Fredag: ”Fred i vår tid”, en oönskad repris

År 1938 samlades ledare för Storbritannien, Frankrike och Italien i München för att tillsammans med Hitlers Tyskland ”skapa fred i vår tid”.
Konferensen kom fram till att det var okej att Hitler fick Sudentenland, men att sen fick vara nog
 – Till saken hör att representanter för Tjeckoslovaken inte fick delta i konferensen.
Sex månader senare anföll Hitler Polen och andra världskriget var ett faktum. Ledsen hjärtat om jag förstörde stämningen, men jag är rädd att varken Trump eller JD Vance hört talas om München 1938.
Men vi börjar med de små ljuspunkterna på udden.

Hon: Tränger mig in före… det är ju ändå ”Alla hjärtans dag”!

Och den här fina buketten väntade på mig på frukostbordet. Som tack fick han föla med ut på långpromenad 😉

Och en liten vilopaus i solen fick han också, sen full fart hemåt. Lovade drink vid målgång, jag tror nog det blir lite ädla bubblor dagen till ära ❤️!

Han: Ja, det har varit en fin dag på udden. Det växer till och med snödroppar i viken. Bra att tänka på med tanke på vad som händer där ute i den stora världen.
– Det ser som en tanke att dagens stora ”Säkerhetskonferens” hålls i München.

Mark Twain sa aldrig att historien upprepar sig, Han skrev att historien inte upprepar sig, men att den rimmar.
– Illa nog tänker jag en dag som denna.
När Adolf Hitler kom till makten i Tyskland 1933, sa han vad han tänkte göra. Han skulle samla alla tysktalande i ett ”Stortyskland” som skulle regera världen i 1000 år.
Till allas förvåning gjorde han som han sa att han skulle göra: Den 13 mars 1938 marscherade tyska trupper in i Österrike, som införlivades i det tyska riket.
Hitlers andra steg var att kräva Sudetenland, en region i Tjeckoslovakien där det bodde många tysktalande.

Först där vaknade omvärlden. Den 29–30 september år 1938 samlades ledare för Storbritannien, Frankrike och Italien i München för att tillsammans med Hitlers Tyskland ”skapa fred i vår tid”.
Konferensen kom fram till att det var okej att Hitler fick Sudentenland, men att sen fick vara nog
 – Till saken hör att representanter för Tjeckoslovaken inte fick delta i konferensen.

Münchenavtalet 1938 var ett försök att bevara freden i Europa, men blev en symbol för hur en eftergiftspolitik mot en aggressiv diktatur får katastrofala konsekvenser.
När den brittiske premiärminister Neville Chamberlain återvänder från München till Downing Street 10 viftar han med avtalet och säger till de samlade folkmassorna:”My good friends, for the second time in our history, a British Prime Minister has returned from Germany bringing peace with honour. I believe it is peace for our time…Go home and get a nice quiet sleep.”

”Fred i vår tid”, lovade Chamberlain den gången. Alla trodde honom inte. Winston Churchill, som fick ta hand om skiten efter München1.0, sa vad han tänkte till Chamberlain:
”Du hade att välja mellan krig och vanära. Du valde vanära och du kommer att få krig!”

Sex månader senare anföll Hitler Polen och andra världskriget var ett faktum. Ledsen hjärtat om jag förstörde stämningen, men jag är rädd att varken Trump eller JD Vance hört talas om München 1938.
– Champagne till chokladen?
– Hemskt gärna, jag har trots allt gått längre än jag brukar.

Onsdag: Efter tyst minut – dags för en tyst månad

(Uppdaterad 18:32)

Han: Dagen efter stämningsfull tyst minut för Örebro. För egen del känns det som jag vill ha en tyst månad.
Utan denna bedövande mediebevakning.
Spekulationerna, konspirationerna. Sportfrågan jag inte vill höra någon polis behöva besvara innan brottsutredningen är klar:
– Hur känns det idag?

Inte minst vill jag slippa lyssna på politiker som med statsministern plötsligt drabbas av insikt: ”När det gäller finns bara ett Sverige. Inte vi och dem. Inte ung eller gammal. Inte född här eller utomlands. Inte land eller stad. Inte höger eller vänster”.

