Lördag: Trevlig och solig helg!

Hon: sådärja, fredagens förrätt fixades lätt. Gulbetor med chèvre. Varmrätt blev köttfärslimpa späckad med gorgonzola. Hälften av färsen kom från Attanäs gård, hälften från Smaklökens. Går inte att laga mat på ICAs köttfärs efter att ha smakat ”närodlad”. Tror våra danska middagsgäster höll med…

Resterna blir kvällens middag, kompletterad med tre fina Stolt Fjällskivling som växte utanför Chateau Margareta. Godaste svampen!

Och sommaren bara fortsätter…

Dagens lunch intogs därför hos vännerna i grannhuset. De har en helt underbart solig altan. Och underbart god korv, mm mm. Tack!!!

Han: Förr kunde jag explodera för minsta småsak. Nu kan jag bli bortkopplad efter att ha väntat en timme i telefonkö utan att bli förbannad.
– Vad är det som händer? Har jag drabbats av testosteron-läckage?

De upprörda (?) frågorna ställer Alex Schulman i en krönika (DN 12.8.24). Han får svar direkt av sin fru: ”hon synar mig från topp till tå och säger: ”Jag tror att det är så. Jag ser det nu. Du håller långsamt på att bli en tant.”
Jag blev förvånad.
Jag kände Alex redan förr-i-tiden-tiden och den pojken har alltid varit känd för sina stora känslor.
”Schulmans trauman är de största i Sverige”, skrev Jonas Gardell för en tid sedan.
”Han skäms mest hela tiden. Han är sekundärskammens okrönte kung!
Eller också gråter han. (Han gråter VÄLDIGT ofta!)
Eller skakar. Av fasa. Darrar. Och vill slänga saker i väggen.
Det är lite Kalle Anka det där. Och oerhört kul.
Det kan vara stora saker som att mänskligheten går under. Det kan vara mindre saker, som att Stockholms tunnelbana byter modell på sina vagnar.
Eller att han hört en låt på radion. (Då gråter han så mycket att han måste stanna bilen när han kör.)
Det är liksom inte så noga. Hans känslor är stora och för det mesta lite all over the place. Alex Schulman är beredd att gråta, rasa, skämmas och känna kall fasa med samma intensitet vilket som.
Och jag älskar honom för det. Han är lite som Lotta Svärd, ni vet: ”… något tålte hon skrattas åt, men mera att hedras ändå.”

Nu vill Alex Schulman få oss  tro att han slutat vara arg. I så fall har det nog inte med testosteron att göra. För egen del blir jag argare och argare.
– Typ just nu, när min fru säger något som jag blir arg över (vilket är en utvikning men en plausibel sådan; för när jag berättar att jag skriver om Alex är hennes retoriska kommentar till och med vassare än fru Schulmans:
– Du kompenserar nog bara ditt testosteronfall.

Nåja. En sak som gör mig arg idag är regeringens nya budget. Eller snarare alla kommentarer kring den. Jag tror mig förstå vad som är bra och dåligt med den. Men ju mer jag läser och hör andras åsikter, desto mindre förstår jag vad som är bra och dåligt.
– Allt är bara en jävla massa ideologiskt tyckanden!
De regeringstroende är på nåt sätt förlåtna. De vet att de försvarar en orättvis budget som gynnar höginkomsttagare. Att skatten sänks är bra, eftersom det var länge sen.

Att den som tjänar mest får behålla mer när skatten sänks än den fattige är självklart. Men Alex, det som fortfarande gör mig förbannad är att den som har en månadsinkomst på 150 000 kronor får en skattesänkning med 3 procent (4 000 kr) medan den som tjänar 17 000 i månaden får sin skatt sänkt med bara 0,4 procent (60 kr)!
– Varför då?
Skatten sänks inte för att regeringen tycker synd om folk, utan för att skattesänkningar ”stimulerar konsumtionen” för konsumtion får hjulen att snurra (bara det är ett snurrigt resonemang som gör mig arg). Men de flesta ekonomer är överens om att det låginkomsttagarna som konsumerar en större andel av inkomsten, medan höginkomsttagare sparar mer.
– Så varför bara 0,4 procent till de som behöver konsumera mer?

En intressant kritik låter så här: ”Den moderatledda regeringen slår sig för bröstet med en ”tillväxtbudget” men levererar hittills tunt, även i den nyligen presenterade budget­propositionen för nästa år. Regeringen behöver nu gå från ord till handling genom betydande reformer under den kvarvarande halvan av mandatperioden… I år satsar man pengar på transportinfrastrukturen trots att det inte råder brist på pengar, utan på prioriteringar. Alla satsningar är inte missriktade, exempelvis avskaffandet av flygskatten, men hittills motsvarar tillväxtreformerna i ”tillväxtbudgeten” mindre än en sjättedel. 
Det är nu upp till bevis för regeringen. Om regeringen avser att fokusera på långsiktig tillväxt snarare än kortsiktig krishantering krävs betydande reformer i kommande budgetar…”

Det intressanta med den kritiken är den kommer från Moderata Ungdomsförbundet. Oppositionens kritik är däremot den förväntade: ”Det är en väldigt stor budget som gynnar väldigt få svenskar”, säger Mikael Damberg. ”Det är ett hån mot vanligt folk.”
– Enligt min mening är detta i sig ett hån mot vanligt folk, eftersom sossarna numera aldrig lyckas förklara vad som menas med vanligt folk.
Tillhör jag det vanliga folket?
Är du vanligt folk?

