Lördag: En oskriven rapport från sjukhussängen

Han: Om du undrar var alla vänliga och omtänksamma människor tagit vägen? Jag vet: De finns i svensk sjukvård, en särskild anhopning finns på Hjärtavdelningen Kalmar lasarett, Hus 48, plan 4.
– Tack för allt!
Min insats var som vanligt blygsam och långt ifrån det bidrag ni andra skattebetalare hostat upp å mina vägnar.

Barn och vänner undrar hur jag mår? Hade tänkt skriva en direktrapport från fronten i den korthuggna staccato-stil vi journalister härmat sedan Hemingway som krigskorrespondent under första världskriget med geväret i hand sårades vid den italienska fronten; uppdaterad med en scen ur Rambo när hjälten häller krut i såret och tuttar på för att döda bakterierna.
– Jag tänkte faktiskt på den scenen när David, kirurgen som även han bott i Västerås, knivskar mig i bröstet innan bedövningen tagit.
Som sagt, jag hade tänkt skriva om doften av bränt kött och kirurgens kommentarer i direktsändning; de vänliga frågorna och mitt kärva ”det är okej”.
Om tankarna under det gröna operationstältet. Insikten att någon just nu placerar en liten digital ask i mitt kött som kommer att hålla mig ständigt uppkopplad i resten av mitt liv.
– Det trodde vi inte när Uggla, Pontus och jag i slutet av förra seklet skrev (och hånades!) att internet kommer att förändra allt. (För att nu nämna att Uggla uppenbarligen räddade mitt liv genom att nästa krossa mina revben i början av den här historien).

Och 1,5 timme senare: Det gemytliga välkomnandet när jag rullas tillbaka in på salen.
– Vi var tre gubbar som delade öde och rum och mina kamraters V-tecken besvarades med ett matt leende och en grimas som antydde ännu en seger.

Kanske några ord om kamratskapet under belägringen av ständigt uppvaktande sköterskor. Om min kamrat Dalmasen som legat nedsövt en och halv månad efter en infarkt och som blev förvirrad när blodsockret sjönk under 3,5 och vars historier på något sätt liksom förhöjde även mitt lidandet efter denna rutinmässiga pacemakeroperation; den fjärde som kirurgteamat genomförde den dagen.
Nåja.

Uppriktigt sagt hade jag dikterat hela rapporten i huvudet under en sömnlös natt mot morgonen efter.
– Jävlar vad vi gubbar snarkar! Och dessa ständiga nattvandringar mot Toa …
Vi skildes som veteraner med en förhoppning om att aldrig mer ses här igen.
Etc etc.

Kort sagt: En habil historia om tre uppkopplade män i var sin säng. Men när jag kom hem till udden har vår lilla vilda katt skadat en tass – kanske ormbiten? – så husses ömkliga historia liksom dunsade bort i oron för den förfärande närvaron av ett djur som i tysthet lider innan hon drar sig undan för att slicka sina sår.
Jag tar en Alvedon i smyg; två.