessa aktiviteter. För trädgårdsarbete framkommer inga könsskillnader. – Inte heller för att handla dagligvaror.
Detta enligt statistiken. Som vanligt känner jag inte igen mig. Åtminstone inte igår. Förutom trädgårdsarbetet var det städdag. Och vad gör man inte för se en trött mor- och farmor bli glad efter att ha landat på en udde.
Han: I går var det sommar, sol och 26 grader varmt. I morse vaknade jag med att huset hissat segel, 14° och mulet. Framför allt hade det blåst upp från nordost och SMHI varnade för 19 sekundmeter vind i byarna. – Om jag inte kunde se den blommande syrenen vaja i vinden skulle jag tro att vårvintern återkommit.
Vart tog sommaren vägen?
Vad jag har gjort idag? Vattnat, så klart. Arbete ger som alla vet inte frihet utan mer arbete. Ingen av hennes plantor minns gårdagens vatten och om vi fortfarande trodde på gudar skulle Sisyfos inte ha dömts att rulla en sten uppför ett berg – han skulle tvingas att ständigt fylla på vattentunnor och kannor som sedan sinade.
Ur solen in i blåsten.
Du kanske inte tänker på det, men om solen kräver vatten så gör blåsten att krukor och odlingsbäddar torkat ut fortare. Om detta filosofiska fenomen talade Tomat-Hasse och jag när vi tog en paus för att äta lunch på Rökeriet i Brömsebro. – Vad skulle annars två hårt arbetande män prata om? Skojar, i alla fall lite. Vi har alltid mycket att prata om. Men om jag säger att vi bekämpade lusten att efter lunchen ta en öl hos Kinesen så fattar alla hur pressade två fullvuxna män kan vara av det frivilliga arbetets slaveri.
Behöver jag tillägga att den ordinarie trädgårdsmästaren fortfarande turnerar i rollen som farmor och mormor i huvudstaden
Han: Kändes inte som jag riktigt landat från min resa tillbaka i tiden innan hon flög till Stockholm i morse. Någon måste ju ta hand om barnbarnen när dagispersonalen har planeringsdag, typ. Lämnade alltså mig med ansvaret för omvårdnaden av hennes två växthus och 40 soldränkta längdmeter odlingssängar. – Tjena! Det är 26 grader varmt och solen tycks ha lagt till vid vår brygga. Nu är klockan halv åtta och jag känner mig som en sliten 29-åring. Dessutom är jag jourhavande redaktör för denna blogg. – Så vad ska vi skriva om, säger jag till katterna som tittar åt ett annat håll.
Konstverk.
Ser mig omkring, får syn på ett spindelnät i motljus. Vackert. Vad skriver man om ett spindelnät? Man tänker och man tänker för man vill ju vara lite märkvärdig och i förbigående gärna blotta sin litterära bildning och sen kommer (en) man på att ibland är det klokt att gå över ån efter vatten, lägga lök på laxen och kasta glas i stenhus istället för sten i glashus. – Att jag inte tänkte på det! Nu för tiden finns det ju artificiell intelligens!
Tänkt är gjort IRL Så här kommer nu dagens lilla historia från gubben på udden assisterad av lilla frökenChatGPT: En gång på en avlägsen udde, där de litterära varelserna flockades, bodde en spindel vid namn Arachne (se fotnot). – Hon var en mycket ambitiös spindel. Dessutom älskade hon att läsa. Arachn hade fascinerats av de odödliga orden hos Shakespeare, känt känslorna i Brontë-systrarnas romaner och fascinerats av Edgar Allan Poes gåtfulla värld.
Ville slå världen med häpnad.
Arachne hade ett brinnande begär att skapa en spindelväv som skulle hylla de klassiska bokverk hos tyckte om att spinna sitt nät kring i uddens alla bokhyllor. Hennes mästerverk skulle bli en magisk väv som förkroppsligade allt hon älskade med litteraturen. – Och det blev det. I mitten av spindelväven fanns en broderad scen från ”Romeo och Julia”, där spindeltrådar skapade en fängslande bild av den tragiska kärleken mellan de unga älskarna. På den ena sidan av väven fanns en tyllklänning, som förmedlade Jane Eyres starka och självständiga ande. Och på den andra sidan hade hon flätat in Edgar Allan Poes korp som satt på en penna och hoade ”Nevermore”.
Väven var enastående och spindeln var nöjd med sitt verk. Men vad hon inte visste var att när natten föll och månskenet föll över udden, skulle något magiskt hända. Ord från de klassiska verken skulle börja dansa och leva inuti spindelväven, och karaktärerna skulle kliva ut och leva sina egna äventyr. Självaste Macbeth skulle gå i en cirkulär dans med den galne Hattmakaren från ”Alice i Underlandet”, medan Frankenstein skulle bygga snöslott med Emma Bovary. Spindelväven blev ”ett fantastiskt litterärt nöjesfält där karaktärerna från alla tiders litteratur minglade och hade en festlig tid” (chatGPT har lite lustig meningsbyggnad). Och så fortsatte det, natt efter natt, med spindelväven som en portal till den fantastiska världen av litteratur.
Arachne var den stolta designern som hade skapat denna underbara föreställning, där litterära varelser samlades för att leva ut sina berättelser i en helt ny dimension. Och om du någonsin skulle vandra över den udden och stöta på en spindelväv som glittrar i solnedgången, se noga efter. – Kanske kan du höra ekot av Shakespeares verser eller skymta en karaktär från en favoritroman som smyger runt i spindeltrådarna. För den spindelväven har nu blivit en blogg, ”där ord och fantasi får liv och lämnar oss med en känsla av äventyr och glädje” (lite pretto är hon verkligen!).
Athena gillade inte konkurrensen.