Det är inte lätt att svara på, vilket ovanstående sökning på Google visar. För att lindra min gnälliga gubbilska försjunkar jag i statistik istället för tyckandet.
– Visste du att 3,5 miljoner svenskar har ett investeringssparkonto?
I själva verket är ”vanligt folk” dessutom ofta miljonärer med hus, båtar och sommarstugor. 2023 fanns det 4 883 800 hushåll i Sverige, av dem ägde 60 procent sin bostad, villa eller bostadsrätt.
– Är de vanligt folk?

I den socialdemokratiska propagandan är som vi vet Danderydborna inte ”vanligt folk”. I Danderyd är medianlönen 530 800 kr enligt SCB. Men hur är det med Gällivare- och Kirunaborna?
De tillhör också de 10 rikaste i Sverige med drygt 430 000 kr i medianlön.
Och i så fall:
– Är de mer eller mindre ”vanligt folk” än väljare i Perstorp (312 700 kr) eller Ljusnarsberg (320 400) som tjänar hundratusen kronor mindre?
Vilket i mitt huvud blir ännu konstigare eftersom vanligt folk både i Perstorp (34,9%) och Ljusnarsberg röstade på SD (40,7%) och torde stå bakom regeringens budget som vanligt-folk-företrädarna i S gör tummen ner för.

Statistik är intressant. Den bredaste lönestatistiken jag hittar är den totala genomsnittliga medellönen i Sverige för året 2023. Så här ser det ut enligt de senaste siffrorna från SCB:
Medianlön för kvinnor: 34 300 kronor
Medianlön för män: 37 000 kronor
Total medianlön i Sverige: 35 600 kronor

Låt oss anta att ”vanligt folk” befinner sig där någonstans i den statistiken – annars tillhör de ju en minoritet (som de rika).
– Men varför tjatas det i så fall om de stackars sjuksköterskorna som sliter ut sig för en skitlön?
Många sjuksköterskor tjänar idag långt över medianlönen enligt SCB.
Den genomsnittliga lönen för grundutbildade sjuksköterskor år 2023 motsvarar vad vanligt folk i Danderyd tjänade…Detsamma gäller lärare och andra (med rätta) omhuldade yrken.
Till och med jobbarna som arbetar på bandet på Volvo får efter några kvällsskift ut över 40 000 kr efter skatt. 
– Vanligt folk, eller?

Om inkomsten avgör vilka som får tillhöra det vanliga folket, så visar valresultaten att detta folk vill ha allt mindre med sina självutnämnda representanter att göra.
Utbildningsnivån är den faktor som mest styr lönenivåerna i Sverige. I Sverige ligger andelen högutbildade på 35–40 procent vilket är högre än i många andra länder. Statistiska Centralbyrån, SCB, har sedan 2006 gjort partisympatiundersökningar två gånger om året och frågat väljare vilket parti de tycker är bäst. Dagens Arena har sammanställt resultaten mellan 2006-2021 för att se hur utbildningsnivå påverkat vilket parti väljarna anser är bäst. Undersökningarna svarar inte på hur väljare faktiskt röstar vid val, men de ger en bild av hur hög- och lågutbildade de senaste 15 åren har ändrat sina partisympatier.

Mellan 2006-2021 har högutbildade som sympatiserar med Socialdemokraterna ökat från 23,8 procent till 28,3 procent. Bland de med förgymnasial utbildning har sympatin minskat från 49,9 procent till 38,1 procent under samma period.
– Betyder det att Socialdemokraternas stöd bland vanligt folk ökar eller minskar när allt fler blir högutbildade med högre inkomster?
Moderaterna har fortfarande störst sympati bland väljare med eftergymnasial utbildning.
Men stödet minskar.
Mellan 2006–2020 krymte M-stödet bland höginkomsttagare från 33,8 procent till 25,8 procent.
Centerpartiet, som också gärna pratar om ”vanligt folk”, har sedan 2006 gått från att vara störst bland väljare med lägre utbildning till att bli störst bland de högutbildade.
2006 valde bara 3,7 procent högutbildade Centerpartiet som bästa parti, 2021 hade stödet ökat till 12,2 procent.
Samtidigt sjönk andelen sympatisörer med lägre utbildade från 8,1 procent till 4,7 procent.
– Vanligt folk ..?

Jag fattar att många av er läsare redan är förbannade på den här långa texten. Men det verkar alltså som att vanligt folk i allt mindre utsträckning uppfattar sig som ”vanligt folk”.
Eller i vart fall inte tycker som Mikael Damberg tycker att de ska tycka, nämligen att de ska känna sig hånade av regeringens budget.
Men som något kvickhuvud sagt:
– Om politikerna inte är nöjda med vad folk tycker får de väl välja sig ett annat folk.
Och det väl det som redan har skett.

PS: Alex, för att du inte ska tro att att jag är så arg som jag låter publicerar jag en fin kvällsbild från udden. Om den fina segelbåten tillhör vanligt folk vet jag inte, men jag har mina aningar.