Venedig: Inte heller i år fick hon möta Clooney

Han: Nu har vi förtidsröstat. I Torsås bibliotek. Jag gillar allvaret kring den proceduren.
– Ånej, sa de två valförrättarna strängt. Du måste vänta och se när vi lägger ner dina tre kuvert i valurnan.
– Tack för att du har röstat, nu kan du gå.
Svenska värderingar när de är som bäst. (Att datorns stavningsprogram envisas med att jag ska särskriva förtids röstat, alternativt förtids rostat är det inte.)

I övrigt: Sen sist har vi varit i Venedig; semester från semestern. Förra året när vi var här rapporterade medierna att de fallande änglarnas stad invaderats av Jeff Bezos 200 rika polare och att det pågick stora massdemonstrationer mot Amazonägarens bröllopsfest.
I år pågår både Filmfestivalen och Biennalens, världens mest omskriva konstutställning; den sextioförsta i ordningen.
– Intressant nog slukades även dessa mediala jippon av alla små vardagsintryck av Venedig.
Inte heller i år mötte hon Clooney IRL på

Kanske berodde det på att fint folk bor på Lido (Hotel Excelsior Venice Lido) och vi även år i Dorsoduro (Pensione Accademia). Dessutom nyttjade den väl utbyggda kollektivtrafiken (vaparetto) och rörde oss mest rörda i de smala grändernas kvarter (Accademia, Cannaregio, Dorsoduro, Castello).

Årets nya favorit: Den lilla vinbaren Vino Vero i Cannaregio (”Solo Vino Buono”) som vi av en slump passerade på väg till Ghettot, alla judiska gettons historiska förlaga.

Årets nya favorit 2: Trattoria Anzolo Raffaele, undergömd kvarterskrog i Dorsoduro.

Venedig är en bra stad att gå i, skriver Ernest Hemingway i ”Över floden, in bland träden”. ”Den bästa, om jag tänker efter. Jag tror inte jag har gått här en enda gång utan att njuta av det. Jag skulle kunna lära mig stan riktigt bra, tänkte han, så skulle jag åtminstone ha det.”
Han är i det här fallet är Hemingways alter ego överste Richard Cantwell och romanen är förmodligen Hemingways sämsta, mest sentimentala, pretentiösa, självömkande och förvånansvärt pratiga för att vara Hemingway.
När romanen publicerades år 1950 ansågs dessutom kärlekshistorien mellan den åldrande översten och den 19-åriga grevinnan Renata pinsamt självbiografisk. Detta eftersom romanen var en illa dold spegel av författarens långa och förmodligen platonska kärleksrelation med den unga venetianska adelsflickan, Adriana Ivancich.
– Som dessutom gjorde originalomslaget till romanen.

Romanen sågades av en enig kritikerkår. Med ett intressant undantag: en ung Gabriel Garcia Márquez som senare kallade den för Hemingways ”vackraste verk”.
I efterhand anses ”Över floden in bland träden” vara intressant av ett enda skäl:
– Fiaskot som förebådade författarens mest storslagna verk, den lilla romanen ”Den gamle och havet” som gav Hemingway Nobelpriset i litteratur.

Den gamle och havet blev Hemingways stora revansch och återkomst som betydande författare. Intressant nog för oss boknördar:
– Även denna språkligt minimalistiska historia om en gammal fiskares kärleksfulla jakt på den vackra svärdfisken inspirerad av samma musa; den unga Adriana Ivancich, Renata i Över floden in bland träden.
Ett faktum som hon själv berättar om i sin sorliga självbiografi La torre bianca (Det vita Tornet, 1971). Liksom Hemingway begick hon självmord.

Nåja, det var en utvikning om än en nödvändig sådan. Skälet till jag än en gång läser om den misslyckade romanen är att det är en bra reseguide till Venedig.
– Framför allt är det i denna roman Hemingway introducerar både den unga Renata och oss andra följare till Ciprianis Harry’s Bar, förlagan till alla numera världsberömda Harry’s barer runt om i världen där Hemingway aldrig lutat sig mot en bardisk.

I rättvisans namn: Giuseppe Cipriani öppnade sin bar år 1931 och med tiden har även familjen på renommésnyltningen. 1950 tog sonen Arrigo över och i en intervju konstaterar han: ”Ni har missförstått allt. Vi gav honom /Hemingway/ god publicitet. Det är ingen tillfällighet att han fick Nobelpriset efter att han skrivit om Harry’s Bar, inte innan”.