Fotnot: Arachne är en figur i den grekiska mytologin. Enligt sagan (Wikipedia) är hon en flicka som förargade gudinnan Athena genom att skryta över att ha vävt en gobeläng som sades vara vackrare än något som gudinnan kunde väva. Eftersom Athena, liksom alla Zeus barn, ärvt hans svartsjuka kunde hon inte hålla raseriet tillbaka. Hon slet och rev i gobelängen tills det bara var trasor kvar av den en gång så vackra gobelängen. Arachne, som sett allt, rusade ut på udden och hängde sig i sina strumpebandshållare (?).
Athena skämdes över vad hon gjort och gick fram till liket och rörde lätt vid det. – Fortsätt att väva min tös, sa gudinnan, men nu får du väva alldeles ensam. Din tråd kommer att bli tusen gånger finare och tusen gånger så elegant, men mycket få kommer att stanna för att se på dina verk, och ingen, misstänker jag, kommer någonsin att jämföra dig med oss odödliga. Och just då, strax innan Årets Mästerkock VIP börjar, kryper en liten spindel ur Arachnes klänning och började genast att spinna sig en silkestråd som nu visas i motljus på en udde i Kalmarsund.
Hon: han vill att jag börjar bloggen, igen! Har försökt förklara att jag inte har gjort annat än att vattna och förbereda för tre dagar i Stockholm. Ja, han ska vara hemma och sköta mina plantbarn. Bäst att förbereda…
Mandelträd…
Medandra ord inte mycket bilder tagna på just det, men träden som börjar ge frukt hann jag dokumentera.
… med mandlar på g!Fikonträd… (olivträd bakom)…med nästan mogna fikon. Redan!Och citronträdet som har fullt av snart mogna citroner…… och massor av bebisar på väg!
Han: Apropå gårdagens trötta blogg noterar jag att min resa norrut inte bara var en dröm. Även lokalpressen uppmärksammade den historiska samlingen: ”1968 års studentkull, den sista som tog en riktig studentexamen med muntligt förhör i två olika ämnen på själva examensdagen, där kunde man bli kuggad och få gå ut bakvägen när övriga rusade ut till sina familjer.”
Så var det på den tiden, ungjävlar. Då var det ingen som ens kom på idéen att barn känner sig kränkta av att bli underkända när de inte har lärt sig det de förväntas lära sig i skolan. Vi var 90 som tog studenten den 11 maj 1968 i Strömsund. 55 år senare har fem gått före till den sista avslutande samlingen. Resten var ungefär som jag minns dem. Av nån anledning kommer jag att tänka på att Groucho Marx nån gång lär ha sagt att han kände dåtidens stora filmstjärna Doris Day innan hon blev oskuld.
Tillbaka på udden har jag mest gått omkring för att inventera alla småblommor. Dagens bukett:
Margareta planterade fältarven som varje år markerar sommartid.Slånaronian blommar just nu i vår häck. Hon tror att det är en apel, men det tror inte min app.Och idag har till och med snöbollsbusken slagit ut!Buskstjärnblomman (Rabelera holostea) är vår favorit, växer där blommor kan växa.Käringtandssläktet (Lotus) tillhör ärtväxterna med omkring 150 arter som finns över hela världen. Skelörten blommar förstås lite här och var där den inte bör vara.
Hon: trots allt glad över att ha honom hemma i den andra soffan igen ;).
Studenten 1968 i Strömsund, när allt ännu var möjligt. Eva Simonson, Anders Jarefors, Peppe Engberg, Anneli, Reinhammar, Christer Östlund och Kerstin Gustin. Eva, Jarefors, Christer Östlund och jag kom tillbaka 55 år senare.
Han: Ja, ja, Lasse Åberg berättade en gång en historia om att folk i norra Jämtland grät över Karl XII:s död. – Det vill säga ett år senare, när nyheten om kungens död hade nått upp till fjällvärlden. Så långsamt rör sig inte nyheterna nu för tiden. Efter fyra dagar i Norrland är jag nu tillbaka på udden.
Ja, ”Norrland” som man säger här nere. I själva verket reste jag bara upp till Mitt-i-Sverige som också var mitt Sverige. Återföreningsträff med 1968 års flickor och pojkar i vårt gamla studentgäng. Ett 35-tal återvände till brottsplatsen, Strömsund, Flata kallat. – Jomenvisst, efter 55 år hade några av andra blivit äldre. Men det märktes inte.
Vi mellanlandade i Jarefors stuga i Laxviken …… som snart var varm och go.
Märktes gjorde dock en sak: Sommaren var senfärdig där uppe. Björkarna hade nästan slagit ut. Jag såg inga vitsippor men väl kabblekan blomma. Men ingen mygg. När vi kom upp till Jarefors stuga skickade jag ett sms hem: ”Framme efter 68 mil i bil. Liten stuga. Kyligt, 9 grader. Inne”. Uppmuntrande svar: ”Vi har 23 grader. Ute”
Roligare än så här hade vi!
Jag vet, det ser inte ut så på korten ovan, men kul hade vi. Roligast var förstås att få återse min första sambo, Jarefors. Vi flyttade ihop när jag var 12 och han 13 och bodde ihop sex år. Vi delade sovrum eftersom Sviten bara bestod av ett rum + kök och utedass. – Och nu delade vi rum igen.
Återförenades med min första sambo …
Men nu är jag hemma igen. Trots allt. Två timmars flygresa uppgraderas succesivt till 12 timmar med övernattning på Arlanda. – Jag förstår varför SAS alltid balanserar på konkursens rand.
Och på udden blommar inte bara hon. Aldrig har syrenen varit så vacker heller. Och i backen lyser vitsippans sommarkusin: – Buskstjärnblomman är vår gemensamma favorit.
