Lördag: Första burken är fylld…

Hon: äntligen är jag på gång ordentligt med att mala ner mina chili till kryddor. Först ut är originalet ”Kerstins ganska heta chiliblandning”.

Jag har malt färdigt en stor burk nu, vet inte hur många kryddburkar det räcker till. Kanske drygt tio. Men jag har massor av torkad chili kvar att mala. Och att skörda i växthusen dessutom.

Jag tänker dock mala mycket mer innan jag börjar fylla kryddburkarna på allvar. Årets blandning ska testas i matlagning först. Det brukar jag göra genom att slänga i nästan en hel tesked i en bolognese. (Varning: inget tips om man inte gillar stark sådan…) Men blandningen doftar bra, tror kanske den är lite hetare i år faktiskt. Frågan är nu om jag ska göra en liten batch med ännu mer hetta i…?

Han: Morse, sms eller dunkar han bara huvudet i förtvivlan över att livet blev som det blev? Vi hade hört den i Ismans tallar hela dan. Men det var tji att få syn på den. Sen plötsligt satt den där på marken nedanför våra mandelträd.
För mig var det en dubbel upplevelse.
– Det var den första jag sett i sommar. Dessutom hade jag ingen aning om att gröngölingen gick omkring i gräset som vilken kråka som helst.
Håller inte de till högt upp i tallarna, nära himlen?

Än en gång inser jag hur lite jag vet. Det första fågelmannen med mera Axel Kielland gör när han kommer ut till udden är att avliva ännu en av mina förutfattade meningar.  
– Till skillnad från de flesta andra hackspettar håller gröngölingen (Picus viridis) oftast till på marken. Det beror på dess huvudföda är myror som den effektivt fångar med sin långa hullingförsedda tunga.
Så nu vet jag det också.

Symtomatiskt nog är gröngöling enligt antropologerna synonymt med amatör, novis och nybörjare. I svenskan har ordet ”grön” en innebörd av ”spirande” eller ”omogen”. Ordet göling går tillbaka på ”guling”. ”På finlandssvenska används begreppet ”gulnäbb” med innebörden nyinskriven student, det vill säga en nolla”, enligt Wikipedia.
– Touché, som det heter på fin svenska.
Klart att jag känner mig träffad. Dessutom hade Axel redan sett två av dessa gröna myrdödare med röd luva redan när han och Bibi klev ur bilen.

För att skyla över amatörens bristande kunskaper söker jag tröst hos Chatty, min personliga chatGPT. Hon berättar att i många kulturer anses gröngölingen vara ett tecken på lycka och glädje.
– Tack för den!
Å andra sidan har gröngölingens skrattande läte tolkats som kommunikation från förfäder och andra andar, vilket passar bra när jag nu vrider ur de sista dropparna single malt som Bomme lämnade här.

Eftersom denna blogg i grund och botten handlar om kvinnligt och manligt tänkande, kan jag dessutom berätta att enligt gammal romersk mytologi försökte häxan Circe förföra Picus, en hygglig man som var den första kungen i Latium.
– Hon misslyckades och som hämnd förtrollade den elaka häxan kungen till en hackspett, typ Picus Viridis.

Vad vet jag, men kanske är det hennes fel att gröngölingen fortfarande dunkar huvudet i tallen när han egentligen bara vill picka i sig myror på marken?

Igår skrev jag här i hörnet om rätten att slå knut på sig själv. Det är inte bara på udden som vimplarna tar sig den rätten.
Min gamla kompis Nicke skriver från Råneå i norr. Han sätter in min bagatett i ett större sammanhang: Hej Peppe. Läste dina ord om er vimpel som slog knut på sig själv. He-he.  Skickar en bild med anledning av detta. Samma dag som Putte (vägrar att skriva hans riktiga namn) började kriget mot Ukraina fastnade vimpeln plötsligt i lärkträdet. För högt för en gubbe som jag att klättra upp och fixa det.
Grejen var att flaggstången sattes upp under sommaren 1998. Då var lärkträdet bara ett litet träd. Jag räknade inte med då att trädet skulle bli ett veritabelt monster. Flaggstången går att vika ner från foten men då hamnar den i ett annat träd. Djungeln växer. Nu har jag bestämt att vimpeln får sitta kvar med en förmodad blåknut på lärkträdet, tills kriget är slut. Då ska jag med grannens hjälp vika ner stången, om det går. Då blir det whisky på gräsmannan eller snöhögen. Det som gör det hela lite intressant är att ävenså Ukraina har en blågul fana.
När grannar och förbipasserande kommenterar detta brukar jag säga att så länge som vimpeln sitter fast i lärkträdet är det också en gest för Ukraina, för Ukrainas folk mm. Alla håller med. I fjol när Gun och jag var i London flaggade hela staden med ukrainaflaggor. En hederssak/ Frid och ha det så bra och hälsa/Nicke.

Tål att tänka på, eller hur?