Lördag: Sagan om gran(n)arna och den lilla enen

Han: Gräsänka kallas som bekant en kvinna vars make är bortrest. Uttrycket, känt redan på 1700-talet, kommer från det lågtyska graswed(e)we som betyder ”förförd och övergiven flicka”.
– Förledet syftar antagligen på förförelse ute i det fria, enligt Svenska Akademins ordbok.
Den manliga motsvarigheten, gräsänkling, betyder kort och gott: ”Man vars hustru är bortrest”.
Jag överlåter till er läsare att fundera över den lingvistiska skillnaden.
– Liksom vad man kallar en liten hankatt som saknar sin matte?

Hon är alltså fortfarande bortrest. Vilket är ganska skönt. I fyra timmar, typ. Dag tre får jag lust att berätta en historia för henne. Jag gör det här.
”Enbusken som trodde den var en gran” heter en saga som jag av en slump hittar på en sida som heter TorsåsNytt.
Emma heter hon som berättar denna julsaga och hennes röst vill man gärna höra berätta andra historier. Den här går ungefär så här:
– Det var en gång en ung enbuske som växte ute i skogen. Varje år kom en liten flicka och hennes lillebror och tittade på den lilla enen. Även barnens pappa tittade. Men han tittade inte på den lilla enen, han lyfte blicken och såg sig omkring.
Det här hände sig någon veckan före jul och pappan hade en stor yxa i handen.
– Barn i alla åldrar fattar vad som ska hända när pappan lyfter den vassa yxan.
Hugg!

Varje år, någon vecka för jul, kom flickan och pojken och deras pappa tillbaka. Och varje år ignorerade pappan elen och högg istället ner den största granen. Den lilla enen hade hört mycket om resan in i det stora varma huset och han ville själv komma in dit en dag.
– Men han visste att det var omöjligt för att han var en enbuske, berättar Emma
Men, se i sagornas värld kan allt hände. En dag kom den lilla flickan med sin lillebror och barnen satte sig nära den lilla enen. Det brukade barnen göra, för flickan brukade berätta sagor för sin lillebror. Eller om det var för den lilla enen som nu inte längre var så liten längre.

En dag berättade flickan sagan om ”Den fula ankungen”. Och plötsligt fattar den lilla enen. Att den fula ankungen blev den finaste svanen gav enbusken nytt hopp. Tids nog skulle han växa upp och bli en fin gran.
– Vi anar hur det går, eller hur?
Året efter blir åter vintern och åter kommer pappan för att hugga sig en gran.  Enbuskar växer väldigt långsamt men nu vår en reslig och grann. Och han ärsäker på att denna gång är det hans tur.
– Men pappan tog inte med honom utan högg ner som vanligt ner en granne, en gran.
Emma fångar scenen i två meningar: ”Granen åkte iväg på en vagn och såg väldigt stolt ut, han hade också hört historien om det underbara huset, den underbara värmen och alla barnen som dansade runt en. Enbusken som trodde att den var en gran blev så ledsen att inte han blivit vald till att få stå i huset.”

Tiden går och plötsligt kommer den lilla flickan tillbaka med sin lillebror. Enbusken blir glad när han ser barnen, för hela vintern hade den stått och sörjt. De andra granarna i skogen retade den lilla enbusken som trodde att den kunde bli lika stor och ståtlig som dom, en ful enbuske som han skulle aldrig kunna bli belönad med att få komma till huset.
Vår en suckade uppgivet, för nu hade den insett att den inte var en gran.
Och aldrig skulle kunna bli en.

Flickan och pojken satte sig på en filt nära enen och flickan började berätta en ny saga som enbusken aldrig hört. Sagan handlade om en gran som blivit bortförd och intagen i ett hus där barnen dansade omkring sig. Enbusken tyckte det lät som en dröm, den ouppnåeliga drömmen. Men sedan kom fortsättningen av sagan:
– Granen hade inte ens fått stå i huset innan den blev avklädd allt glitter och utslängd naken på tomten tills den hade tappat alla sina barr.
Sedan blev den instoppad i bakluckan på familjens bil och slängd på en återvinningscentral som då kallades soptipp.
En förfärlig historia och snart spred sig ryktet till skogen. Först trodde inte enens grannar att det var sant. Men snart spred sig skräcken. Alla granar i skogen blev förskräckta inför tanken att de en gång i sitt liv ska sluta på det viset.
Åren gick och varje vinter kom pappan och hämtade nya granar. Det som en gång varit en dröm var nu en mardröm.
Vi förstår hur sagan slutar.
– Granarna kommer och går. Men enbusken som växte väldig långsamt, stod kvar. Stolt över att han är en en och inte en gran.

Fin historia, eller hur? Och sen då? Hade historien ovan inte varit en saga utan en kommentar från någon av våra vanligaste politiska förståsigpåare skulle en given följdfråga vara:
– Om nu den lilla enen kände sig kränkt – varför anmälde hon inte till Diskrimineringsombudsmannen att granarna gick före i kön till julfirandet?
– Och efter att granmassakern avslöjats skulle vi inte nöja oss med att säga ”Fin historia, eller hur?”
En massa frågor skulle kräva sitt svar:
– Varför gjorde granarna inte motstånd?
– Varför stod enarna där och teg när gra(n)narna släpades bort?
Och vi andra skulle rycka på axlarna.
– Det är förfärligt det här med granarna. Jag visste ingenting.
– Nej, hade jag vetat skulle jag ha huggit mig en en istället.

”Idiot,” skulle hon säga eftersom hon älskar enar. Därför lägger jag till att hennes lilla en, som vi planterade förra veckan, mår bra. Dessutom har jag röjt undan resterna av den gamla fallna enen som Wallentorp hjälpt mig att kapa upp.
Om du undrar så har vi i en princip i vårt stugområde:
– Den som tar ner ett träd ska plantera ett nytt.
Nu är det gjort.
Även om den aldrig blir en julgran!