Med medial timeout ägnar jag tiden åt tyst terapi. Till exempel försöker jag förstå vad som rör sig i huvudet på vår skata.
Hon, som varit här lika länge som jag, har som vi vet ett skamfilat rykte. Inte minst på grund av Rossinis opera La gazza ladra (Den tjuvaktiga skatan). Operan utspelar sig i en liten by på den italienska landsbygden i början av 1800-talet.
Den unga fattiga tjänsteflickan Ninetta anklagas för stöld av en dyr silversked hos sin rika matmor. Hon döms till döden, men räddas i sista minuten.
– Det visar sig vara en tjuvaktiga skata, som inte kunnat hålla näbben borta från den blänkande silverskeden.

Rossini använder den lilla storyn för att belysa den stora historien: Operan sattes upp år 1817, något år efter Napoleons fall och Wienkongressens nyuppdelning av intressesfärerna (1814–1815). Det var i en tid när den gamla världsordningen skakade i sina grundvalar och i sprickorna avslöjades klasskillnader, rättsosäkerhet, översitteri, korruption och myter om onda och goda.

Skatan är egentligen bara rekvisita i sin egen opera.
– Om få minns Rossinis svidande kritik av tillståndet i människobyn, så har epitet ”den tjuvaktiga” kletat fast vid skatan.
Orättvist, kan man tycka.
– Särskilt för skatan.

Modern forskning visar nämligen att det inte finns belägg för våra fördomar. Men det får du forska vidare i på egen hand, börja här eller här.
– För egen del har jag tagit timeout från spekulationer i tiden.

PS: Ensam hemma, nu ska lyssna på Horace Engdahl. Hans nya bok heter ”Ugglor i mossen”.
– Även han tycks ha abdikerat från de stora frågorna.
Spännande, eller hur.

Hon; hemma igen efter andra eftermiddagen på keramikkurs. Vågade inte dreja utan fortsatte med kavel. Trodde jag skulle hinna mer än en mugg idag, men det blev lika stressigt idag på slutet, men betydligt bättre teknik( enligt läraren).

Rakare är den ju, men frågan är om inte förra veckans mugg, som nu torkat, var mycket charmigare:

Det blir till att våga sig på drejningen nästa gång, då blir den garanterat inte rak, om jag nu lyckas få upp någon mugg alls från drejskivan, innan den kollapsar. Men jag måste ju testa. Borde ha vågat idag, men det ser så himla svårt ut.

Måndag: Äntligen får vi skratta med både kung och revymakarna!

Han: Det är klart att vi skrattade när vi såg dagens virala nyhet. Men det är skillnad på att skratta åt någon eller med någon.
– Förhoppningsvis kommer även kungen att skratta med oss andra när han inser hur mänsklig han framstår för oss andra, när han som glad farfar ska berätta vad ungarna hittat på att hans nionde barnbarn ska heta.
Been there, done that.

Apropå att skratta med någon var vi på lokalrevy i går. ”Tuppiloo Tuppiley” heter årets föreställning av Revyarna i Torsås, den elfte i ordningen.
– För oss var det premiär. Och det var det värt!

En underhållande mix av humor, buskis och klassiska sångnummer som kommenterar både lokala och riksnyheter med en lagom dos elakhet, självironi och medmänsklighet.
Den första akten avslutades med en fantastisk hyllning till Magnus Ugga, som fyller 50 år som artist.

Unga talanger från Kulturskolan tillför en fräsch dynamik med vass kritik av äldre generationers handfallenhet både inför sociala medier och den värld vi lämnar efter oss.
– Till publikens jubel. För säga vad man vill om oss boomers, men vi kan i alla skratta åt oss själva.

Till mina favoritnummer hörde sketchen om den lokale miljöaktivisten som klagar över svårigheten att vinna medial uppmärksamhet här på landsbygden:
– Har du försökt limma fast dig på grusväg, var en vinnande replik.

Kort sagt: Gå och se revyn! Du har några helger på dig! För egen del ser jag fram emot vad revymakarna kommer att vinkla kungens ofrivilliga felsägning i nästa show.

