Fredag: Noteringar kring en varm bildningsresa

Han: Tillbaka på udden efter Car Tour 2025: Två mäns bildningsresa i en röd Toyota från udden via Karlskrona till Gdynia, Lotz, Krakow (Europas vackraste gamla stad), Salzburg och till Auschwitz-Birkenau som firar ett hemskt 80-årsjubileum.
Om det finns det mycket att skriva. Men ”att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”, hävdade den tyske filosofen Theodor Adorno och det gäller även glättiga resereportage.

Därför raskt vidare till Berchtesgaden, där jag byter den självklara wienersnitzeln mot en großer Bergsteiger-Schnitzler; en större variant för bergsbestigare med äggnudlar och brunsås och lingonsylt (!).
– Det är därför vi är här!
För att inta Berghof – Hitlers Örnnäste på berget Kehlstein.
– Karln var verkligen galen.

Nästet ligger 1 834 meter över havet och hit upp tvingade Hitler inte bara sin en stab utan även devota politiker och diplomater från Europas länder. Däribland Chamberlain, den brittiske premiärministern som några månader före andra världskrigets utbrott viftade med ett fredsavtal med Hitler och lovade ”peace in our time”.

Vidare till Wien där vi drack två Hurricaine (defriefing!) på en irländsk pub innan vi kände att vi landat i en trevligare värld.
– Naturligtvis åt vi äkta wienersnitzlar i nästa kvarter innan vi somnade ovaggade på hotel Erzherog Rainer, Wieder Haustrasse 27-29).

Vidare mot Verona där två tågluffande fruar väntar på Hotel Bologna i gamla stan, vackrare än vi mindes dem. Självklart hittar de till Casa di Guilietta, det berömda huset där Shakespeares Romeo och Julia utspelar sig. 
– Vilket naturligtvis är fake news, eftersom Shakespeare (1564 – 1616) aldrig kom till Verona och Julias balkong är en ombyggd sarkofag som stadens smarta PR-makare murade upp på en centralt belägen och skuggig innegård på 1930-talet.

Till saken hör: Vår bildningsresa inleddes i november under en trevlig middag på Sturehof, där någon kläckte ur sig att hon gärna ville gå på opera i Verona.
– Sagt är gjort och biljetter bokas till en flaska Mont-Redon.
Därmed var målet satt och resten en fråga om tajming.

Nu är vi ett stenkast från målet, bokstavligt talat. Arena di Verona är en av världens största romerska amfiteatrar, byggd år 30 år efter år noll enligt vår kristna tideräkning, dvs äldre än Colosseum i Rom.

Här visas Verdis opera La Traviata (”Den vilseförda kvinnan”, även slarvigt översatt till ”Den fallna kvinnan”). med den amerikanska stjärnsopranen Angel Joy Blue i rollen som den olyckliga Violetta.
– Som tyvärr dör i sista akten, vilket sopraner gör i alla stora operor, innan hon återuppstår under Veronas natthimmel i Foppatofflor till 15 000 jublande åskådares glädje.
Klockan är 00:30 och det är mer än 32 grader varmt i min vita linnekostym.

Europa är varmt sommaren 2025. När vi körde in Italien via treriksröset Österrike-Serbien-Italien var det 38 grader varmt. Lokala medier rapporterat att Meloni förbjudit arbete utomhus.
– Vilket inte hindrar att vår vägvisare Siri regelbundet varnar för ”Men at work” längs motorvägarna.
(Den svenska könsdysforidebatten har inte nått hit ner).

Nåväl, dagen efter operabesöket kör vi vidare till Sirmione i Gardasjön (älskar italienska motorvägar i air-condition!).
– Vi är inte de första som hittat hit.
Här har det bott människor sedan 5 000 år f.Kr, halvön är känd för sitt medeltida Scaliger-slott, och de romerska ruinerna av Grotte di Catullo. För på den tiden när vi här uppe på tundran roade oss med att hugga självskryt i runsten var Gaius Valerius Catullus (84 – 54 f.Kr) världsberömd i resten av världen för sina känslosamma dikter om sin omöjliga kärlek till Lesbia.
– Men han skrev även den första turistbroschyren om Gardasjön.
Poetens sommarvilla låg på halvön Sirmio (nu Sirmione) som redan då ett populärt semestertillhåll för välbärgade Veronabor.

Även andra har varit här. Eftersom allt hänger ihop i livets stora cirkel (Lejonkungen) ringer jag till Echo på Sturehof för att boka det vanliga bordet på årets kräftskiva (14 augusti).
– Aha, vid Gardasjön, säger Echo. Då vet du att sjön är känd för sina stora abborrar?
Yes man, nu har vi simmat även med dem.

