Lördag: Besök av svartklädd poet och vitkindade gäss

Han: Vi är här nu! I torsdags flög omkring 14 000 prut- och vitkindsde gäss över Oskarshamn på sin väg från Norra ishavet och Kolahalvön ner till Tyskland och Neder­länderna.
Det berättar ornitologen Tommy Larsson som haft extra koll på himlen från sin trädgård i Mockebo i Oskarshamn.
– Gässen brukar sedan stanna till på Öland och på fälten i Kalmartrakten, säger han i dagens Barometern.

Svar direkt: Tommy, de har landat utanför udden!

Nu till ett annat celebert besök: Det intressanta med arkeologer är att de nöjer sig med att frilägga sina fynd och förklara vad det de har grävt fram.
– De borde även kulturskribenter också göra.
Jag har aldrig förstått varför kulturjournalister envisas med att inbilla sig att jag vill veta vad just de tycker om gamla välkända legender som Bruno K. Öijer.

Bruno K. Öijers dikter ”hade kunnat hämtas från en bok med Mark Levengood-aforismer”, hävdar Dagens Nyheters Po Tidholm. Det framgår att han inte är imponerad av poeten, som 50 år efter sin debut turnerar igen med sina dikter: ”Kanske är Bruno K. Öijer helt enkelt ett annat slags djur. En kvarleva från en tid med andra kulturvanor och därtill snudd på folklig med sin effektiva och nästan naiva poesi … Därmed inte sagt att Bruno K. Öijer är tråkig. Det finns en ofrivillig komik i hans allvar och något slags inbyggd distans i manéren. Stämningen i lokalen är dock andäktig. Jag hör inga fniss i mörkret utom mina egna. Varje dikt avslutas som vanligt med en märklig segergest och ett ”Yes!”.
– Vem tror PO bryr sig om vad han tycker?

Antingen vem man att Bruno K. Öijer är en poet som varit konsekvent i fem decennier, att han har kultstatus och under de senaste decennierna beskrivits som en rockstjärna, ”en Thåström utan gitarr” av recensenter som hellre lyssnar på musik än poesi.

Eller så vet man inte vem Bruno K. Öijer är – som tjejen bredvid oss på andra raden, höger, 3 våningar upp på Kalmar Teater, invigd år 1863 när stan hade endast 8 000 innevånare, varav många fortfarande var barn vilket förklarar varför benutrymmet är begränsat på balkongen.
– Hon hade aldrig hört talas om Bruno K. Öijer, men lockats hit av en obekant kvinna på caféet där hon satt och skrev tidigare på dan.
Och nu är hon här.

Och fortsatter anteckna i sin skrivbok gör flickan bredvid under poetens två timmar långa uppläsning. Hon lyssnar uppmärksamt på orden.
– Totalt ovetande och ointresserad av att DN:s åsiktspolis redan baxat in denne diktare i samma box som Thåström: ”Ständigt detta performativa utanförskap, denna svarta romantik och detta horn i sidan till den kulturelit de sedan länge tillhör. Ingen av dem arbetar med en tillstymmelse till humor. De var inflytelserika på 80-talet, buttert framgångsrika under det ironiska 90-talet och nu en hamn för många i den kommersiella samtiden.”

Att döma av hennes skratt, blanka ögon och entusiastiska applåder gillade hon vad hon hörde och såg.
– Det gjorde även vi.
Det räcker att citera ur poetens ”Testamente” för att inse att allt handlar om oss:
en natt
slår vi upp fönstret
på vid gavel
och blåser ut all belysning
i staden
dom har ju oss.

Aftonbladets recensent Jack Hildén skriver i övrigt vad som behöver sägas redan i rubriken:

PS: Bruno K. Öijer debuterade år 1973 med diktsamlingen ”Sång för anarkismen”. Det stora genombrottet kom med ”Medan giftet verkar” (1990). Nya diktsamlingen heter ”Växla ringar med mörkret” – den första diktsamlingen på 10 år.  
Den kan även du beställa här.

Eftersom det var en dag i kulturens tecken passade vi på att också fira Nobelpristagarinnan i litteratur Han Kang.
Självklart val: Gangnam på Fiskaregatan: Bibimbad (nationalrätten), starkt Ramen, vegetariska dumplings och misosoppa förstås.
– Behöver inte heller jämföras med en svensk musiker utan gitarr för du ska fatta att du ska gå dit.