Hon: gick egentligen mest för att få se lilla Ebba på scen, min barndomsvän Mias systerdotter (känns i princip som familj) uppträda på scen. Klart hon var bäst, men hela revyn var över förväntan. Ser redan fram emot nästa år, då ska jag sitta längre fram så jag kan ta lite bättre bilder, och filmer…

Efter revyn blev vi bjudna på moules och drajja av bästisarna i grannhuset. Satt som en smäck.

Idag vilar vi upp på varsin soffa. Ute blåser det fortfarande halv storm och är grått! Tydligen bara här i söder, ser avundsjukt att solen skiner över stockholmarna på Insta.

Lördag: Sanningar och spekulationer

Hon: första knoppen på mina ”lite-senare-än-vanligt” satta chiliplantor, hurra!!!

Dessutom på en Rokotopeppar, och det i grevens tid. Eller förmodligen för sent ändå, jag satte fröna i slutet av december, och enligt min gamla ”chili-bibel” bör de sättas i oktober-november…

Attans, aldrig satt någon Rokoto förut, borde läst på. Första åren jag odlade lusläste jag den här boken:

Och givetvis finns Brown Rocoto, den sorten jag satt, också med bland de 222 sorterna. Tror jag ska ägna resten av eftermiddagen med att färska upp mina chili-kunskaper. Även om det är i senaste laget…

…. sant och intressant, men nu byter vi perspektiv:

Han: Jag ringer min syster i Sundsvall. Vi pratar om det vi alla pratar om dessa dagar. Om det hemska som hänt i Örebro. Eller: Som alla andra spekulerar vi kring varför han gjorde det. Samtidigt pågår SM i skidor. I bakgrunden hör jag jublet när Ebba Andersson går i mål på 20 kilometer och min svåger säger något.
– Han är från Sundsvall, upprepar min syster.
– Det visste jag inte. Jag trodde han var örebroare?
– Nej, han är från Njurunda.
– Mördaren?
– Jaa? … eller vänta, Tore pratar visst om damlandslagets nya tränare, Tony nånting…

Jag fattar fortfarande inte hur fotbollslandslagets Tony Gustavsson hamnade i vårt samtal. Men vi enas om att det är tur att jag inte är journalist längre.
– Eller privatspanare på a-sociala medier.  

Det är förmodligen en skröna, men den innehåller en poäng: En dag kom en av Sokrates elever och sa upphetsat till sin lärare:
– Vet du vad jag hörde om en av dina vänner …
– Vänta nu, avbröt filosofen. Innan du berättar vill jag testa ditt skvaller med de tre filtren.
– De tre filtren?
– Korrekt, innan du pratar om andra är det viktigt att du tänker efter vad du ska berätta.

Sokrates test kallas för ”De 3 filtren”. Den gamle filosofen ställer tre frågor och på modern journalistsvenska utspinner sig följande dialog:

Har du kollat ​​om det du ska berätta för mig är sant?
– Nääää, det har jag inte hunnit för jag hörde det alldeles nyss.
Så du vet inte om det du ska berätta för mig är sant. Då ställer jag en andra fråga: Det du vill berätta om min vän, är det något bra?
– Nej tvärtom! För det jag hörde …
Så, du vill alltså berätta något negativt om någon, något som du inte vet om det är sant?
– Jamen, alla pratar om det och …
Vänta, nu måste jag fråga: Vilken nytta tror du att jag kommer att ha av att veta det du ska berätta om min vän?
– Det vet jag inte, men jag har hört …

Sokrates ord flyter upp i mitt huvud efter fyra intensiva mediedygn om det fruktansvärda som hänt i Örebro.
Kanske beror det på att jag bott tio år i Örebro och att våra stora barn växte upp nära Risbergska skolan (Solhaga och Oxhagen).
– Kanske beror det bara på att jag har blivit en grinig gubbe. En föredetting som blivit alltmer kritisk mot mitt gamla journalistskrå.
Men när journalistflocken lyfter från Örebro för nya hemskheter, ser jag fram emot att Aftonbladet, TV4 och andra redaktioner granskar även bjälken i sitt eget öga.
Till dess rekommenderar jag dagens avsnitt av Medierna på P1.

