Onsdag: Alex, om vi bortser från känslopjoltet

Han: Idag börjar vi långt bortom udden: “Don’t touch the walls, they are older than your country”.
Kina slott ligger inte i Kina, utan i Drottningholms slottspark på Lovön i Ekerö kommun, en mil utanför Stockholm.
– Det är gammalt.
En julikväll år 1753 överraskades drottning Lovisa Ulrika med en fin födelsedagspresent. I bortre delen av parken hade kung Adolf Fredrik låtit uppföra ett lustslott i kinesisk stil.
– I hemlighet, sägs det. För drottningen får man anta.
Idag är Kina slott ett turistmål. Populärt inte minst bland amerikanska besökare. För egen del hörde jag för många år sedan en guide berätta att man lekt med tanken att sätta upp anslag, typ:

På förekommen anledning. Amerikas Förenta Stater har som vi vet en kort historia (1776). Enligt guiden var det vanligaste svaret på frågor från besökarna from over there:
”No, it’s not plastic.”
Vi svenska besökare fnissade.
Det här hände sig på den tiden när vi gillade Amerika, även om vi även gillade att skoja med amerikanarnas brist på historia och okunskap om omvärlden.

Visserligen fanns det en lång och bred kritik mot USA:s utrikespolitik, men den vilade på en solid tilltro och folklig gemenskap. Det faktum att mer än en miljon svenskar emigrerade till USA åren 1830-1930 – nästan en femtedel av befolkningen – spelar säkert in.
Blod är tjockare än vatten. Men framför allt:
När president Roosevelt bröt med den isolationistiska politiken (i praktiken pronazistisk och ironiskt nog under parollen ”America First”) och slöt upp på Europas sida mot Hitlers expansionspolitik, las grunden till de folkliga banden mellan kontinenterna.
– Även vi som på 60- och 70-talen demonstrerade under parollen ”USA ut ur Vietnam”, dansade på kvällarna till amerikansk musik och älskade Hollywoods actionrullar.

En personlig notering: President John F Kennedy intensifierade USA:s krig i Vietnam, men som min gamla kompis Gunnar ”Nicke” Westrin påminner mig om: När JFK mördades 1963 kallade vår rektor Sune Johansson på realskolan i Strömsund till morgonsamling i Sagabiografen för att hylla den döde.
”Lördagen blev en hemskt dålig dag”, skriver Nicke i sin dagbok den 23 nov 1963. ”Först en svår skrivning i engelska och därefter proklamerade vår rektor en tyst minut för den mördade presidenten. Det är så skrämmande att Kennedy har blivit mördad … Flaggor på halv stånd vajar över hela byn”.  
– Ja, på den tiden gick vi i skolan även på lördagar. Men viktigare här: Vår rektor var organiserad kommunist …

Det känns som mycket länge sen. Eller egentligen inte. Men Nicke har rätt: ”Jag tror inte att vi idag skulle tillkännage en tyst minut för ngn avliden president, särskilt inte från USA.”
Sant.
– Det var definitivt innan Donald Trump ryckte undan mattan och fick våra potemkinkulisser att välta.
”Jag har alltid älskat USA”, skriver Alex Schulman (DN 24 febr 2025). ”Även under Trumps första presidentperiod kunde jag tänka att en rutten ledare inte betyder ett ruttet folk. Nu har det förändrats.”

Alex Schulman är som vanligt känslosam och i det här fallet delar jag hans känsla: ”Under de senaste veckorna har något hänt. Jag tror inte jag kan säga exakt när skiftet ägde rum, för det som hände var inte intellektuellt. Det var en känsla som plötsligt bara hade landat hos mig. Jag fick nog av skiten … När jag nu tänker på USA fylls jag inte bara av frustration eller oro, jag känner avsmak. Vilket uselt jävla land.
Jag skiter i USA nu. Jag vill inte ha något med det att göra. Det finns ingenting där som intresserar mig längre. Det finns andra platser att besöka, andra kulturer att inspireras av. En resa till USA känns numera inte bara ointressant, den är nästan otänkbar. Jag köper inte Tesla. Jag håller mig gärna borta från amerikanska produkter överlag, men ge mig gärna nåt från Kanada. Det räcker nu. Jag inser att detta inte betyder någonting, för någon, allra minst för amerikaner, men det betyder nåt för mig…”

Jag säger inte emot. Även udden har sagt upp den känslomässiga bekantskapen mot USA – jag har till och bett Systembolaget i Torsås att ta hem kanadensisk rågwhisky till mina Horse´s Neck.
I likhet med Alex inser jag att ingen bryr sig.
Men jag bryr mig.
För att än en gång parafrasera den gamle aktivisten AJ Muste som jag skrev om härom dagen:
– Jag väljer inte bort amerikansk Jim Bean för att jag inbillar mig att det förändrar världen. Jag gör det för att Trumps värld inte ska förändra mig.

Men vid närmare eftertanke Alex, om vi bortser från vårt eget känslopjolt:
– Trump är inte Amerika.
Jag tänker så här: USA har 335 miljoner innevånare, varav 243 750 000 (244 milj) hade rätt att rösta i presidentvalet 2024.
Drygt 156 miljoner valde att aktivt utnyttja sin rösträtt (156,302,318 för att vara exakt).
– Det betyder att 64 procent (63,9%) visade vad de röstade för och emot.

I Sverige skulle det vara en demokratins katastrof med ett så lågt valdeltagande, men för att vara USA är det högt, om än lägre än år 2020 när Trump förlorade (66,6%).
Min poäng: Donald Trump fick cirka 77 miljoner röster (77 302 580) och Kamala Harris 75 miljoner (75 017 613).  Trump vann valet, hederligt och i enlighet med den representativa amerikanska demokratin.
Ändå. 

Av 244 miljoner röstberättigade valde alltså bara 77 miljoner att stödja Trump, vilket betyder att drygt 31 procent av de röstberättigade amerikanarna avgjorde valet.
JD Vance håller förmodligen inte med, men i det Europa vi känner skulle dryga 30 procent indikera en mycket liten maktbas för att vara så stor i käften som Trumps närmaste man (jag bortser från Elon Musk fick som vi vet ingen fick rösta på) var när han läxade upp oss européer för att inte förstå vad demokrati är.

Vart jag vill komma: Jag vet inte vad det låga stödet för Trump säger om hur grund den amerikansk demokratin är.
Min poäng är att statistiken väcker förhoppningar – eller illusioner – om vad sju av tio amerikanska röstberättigade medborgare egentligen tycker.
Tills motsatsen är bevisad vill åtminstone jag tro att många fortfarande står bakom de amerikanska värderingar och den livsstil som vi för inte så länge sedan respekterade och gillade.
– Dessutom Alex, nu återstår det faktiskt bara 1 413 dagar med Donald Trump i Vita huset.
I morgon är det bara 1 412 …

Det känns bra att tiden går fort, tycker jag. Det får mig till och med att njuta lite mer av det lilla livet på udden:

Hon: Heja Alex, han nejlar verkligen känslan (förutom att jag aldrig direkt älskat USA). Bojkott!