Torsdag: Det finns mycket att vara glad och tacksam för i höstmörkret!

Hon: Vilka fina kvällar vi haft, och igår var månen full med mångård och allt, notera Långe Jan som blinkar till till höger på filmen nedan:

Och imorgon åker jag till Stockholm för att stanna till i Norrköping och titta på min dotter som får fint pris:

På kvällen firar jag båda mina barn (som båda fyller år i dagarna) med middag på stan. Stolt mor till båda, och glad för en kväll på tu man hand. Sedan blir det barnbarn för hela slanten. Längtar!

Han: Ännu en solig dag på udden. När hon gått till skogs stänger jag av värmepumpen och öppnar verandadörren.
– Med risk för att få nackspärr av fönsterdraget.
För havet ligger på där ute, vågskum på revet kring Fimpan. Byar frisk kuling från syd (12-13 m/s).
Skriver:
– Liam är död!
– Vilken Liam?
– Liam Payne förstås, han i det gamla pojkbandet One Direction.

Hittills idag har P1:s nyhetsprogram upprepat den tragiska nyheten 18 gånger.
Däremot hörde jag inte någon nyhetssändning uppmärksamma olyckan i norra Nigeria.
– Inget du hört talas om?
Förstår det. För egen del råkade jag läsa en notis i tidningen:

Svårt att läsa? Notisen är inte större, men den berättar att minst 94 människor dör när en tankbil exploderar, ytterliga 50 skadas. ”Många av offren uppges ha försökt samla upp läckande bränsle efter tankbilens krasch när explosionen inträffade. Ögonvittnen beskriver i lokala medier hur elden snabbt utvecklade sig till ett inferno. Liknande katastrofer har inträffat förr i Nigeria, där bränslepriserna tredubblats sedan början av fjolåret.”

Jag moraliserar inte. För journalister är det en gammal sanning: ”ett dött barn är en tragedi, 1oo döda barn är en notis”.
– Det är inte journalisternas fel.
De ger oss bara det vi mediekonsumenter vill ha.

När Marcel Proust skrev ”På spaning efter den tid som flytt” levde han långa tider på kaffe och gifflar och ätandet är puddingens bevis. Medan första världskriget rasar i Europa låter Proust den vedervärdiga madame Verdurin oroa sig mer över att ransoneringen inte tillåter henne att köpa kaffebröd än över krigets allmännare fasor.

Ordningen i madames salong är således återställd när hon lyckas övertala sin läkare att skriva ut ett recept mot hennes migrän: gifflar.
Samma dag som vardagen äntligen återvänder i madames våning, kommer nyheten att världens då största passagerarfartyg Lusitania sänkts av en tysk ubåt och 1 198 människor omkommer.

Proust knyter ihop trådarna så här: Hon fick sina gifflar samma morgon som tidningarna berättade om Lusitanias undergång. Medan hon doppade giffeln i kaffet och puffade på tidningen för att den skulle hålla sig uppslagen utan att hon behövde använda den hand, som var sysselsatt med att doppa, sa hon:
– Så förfärligt! Det är värre än de hemskaste tragedier.
Men alla dessa drunknades död måste ha framstått för henne i miljardförminskning ty allt medan hon med munnen full yttrade dessa sorgsna ord präglades hennes ansikte snarast av mild belåtenhet, troligen förorsakad av den välsmakande giffeln som var så bra mot hennes migrän.

Vilken vedervärdig människa, tänker du också.
Eller

När jag kommit hit i mitt skrivande ringer sonen Björn. Han undrar varför jag inte svarat på ett sms om boken om Kjell Höglund.
Han undrar om jag mår bra.
– Hursa?
Han höjer rösten och upprepar frågan.
– Så där, hör jag mig själv säga. Jag har stopp i öronen.

Problem med vaxproppar är ett arv den pojken fått ärva.
– Ett återkommande problem så här års, särskilt när vi har badat i hav.
Han ger mig några tips om hur hans Hanna hjälper honom att fixa sina öron.
Jag lyssnar uppmärksamt.
Och undrar om det där är något jag skulle våga fråga om hon skulle kunna hjälpa mig på samma kärleksfulla sätt.
– Det är ju ganska snuskigt.
Glömmer till och med att fråga om han hört att Liam Payne i One Direction är död.