PS: Ibland blir det bara roligt. Plötsligt tittar hon i andra soffan upp från paddan:
– Vad roligt, Sofia har fått en flicka.
– Va, jag visste inte att hon var med barn. Jag visste bara att hon hade får.
– Det vet du väl, de har ju tre pojkar och nu blev det en flicka.
– Kul, då måste jag ringa min lillasyster och gratulera …
(Skratt)

En sak du bör veta: Jag har tre systrar. Min lillasyster har tre flickor‚ en har samma namn som en svensk prinsessa.
– Vår Sofia var visserligen en prinsessa i sin morfars ögon, nu är hon fårbonde på Alnön utanför Sundsvall.  

Torsdag: “Riviera of the Middle East” – hur fan hamnade vi här?

(Uppdaterad 14:30)

Han: Messiah, hur fan hamnade vi här? Vi lever i en tid när verkligheten slår värsta satiren. I ett (misslyckat) försök att vara rolig skrev jag här i hörnet (23 jan) att Donald Trump förmodligen vill förvandla Gaza till ett hotellområde med golfbanor.
– Kul, eller hur?
Inte.

Mitt dåliga skämt inspirerades av ”The PreOccupied Territory”, en satirisk nyhetssajt som redan i oktober 2024 skojade om presidentkandidaten Donald Trumps knäppa idéer: ”Det kommer att bli den största golfbanan i världen, tro mig. Och jag kan fantastiska golfbanor. Jag äger redan några. Jag tror att vad världen behöver är fler fantastiska golfbanor … Om palestinierna vill spela bra golf kan de samarbeta och kanske hjälpa till att bygga och underhålla den, eller kanske ta sig ur Gaza”
– Jag upprepar: Ovanstående var bara satir, fake news, ett skämt!

Sedan drabbades historien av sin egen dialektik. Dagen efter sin installation sa presidenten i direktsändning: ”Underbara saker skulle kunna göras med Gaza sa Trump och noterade det palestinska områdets ”fenomenala läge vid Medelhavet” (phenomenal location) med det bästa vädret och kustläge.
“Beautiful things could be done over there, fantastic things”.

Idag häpnar världen över att Donald Trump fortsätter att tänka högt:

– USA kommer att ta över Gazaremsan, och vi kommer att göra något åt den också, säger Trump under en gemensam pressträff med Benjamin Netanyahu.
Trump beskriver Gazaremsan som helvetet på jorden och fullkomligt obeboelig för palestinierna.
– Gaza är inte en plats för människor att bo på, sa Trump.

Enligt USA:s president bör man i stället hitta ett ”vackert och tryggt område”, förslagsvis i Egypten eller Jordanien, där palestinier från Gaza kan bosätta sig permanent.
– Om vi ​​kunde hitta den rätta biten mark och bygga dem några riktigt trevliga platser där de kan leva. För i Gaza kommer de garanterat att dö.

Sjävklart pudlar jag. Ber verkligen er läsare om ursäkt att jag underskattade blondinen i Vita huset.
– Hur fan hamnade vi här?

PS: Men du kanske spelar golf och undrar hur bra vädret egentligen är? Svar: Så här jus nu, enligt Klart.se:

Hon: En galning österut, en västerut plus en i Örebro. Känns skönt att tillfälligt fly bort i tankarna och ägna sig åt keramik!

Mitt första alster kan beskådas ovan! Okej, lite skev, eller rättare sagt mycket skev, men det gör väl inget. Längtar redan till nästa onsdag.

Tack Gith och Anne på Torsås fajans för ert proffsiga och pedagogiska lärande. Och så hade vi ju så himla kul också. Ses om en vecka!

Och det gör vi också lilla mugg. Stå nu fint och lugnt med kompisarna på ”tork-hyllan”!

Helgen: Sol, kroppkakor, maskulin energi och hotell Romantik

Hon: vaknade till en strålande dag igår morse. Humöret på topp! Tog till och med tag i vår gamla vinranka och för första gången blev den friserad, och det radikalt. Hoppas den överlevde…

Annars satt jag mest i solen och tittade på all tång som väntar på att hamna på pallkragarna istället för att ligga spridd över hela ”playan”.

Sen en rask promenad ner till kompisarna i Södra Kärr, tar exakt en timme om man pinnar på. Och tänk att solen fortsatte stråla relativt högt på himlen hela vägen fast klockan närmade sig fyra på slutet. Underbart!

