Han: Udden har upplevt årets första isdygn. Med isdygn menas att temperaturen ligger under 0,0°C under hela dygnet. Eller så enkelt är det inte. ENligt SMHI avses här inte ett kalenderdygn utan det så kallade ”temperaturdygnet”.
– Temperaturdygnet sträcker sig från klockan 19 (klockan 20 svensk sommartid) föregående dygn till klockan 19 (klockan 20) innevarande dygn.
Där jag kommer ifrån är isdygn inte något märkligt alls. I norra Norrland har man i genomsnitt 100-150 isdygn per år (normalperioden 1991-2020). Förmodligen har vi även upplevt isdygn här på udden.
Men Linné hade rätt:
– Det är först när man har ett namn på ett fenomen som det blir intressant.
Eller?
Men nu till dagens bok: 3 mars år 1967! Första gången jag hörde Fred Åkerström på scen var den 3 mars 1967, när han uppträdde på Lajbanerna i Strömsund.
Ett decennium senare försvann han i minnets dimma, både mitt och musikhistoriens.
– Som tur är har man kompisar som påminner mig om vilken stor artist Fred Åkerström var.
Det är bara att inse sanningen: Fred Åkerström (1937–1985) var en av Sveriges mest betydelsefulla vissångare och en unik röst i svensk musikhistoria. Med sin råa, känslostarka framtoning och sin förmåga att förädla traditionella visor blev han en ikon under 1960- och 1970-talen. Hans tolkningar av Bellman är klassiker.
– Fred Åkerström andra Bellmanplatta gjorde att man aldrig vågat sig på Bellman, som Ulf Lundell konstaterade.
Har du glömt Bellman och Lundell, kanske du minns rösten bakom ”Jag ger dig min sommar”.
– Tom Paxtons låt som Åkerström gjorde till kärleksvisornas kärleksvisa med svensk text.
Trots sin storhet och inflytande glömdes Åkerström bort redan innan han dog bort. Som Lars Nylin skriver i Fred Åkerström. Biografin (Carlssons förlag) var Åkerström en komplex person – begåvad, passionerad, men också präglad av självdestruktiva tendenser, komplex och en känsla av att vara missförstådd.
Nylin beskriver honom som ”en konstnär som levde på gränsen, både i sitt liv och i sin musik”, och lyfter fram hur Åkerström ständigt balanserade mellan genialitet och självsabotage.
”Fred Åkerström var en av de största, men han var också en av de mest förbisedda. Han hade en förmåga att skapa magi, men magin kunde också sluka honom själv”.
Lars Nylin har skrivit en stor bok om en stor artist. Han ger en initierad bild av Åkerströms konstnärliga geni, men också kampen mot ensamhet och alkoholmissbruk bland A-lagare i Karlskrona.
– Framför allt fingret på hur det svenska musiketablissemanget mobbade ut Åkerström genom att ständigt ställa honom i skuggan av kompisen och kollega Cornelis Vreeswijk.
– Ja, det hände att de rök ihop i fyllan och villan.
Deras relation var inte utan konflikter, men genom ett gediget grävande i brev och dokument – och ett hundratal intervjuer! – visar Nylin att det mesta är vandringssägner. Resten var den dynamik som gjorde deras samarbeten så minnesvärda.
– Både Åkerström och Vreeswijk var stora personligheter med starka åsikter, och deras musikaliska utbyten blev ofta en dans mellan samhörighet och konfrontation.
Trots detta var det en djup ömsesidig respekt som låg till grund för deras förhållande; de bidrog båda till att höja nivån på den svenska visscenen.
Tack Lars för lektionen! Tack Maxe för att jag mitt i vardagen fick boken! Tack Jarefors för att du fortfarande håller reda på mina minnen!
– Förresten, grattis! Du fyller ju år idag. Igår. Eller var i förrgår, tiden går fort nu.
Undrar ni andra vad Lajbanerna var för ett konstigt djur? Till och med jag minns att jag försökte beskriva det fenomenet här.
peppekerstin.blog 
Publicerat av