Han: ”Jag vågar nästan påstå att skilsmässan var lyckligare än förlovningen”, skrev den lågmälde sosseveteranen Lars Stjernkvist när S+MP-regeringen sprack i höstas.
Sex månader senare kan vi vara mer kategorisk:
– Efter skilsmässan har en flirtig och utåtriktad Magdalena Andersson kommit ut ur garderoben medan den triste Bolund visat sig vara exakt så färglös och trist som vi anade att han var när de flyttade ihop.
Ätandet är puddingens bevis.
Att det rörde sig om ett arrangerat äktenskap för att behålla makten bekräftas av att S efter skilsmässan gör sig av med i princip allt MP hade med sig i boet.
Senaste exemplet: En kraftigt minskad vargstam i Sverige är numera S-politik, enligt ett besked från landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg.
Glömt och gömt är dåvarande miljöminister Åsa Romsons (MP) ord om att ”Vargen är rödlistad och därmed en hotad art i Sverige”.
”Att regeringen nu efter många års debatter plockar upp vargfrågan vittnar återigen om hur stad och land-konflikten blivit allt viktigare som politisk dimension”, konstaterar Barometerns ledarskribent Thomas Hermansson.
Fler och fler partier har den senaste tiden försökt profilera sig mer och mer för att locka landsbygdens väljare. Vargfrågan är då svår att komma undan.
”Acceptansen har minskat”, som Sätherberg formulerade det och ”regeringen tar människors oro på stort allvar”.
Jag är varken hund-, ren– eller fårägare. Inte heller bor jag i innerstan och tycker att det känns fint att det springer omkring vilda djur på landet.
På udden finns inga vargar.
Förra året såg man spår i Nybrotrakten och kring Kosta. Men det är 15 mil bort i de småländska skogarna.
Därför saknar jag fortfarande en bestämd åsikt om vi ska tillåta 376, 270 eller 175 vargar i landet.
– Större än så verkar motsättningarna inte vara i siffror.
Tonläget är däremot högt, för att inte säga gällt. Det handlar inte längre om att ta ställning till antalet vargar, konstaterar biologen och författaren Fredrik Sjöberg, ”utan snarare ta betäckning i någon av de skyttegravar som nu var så djupt grävda att de polemiska artillerigranaterna endast kunde avfyras rakt uppåt, varifrån de strax återvände rakt nedåt, med olyckliga följder för de egna leden. Ståndpunkter någonstans mittemellan de stridande parterna var mycket sällan efterfrågade” (Sjölejonet i Bukarest och andra essäer, 2022).
Hur blev det så här? Samhällsdebattören och den ofrivillige socialdemokraten Göran Greider ser från sin stol på Dala-Demokraten inställningen till varg som en klassfråga:
– Ju längre ned i samhällsstegen desto större varghat.
Greider menar att samma oresonliga ilska som drabbar vargvännerna på Naturvårdsverket är samma hat som allmogen förr riktade mot bolagsherrar och annan överhet (Fucking Sverige: byn, bruket, skogen – en modern Dalaresa, 2001).
Många tror att det är ett typiskt 08-skämt, men attitydundersökningar visar att vargen har sin största andel supportrar i Stockholms län (Källa: Lantbruksuniversitetet i Umeå som har genomfört flera enkäter under åren).
Forskare, som Ulf Nyrén på Göteborgs universitet, menar att ”att bostadsorten, och därmed avståndet till vargen, förefaller som mer avgörande hur vargen uppfattas än klasstillhörighet” (Från utrotning till utbredning; Den svenska vargstammen som historiskt allmoge- och överhetsprojekt).
Greider har fel. Men om vi ska tro Nyrén har han fel på ett intressant sätt:
– Sedan medeltiden fanns en samsyn mellan allmoge/landsbygdsbefolkning och överhet/myndigheter om det nödvändiga i att utrota arten. Denna allians bröts under 1900-talets sista decennier och den polariserade debatten tog sin början:
– Förföljelsen av de stora rovdjuren under gångna sekler var i själva verket ett av få verkligt förenande projekt mellan överhet och allmoge. Det var grundat på gemensamma intressen.
Överheten ville dels skydda sina jaktområden, men kronan hade också, precis som bönderna, ”intressen i att de egna tamdjuren eller snarare skatteunderlagets, inte blev rivna av rovdjur.”
Men sedan hände någonting: ”Projektet föll emellertid i glömska när de sista vargarna försvann i söder och det förvandlades under några generationer mest till ett fjärran problem för några renskötande samer…”.
Vad som därefter hände var alltså att överhet/myndigheter – och inte minst Greiders partikamrater i regeringen – på 1960-talet ”bröt en närmast uråldrig allians med allmoge/landsbygdsbefolkning”.
Från att under århundraden ha bekämpat predatorer har nya hierarkier under 1900-talets slutskede, i politisk majoritet, bestämt att rovdjur skall skyddas genom strikta regelverk. Saken får därmed i historiska sammanhang karaktär både av brott i en utvecklingslinje som ett svek mot den historiska allmoge som i dag, med alla reservationer i övrigt och för den anakronistiska jämförelsen, skulle kunna kallas boendes i glesbygd: människor som ända till 1960-talet i huvudsak stod på samma barrikader som lagstiftarna i kampen mot varg.
År 1966 hade det naturligtvis inte så stor betydelse ”Vargen var förvisad till djurparker, blev kramdjur i TV-program och den sista varghanens ringlande spår i Sarek andades exotism”, skriver Nylén.
– Men när vargen började dyka upp utanför stugknuten något decennium senare blev det plötsligt ett stort problem.
Inte minst ett politiskt problem som i sin förlängning avslöjat avståndet mellan den moderna allmogen och myndighetssverige.
Och vi andra? Vi som nöjer oss med att spana efter samtidens spår noterar att i kampen om oroliga väljare utanför storstäderna går Socialdemokraterna nu baklänges i sina egna stövelspår.
– Kvar i innerstan sitter gårdagens regeringspartner och försvarar ”de regelverk som författats och artikulerats i centralmaktens Stockholm”.
Tre procent av väljarnas stöd väger lätt mot 100 procent av myndigheternas stöd.
PS: Varat bestämmer tänkande, konstaterade Marx (Karl). Ovanstående utläggning kan ha inspirerats av att jag i går kväll såg filmen Dansa med vargar och just nu lyssnar på Löpa varg, Kerstin Ekmans roman i uppläsning av Rolf Lassgård.
– Romanen handlar visserligen mer om en gubbe i min ålder än om varg, men ibland korsas allas våra spår av saker som får oss att fundera över vad vi egentligen gjort för nytta i våra liv.
Dessutom har jag under mina dagliga armhävningar i bokhyllorna upptäckt att jag lever i historiskt vargdödarland. Varg jagades i hela landet, men här i Södra Möre härad tycks man har varit särskilt mordiska. I mitten av 1700-talet dödades årligen i genomsnitt 14 vargar och vargungar inom en yta om 1 757 km².
– Förhoppningsvis kommer inget parti att hetsa fram såna stämningar i jakten på väljare.
peppekerstin.blog 
Publicerat av