Torsdag: Vädret är passiviserande

Hon: Det där med full fart och slut på semestern tog abrupt slut när ovädret drog in. Får noll gjort. Körde ett pass yoga för att göra något. Ringrostig, och fuskade mig igenom positionerna. Skärpning!

Tittade nog mest på utsikten, den är fin när man står (still) på mattan.

Jo, det har mojnat lite, och vattnet har dragit sig tillbaka något, men det blåser fortfarande:

Och snön lägger sig i drivor. Barmark på vissa ställen, en meter höga drivor på andra. Bilen får stå till imorgon…

Han: Hon har som vanligt och den här gången mer rätt än hon inser.
– Det finns inget så jobbigt som att vara passiv och skitvädret har verkligen lagt sig som en isig filt över udden.”Att göra inget går på tvärs med naturen”, skriver Kristofer Ahlström i ^{en kulturkrönika} i Dagens Nyheter. Rubriken lyder, ” Så bemästrar du konsten att göra ingenting”.

”Evolutionen belönar inte passiva arter”, skriver Ahlström. ”Hela min ämnesomsättning protesterar mot stillheten.”
Som vanligt går jag reflexmässigt i försvarsställning när jag läser kulturskribenterna i Dagens Nyheter. Men Kristofer Ahlström har en poäng: Redan Aristoteles påstod att naturen rent fysikaliskt avskyr vakuum och det gäller även mänsklig natur.
 – Vi får klåda av sysslolöshet. Att rulla tummarna är svårare än det låter. 
Författaren och fysikern Bodil Jönsson formulerar det på sitt sätt:
– Att göra absolut ingenting vore detsamma som att vara död. 
Min mamma uttryckte det med andra ord:
– Sitta ner kan jag göra när jag död.

Nu har jag suttit ner två dagar. Idag har jag enligt min personliga hälsoapp gått 60 steg – sextio steg!
– Igår tog min kropp 220 steg enligt samma app.
Även den insatsen kan jag i och för sig tacka vädret för. På grund av pålandsvinden tvingades (?) jag ta mig ut i vedboden fyra gånger för att hålla liv i kaminen.
Inser att jag med Ahlström kanske borde lära mig ”att bemästra konsten att göra ingenting”.
Men jag vet inte om det är det som är problemet.