Torsdag: Men, det blev ju sossigare än väntat

DAGENS CITAT: ”Att vara svensk nationalist på 2020-talet, det är att hylla det Sverige som sossar och folkpartister har byggt. Och nu har SD genom kulturkanon de facto kanoniserat folkhemmet. Så kan det gå.”

Han: Vi börjar i ateljén. Jag har alltid haft svårt att måla granar. Jag insåg varför för några sedan, när min kompis Jarefors hämtade upp mig på flygplatsen i Östersund – som i enlighet med marknadskrafternas seger över geografin numera heter ”Åre Östersund Airport” – detta för att köra de elva milen till Laxviken.
– Det var en lärorik resa.

Jag insåg nämligen att granar inte ser ut som vi tror att granar ser ut och som generation efter generation därför målar dem.

Så ser granar inte ut. Åtminstone inte de granar som jag växte upp med. För mig gav resan till Laxviken en deja vy av de granar jag växte upp med.
– De var långa och urgamla skogsvarelser.
Eller snarare – eftersom det fortfarande rådde efterkrigstid – som dystra, skadade och ovårdade soldater som återvänt hem efter ett förödande nederlag.
– Och som därför blivit stående på bergsåsarna och i skogsbryn, osäkra på om de är välkomna tillbaka.

Det är faktiskt sant: Första gången jag läste Don Quijote hade jag inte sett en väderkvarn IRL. I min fantasi drog riddaren av den sorgliga skepnaden ut i krig mot de gamla granarna på höjden bakom det Blå Huset i Blåsjöfallet; kraftverksbygget, nu ifrågasatt av mina gamla klasskamrater men där min världsbild formades.
– De stora granarna i Blåsjöfallet och Sippmikk var tysta, gråa.
Framför allt gamla, många med testar av svart eller grå skägglav som sträckte ut sina långa skinntorra armar och grep efter mig när jag vände ryggen till.
Senare lärde mig farbror Sundman, då en upphöjd författare och vän i familjen, att den svarta skägglaven är en parasit som heter alectoria på latin.
– Jag kan inte påstå att latinet ändrade min uppfattning.

Vad jag vill säga: Idag hittade jag gammal målning i torpet Gökalund (se ovan). Så vitt jag minns är det den enda tavla med granar jag målat. Det är ingen slump att den fortfarande efter fyra decennier står kvar i min ateljé.

Nu tillbaka till gårdagens nyhet: Kulturskribenterna fortsätter att sura kring kulturkanonen. Skottvinkeln har visserligen sjunkit väsentligt. Inför presentationen visste alla kritiker att det skulle bli ett inskränkt, nationalistisk och rasistiskt projekt beställt av SD; nu gnälls det om att vällingen är avslagen och urvattnad.
“Själva listorna är däremot så oförargliga att jag har svårt att föreställa mig en större debatt om innehållet”, skriver Expressens kulturchef Victor Malm i en typisk kommentar.

För egen del har jag hittills bara läst en enda kommentar som förlänger mina tankar. Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro, noterar: ”Det är möjligt att själva tillkomsten av en kulturkanon är ett uttryck för en konservativsamhällsvind. Men av denna märks faktiskt ingenting i innehållet. Huruvida det är Sverigedemokraterna eller kulturskribenterna som har bäst skäl att nu känna sig lurade vet jag inte. Båda har ju sett framför sig ett nationalistiskt projekt. ’Ett Sverigedemokratiskt redskap för att koppla medborgarskap till av staten godkända kunskaper om Karl XII och Esaias Tegnér’, som /Aftonbladets kulturredaktör/ Karin Pettersson skrev tidigare i veckan.

Så blev det inte. Det blev betydligt sossigare /…/ Eller, om man så vill, den socialliberala och socialdemokratiska historieskrivningen. Vilket är en i stora delar sann berättelse, både i sin helhet och sina detaljer. Samtidigt som det finns helt andra berättelser om Sverige som också är sanna: om sociala konflikter, minoritetsförtryck, klasskonflikter, kapitalism, social konformism och så vidare. Men som kanske passar mindre bra i sammanhanget av en kanon som ska vara inkluderande och gemenskapsfrämjande.Här rymmer den utredning som nu presenterats en inre spänning.
Å ena sidan någorlunda folkligt förankrade listor över böcker, filmer, pjäser och konstverk där kvalitet och inflytande för det mesta går hand i hand.Å andra sidan en lista över politiska och ekonomiska händelser som oundvikligen resulterar i en politiserad historieskrivning…”

Kort sagt: ”Kulturkanon illustrerar det dilemma som Sverigedemokrater och andra svenska nationalister står inför: att den svenska kulturen är så impregnerad av liberala värderingar och att traditionellt konservativa idéer om nationen sedan länge är marginaliserade i berättelsen om Sverige. Vilket förstås märks extra mycket inom konst, litteratur och film, som oundvikligen hamnar i centrum av en kanon, oavsett hur mycket man fyller på med annat innehåll … Att vara svensk nationalist på 2020-talet, det är att hylla det Sverige som sossar och folkpartister har byggt. Och nu har SD genom kulturkanon de facto kanoniserat folkhemmet. Så kan det gå.”

Spännande, tycker jag som är ett barn av det socialdemokratiska folkhemmet. Bokstavligt talat. År 1948, när Sverige fick ett allmänt barnbidrag oavsett inkomst, fortplantade sig den samhälleliga optimistismen i den obetydliga spasm som nio månader senare skulle bli jag.

– Förresten, om det är nåt jag saknar i 100-listan, så är det tanken bakom det barnbidraget – utformat som det är för att skapa samhörighet mellan alla svenska medborgare oavsett hur rik eller fattig man är eller var man är född.