Vi anländer till Venedig samtidigt med 93 jetplan (chauffören älskar sin flygplansapp!) och internationella medier rapporterar att staden med de fallande änglarna invaderats av Jeff Bezos 200 rika polare och att det pågår massdemonstrationer mot Amazonägarens bröllopsfest.

Glad att göra dig besviken, men Gud är ibland god mot de goda även i vår tid: Vi kände inte ens ett doftspår av the Kandashians, Diane von Furstenberg, Oprah Winfrey, Trumps dotter, Orlando Bloom, Bill Gates, Clooney eller Mick Jagger (som hon gärna ville träffa igen; de gick på samma klubb i London när hon 18).

– Inte heller några demonstranter, konstigt nog och en (1) enda banderoll om Gaza.
Det kan bero på att allt är fiktivt i vår digitala tid. Eller att vi valde att bo i sköna Academia, besökte Peggy Guggenheims konstmuseum och åt gott och länge i gränderna. Trevligast och bäst i test: Antica Locanda Montin.

Dessutom fick vi vara med och fira goa vänner bröllopsdag. Närmare bestämt deras femtionde (50! bröllopsdag.
– Det du, Jeff Bezos.

Vi undvek turistfällorna, men visst: Vi sökte förstås upp Harry’s Bar där Hemingway (och jag) förr-i-tiden-tiden drack våra första Bellini.
– Som på den tiden inte kostade 22 euro för lite bubbel och persikopuré, en kombination uppfunnen av Harry’s Bars grundare, Giuseppe Cipriani.
Bara i sociala medier fanns bevis för att även Bezos gäng varit där, skyddade med kravallstaket mot pöbeln.

PS: Vill du få en mer problematiserande version av Bezos bröllop kan du lyssna på P1 Dagens Eko, vilket jag gör när jag skriver dessa lättsinniga dagsnoteringar i min skrivstol på udden.

Sista benet: Med chaufförens fasta grepp om ratten svänger vi ner mot Nice strandpromenad.
– Hotell West-End och Blue Beach Bar, “bienvenue Don Peppe”.
Dyrare än senast, varmare än senast vi campade här.
– Men samma känsla av att livet är underbart när Marianne och Staffan Heimerson, världsreporter och doyen inom svensk journalistik, ansluter.
Samma bord som förra gången vi sågs här. Samma ohejdbara berättarglädje, möjligen fler flaskor rosévin på grund av värmen, samma sköna faire la sieste på 2:a linjen.
Och flytande i havet: Fortsatta samtal om nya djärva planer. Staffan skriver på en ny bok, jag återkommer om det kapitlet, men här en cliffhanger:
”Det är inte ålderismen som är problemet, det är åldern”.

Några reflektioner efter 12 dagars bil- och bildningsresa:  

1. Tack för att Europas växer ihop till den stora sammanhållning den bör vara. Öppna gränser, Euron is King (även där kronan eller zlotyn lever kvar), samma hyggliga människor överallt.
– Leve internationalismen – ner med den inskränkta provinsialismen!

2. Vägnäten och järnvägen är mycket mycket bättre än i Sverige där politiker och myndigheter dragit på oss 300 miljarder i underhållsskuld.
– Om även det tillhör ”de svenska värderingarna” så avstår jag gärna från dem.

3. Men, det finns ett men: Sommarens extrema värmeböljor pekar mot att detta förmodligen var vår sista resa i Syd- och Centraleuropa sommartid. Åter på vår ljuvligt blåsiga udde förstår jag varför tyskar, holländare och andra européer köper stugor i Småland.
– Bara på udden, uddens rosar blommar så här års.

PS: Åter på udden inser jag att allt är som vanligt. Regeringen har hamnat i en ny miniskandal, glad att jag slapp mediecirkusen i Almedalen och förvånas över att rötmånadshistorier om aggressiva måsar härjar i landet.
– Våra måsar sitter och dåsar på sin vanliga sten och låtsas att de inte ser att jag är tillbaka.
Det gör inte ens katterna.

Men tajmingen är rätt för jag hinner höra Jonas Bonniers sista Talk show (tänk att det blev nåt av den grabben också!) och inte minst: Göran Rosenbergs eftertänksamma sommarprat om en annan bild av dagens värld.

– På återseende!
(Om du undrar var hon är, så är svaret: På väg till Stockholm och barnbarn utan föräldrar)