Hon: vi båda trodde det var bokpaket till Peppe, men så var det Elena Ferrantes senaste som jag inte ens trodde hade kommit ut än. Satte den på önskelistan när vi tittade in på Bokus för någon vecka, eller kanske två, sedan. Så glad. Tar nog och läser den före Samlade Verk som är sååååå tjock och tung att jag inte riktigt orkat börja läsa den på kvällarna. Blir mest lite surf på paddan… dumt!!! Men jag har läst ett par sidor i soffan, med boken i knäet. Den verkar ok, men aningen långrandig kan jag tycka. I alla fall i början…
Nähä, nu ska vi ta med sommargästerna i Chateau Margareta på en tur ut på Örarevet. Var nyss borta och vattnade citronträdet i växthus 2 med lite citrusnäring som kom med posten igår, passade på att stressa upp dem därinne i soffan. ”Vi åker om en halvtimme!” (Riktiga sjusovare…)
Han: ”Det märks om en mening är sann. Det som är sant kan man aldrig fnaska bort”, citerar Aftonbladets före detta kulturchef Åsa Linderborg sig själv i sin nyutkomna dagbok från detta turbulenta år.Riktigt så enkelt är det. Idag publicerar DN Kultur en helsidesannons Åsa Linderborgs på kultursidorna omtalade ”Året med 13 månader”. Syftet är att sälja in boken till de av oss som ännu inte läst den. Detta genom att citera kulturskribenter som vana kultursidesläsare förväntas känna till och imponeras av.
Jag har läst boken. Den är intressant på många plan, återkommer med en recension när Tomat-Hasse och jag diskuterar igenom Linderborgs bok. Jag har även läst en massa recensioner. Även de som citeras i reklamen ovan. Slutsats: Alla vet att reklam fungerar bäst om man låter små sanningar dölja den stora lögnen.
– Den som gjort DN-annonsen har gjort ett bra jobb.
Bland annat citeras Lars Linders recension av boken i DN: ”Det är välskrivet, bitvis naket och när texten är som tätast rentav rafflande”.
Jo, så skrev Linder. Men framför allt skrev han: ”Så är boken också ett försök att förklara hur Åsa Linderborg kunde tappa fattningen. Ett försvarstal som å ena sidan klarsynt analyserar den destruktiva medielogiken, å andra sidan vill visa hur den egna krisen bidrog till att grumla blicken. Men något avgörande saknas: en tydlig, intellektuell diskussion om vad hon faktiskt skrev. Varför hon valde sina ord och, om de nu var illa valda, vad hon borde ha skrivit i stället.
Och i det framstår den känslostyrda, till synes ärliga dagboksformen mest som en smitväg. Allt blev så jobbigt. Ni fattar?”
Vi fattar.
I annonsen citeras Amanda Svensson, Aftonbladet: ”Åsa Linderborgs perspektiv på det kaotiska medieåret 2017-2018 är omistligt”.
Visst, men Svensson skrev också:..’Dagboksformen är djärv, i alla fall när den avslöjar saker om författaren som inte är särskilt smickrande, eller oförblommerat visar upp mänsklig svaghet’, skriver Linderborg, och jag vill invända: dagboksformen är framför allt förljugen, kokett, självförhärligande också när den ger sken av motsatsen. Fnaskig. Paradoxalt nog är det inte oförenligt med att den också är sann, ärlig och hudlös.
”Det starkaste med Året med 13 månader är diskrepansen mellan den offentliga personen som går på som en uppdragbar mekanisk leksak, och den allt tröttare och mer tvivlande personen”
Citeras Annina Rabe, Expressen. Jomenvisst, men jag minns att Rabe även skrev:Den person som framträder i boken är bitvis både egocentrisk, maktberusad och inkonsekvent. Hon minns alla gånger hon svikit sina nära, både av ideologiska och av känslomässiga skäl. Hennes anhöriga och vänner ifrågasätter gång på gång hennes tvärsäkra ställningstaganden, men hon lyssnar inte. Hon rusar vidare, skriver som i trans. Efteråt förklarar hon att hon knappt minns vad hon skrev i de där hårdaste krönikorna. Men är det verkligen ett försvar som håller?
De ”hårdaste krönikorna” syftar här på texterna som ledde fram till teaterchefen Benny Fredrikssons självmord. Det perspektivet är kanske det viktigaste skälet att läsa Linderborgs bok.
– Även i den boken har det klippts och klistrats.
peppekerstin.blog 
Publicerat av