Han har en poäng: Snart sju decennier efter att Hemingway tog livet av sig finns baren kvar.
Idag finns ingen fotografier eller troféer efter den stora författaren kvar.
En av oss muttrar:
– Hur många av alla unga gäster här idag tror du har läst Över floden in bland träden?

Vi har varit här förut och självklart återvänder vi efter fem timmars utforskande av Cannaregio. Nej, inte för att dricka barens mest överskattade saft för 24 euro glaset, Bellini
– Doe Montgomery Martini, säger hon. Zeste di limone, si.

Dry martini serveras på många ställen i världen. Montgomery Martini är något annat. Överste Cantwell (och Hemingway) föredrar sin martini secco, molto secco e doppio.
Citat:
”Vill du också ha en dry martini?”
”Ja”, sa hon, ”det vill jag gärna.”
”Två mycket torra martinis”, sa översten. ”Montgomerys. Femton till ett.”
Kyparen, som hade tjänstgjort i öknen, log och försvann, och översten vände sig till Renata.
”Du är rar”, sa han. ”Du är dessutom mycket vacker och söt och jag älskar dig.”
”Det säger du alltid och jag vet inte vad det innebär men jag gillar att höra det.”

15:1 alltså. Femton delar gin och en del vermouth. Dessutom iskall, ”with the glases frozen to makes the the coldest martini in the world”, som Hemingway skriver i ett brev. ”The whole drink comes out so cold you can’t hold it in your hand. It sticks to the fingers.”
– Om hon gillar drinken? Fråga henne. Eftersom hon inte gjort lumpen får jag förklara det där med 15:1.
Bernard Law ”Monty” Montgomeryvar en legendarisk brittisk fältmarskalk som är mest känd för att han under andra världskriget ledde den 8:e brittiska armén som besegrade den minst lika legendariske Erwin Rommels tyska Afrikakår i det andra slaget vid ökenstaden El Alamein.
– Men först efter att han under 71 dagar (mot Churchills uttryckliga order) inväntat förstärkningar och återuppbyggt sina hårt sargade trupper så att de motsvarade styrkeförhållandet ”femton mot en” gentemot nazisternas försvarslinje.

För den mycket unga och förälskade Renata förklarar den tuffigare amerikanske krigshjälten, överste Cantwell alias Ernest Hemingway: ”Monty var en riktig typ som ville ha ett övertag på femton mot en för att rycka fram, och ändå gjorde det senfärdigt.”
– Så kanske det var. Men vid bardisken på Harry’s Bar är 15:1 inget för fegisar.

Hon: men nu var vi ju där (delvis) för Biennalen, så även om det på senaste tiden mest, eller kanske i princip helt, blivit hans blogg så kommer en liten uppdatering även från henne idag ;).

Och Biennalen överträffade våra förväntningarna med råge. Första paviljongen vi kom in i ute på Giardini var Spaniens. Den fullständigt golvade mig. Vilken fantastisk idé. ”Los Restos”, resterna.

Flera rum tapetserade med vykort, från golv till tak. Jag tyckte vakten sa att det var 100.0000 stycken, konstnären Oriol Vilanovas egen samling.

Sveriges då, eller rättare sagt Nordens (förutom Danmark då som hade någon slags porrig video-installation):

Jo den var väl fin! Men blev kanske inte golvad.

Det blev jag däremot av den här:

Kände helt igen mig från många många tryckintag genom alla år i reklambranschen. Så mycket papper som går åt för att ställa in färgerna rätt…

Tyvärr har jag glömt vem som gjort installationen. En engelsk fotokonstnär har jag för mig.

Pust, här hade jag i alla fall tagit bild på bakgrund och konstnär. Intressant installation.

Och så en lite mer inställsam:

Avslutar med lite ”random” bilder från vår lååånga men helt klart så värda dag på Giardini och Arsenale:

Och så i närbild:

Och av denna lampa blev även han lite golvad:

PS. Jodå, en dag på Lido unnade vi oss efter alla konstintryck. Kul att det i Venedig även går att bada.

PS 2: alltså, allt är vattenburet i Venedig, även ambulans och akutintag. Rätt fantastiskt. Som hemma men på vatten: