Han: – Jag är inte tillräckligt ung för att veta allting, konstaterade Oscar Wilde.
Han dog när han var 46 och när man som jag umgåtts en sommar med barn och barnbarn inser man att Wilde hade rätt.
Till exempel inser man att unga föräldrar (30+) är experter på barnuppfostran redan efter att de fött ett enda barn – något som vi som uppfostrat 4-6 barn inser att vi ännu inte blivit.
– Å andra sidan blev de barnen som de blev.
En sak är nytt: Vi hade ingen APP som förklarade för oss hur man gör. Jag antar att de unga influencers som huggit in Sanningarna i denna moderna versioner av Mose stentavlor själva nyligen också fått barn.
Det mest signifikativa med åldersdiskussionen är själva diskussionen. Vi vet hur snackat går: ”Gamla människor saknar energi, de är ondsinta och ser det sämsta i allt, de är snarare skamlösa än blygsamma och de talar oavbrutet om det förgångna och de tjatar ständigt om samma saker” etc etc.
Å andra sidan har vi Mappie-generations egna hurtiga motbild: ”Visserligen avtar den kroppsliga kraften men den kompenseras av den äldres överblick, myndighet och omdöme”, heter det. ”Det förhåller sig så, att framfusighet och omdömeslöshet hör ihop med ungdom, medan klokhet och besinning hör ihop med ålderdomen. Visst går själskrafterna tillbaka, om man inte tränar dem. Gamla människor bevarar sin själsstyrka så länge de behåller sin lust att verka … Men den största gåvan som ålderdomen ger är just befrielsen från ungdomens och mannaålderns största börda.”
Ordvalen verkar kanske lite omoderna, de båda citaten ovan är hämtade från Aristoteles (384-322 f.Kr) respektive Cicero (106-43 f.Kr) och skrevs alltså några hundra år före vår tidräkning (Kristi födelse om nåt barnbarn missat det i skolan).
Jag hittar citaten i Tord Erasmies tankeväckande essäsamling ”Det Mystiska Åldrandet” som jag lånat av en läsande granne (vara barnbarn Algot apostroferas i boken) och sträckläst.
Erasmie har arbetat som universitetslektor och forskare har fyllt 90 och känner således igen alla åldrar. Han konstaterar att fram till slutet av 1900-talet har inställningen till åldrandet präglats av Aristoteles syn att människan blir dummare ju äldre hon blir.
– Så sent som vid milleniumskiftet insåg kognitivforskarna dock att förmåga att lära nytt och minnet inte avtog med åldrandet i den takt som tidigare trott och romaren Ciceros analys blev poppis.
Det dråpliga med att redan de gamla grekerna var åldersfixerade är åldrandet i sig: Idag är genomsnittsålder 84,4 för kvinnor och 81,2 år för män.
– Men på Aristoteles tid var genomsnittsåldern 35 år – vilket betyder att dagens unga föräldrar då var gubbar och gummor som förmodligen inte heller kunde låta bli att lägga sig i sina barns barnuppfostran.
För som redan Aristoteles påpekade: ”De drag som den unga människan utvecklat, förstärks under ålderdomen, detta gäller särskilt de dåliga dragen som är mycket tydliga hos den gamla människan.”
PS: Nu drar jag till Stockholm med pojkar i alla ålder för att se gubbarna i Rolling Stones på Friends.
Hon: och när en kärlek åker kommer en ny:
Och så tog vi en avskedsdrink med barnfamiljen som huserat i torpet senaste veckan. I morgon bitti åker de mot Stockholm igen. Men vi ses snart igen i Palma då ett av våra andra barn gifter sig. Mer om det den 12 augusti!
Godnatt!
peppekerstin.blog 
Publicerat av