Och när jag kom fram väntade en stor gryta med kroppkakor som värden fixat. Blomman som gått från söderkis till att bli en riktig smålänning som dessutom gjorde grå kroppkakor som smakade som om en riktig ölänning gjort dem! Impad!

Tydligen med hjälp av inhyrda kockar, TK och Maxe …

… och även han fick assistera med enklare insatser.

Efter matkoma spelade vi Hitster, eller vad nu musikspelet hette. Kul var det i alla fall, och vi vann! Vem, jo alla, vi hjälptes nämligen åt som ett enat lag (med tanke på husfriden…).

Han: … och som sagt; det roliga var att alla vann! Men nu till ett mindre roligt spel:

Efter Trumps återkomst rättar sig techbolagen in i ledet. Facebook-grundaren Mark Zuckerberg beklagar uppkomsten av ”kulturellt kastrerade” företag som har försökt distansera sig från ”maskulin energi”.
Därför skippar Meta faktakontroll och ”woke censur” för bolagets företagskultur bejakar nu ”aggressionen lite mer”.
– Betyder det att algoritmerna ska premiera fler mord i realtid?

Däremot är det osannolikt att Trumps nye tennsoldat kommer att skrota Facebooks fåniga censur av nakna statyer, mammografiinstruktioner och semesterbilder från Mallorca (och uddden!). Eller vad tror du?

Nakna bröst är farliga.

Nu till något roligare. ”Jag är jag och du är du. Fast det är väl inte alldeles säkert. Egentligen.”

Så lyder en känd replik i Ingmar Bergmans originalmanus ”Trolösa”, i vilken en åldrad regissör minns en gammal otrohetsaffär med sin väns hustru.

Nu visar SVT en tidstypiskt uppdaterad version (läs: för en yngre publik). Möjligen som motvikt till ännu en säsong av Hotell Romantik, där de kärlekstörstande deltagarna är i samma ålder som Ingmar Bergsmans alterego, Erland Josephson.
– Dessutom i samma åldersspann som SVT:s tittarskara.

Jag vet inte om det är sublimerade vårkänslor som fått skattefinansierade SVT att så här års dra igång dessa båda serier. En sak vet jag. Idag har de mer eller mindre trolöst romantiska parningslekarna börjat utanför udden.
– Först ut är storskraken.

Mergus merganser är en av de tidigast häckande andfåglarna i våra vatten. Längs kusten mot Bergkvara kan man till och med hitta bo med ägg redan i slutet av mars, men oftast läggs äggen från mitten av april till början på maj.
– Men den allvarsamma leken börjar alltså redan nu.

Av integritetsskäl (äsch; av lathet) avstår jag från bildbevis. Men om du tittar på public services relationsprogram så fattar du vad det går ut på.

PS: I kväll tittar vi på Hotell Romantik (efter hennes träning). Programmet roar oss.
– Trolösa påminner mer om saker vi försöker glömma.

Det enda konstiga med denna såpa är valet av programledare. Trots kritiken väljer SVT:s chefer unga programledare även denna säsong. Inget fel på Linnéa Wikblad (radiopratare i Morgonpasset P3) och Markus Granseth – enligt barnbarnen hämtad från ”Bolibompa” och ”Sommarlov”.
Men varför?
– Jag älskar dejting-reality och boomers, så det var en ”no-brainer”, säger Linnéa (född 1986).
Kul för henne. Men vi andra?

Deltagarna (65-76 år) tillhör boomer-generationen.
– Och det gör även tittarna!

En stor majoritet av SVT:s publik är 60+ och andelen seniorer ökar. Hotell Romantik har ca 650 000 tittare (MMS vecka 3), att tittarprofilen skulle se annorlunda ut är osannolikt.  
– Tittarna behöver alltså ingen hjälp från yngre begåvningar för att förstå vad det hela går ut på.

Framför allt behöver vi inga unga hurtiga reseledare, som fnittrande upptäcker att även fullvuxna kärlekskranka beter sig som unga dito.
– Snudd på lyteskomik när SVT gör tv om oss över 65, skrev DN:s elake krönikör Johan Croneman om förra säsongen.

Vårens reseledare fnittrar mindre. Men Croneman har rätt:
– Hotell Romantik är en del av trenden att göra tv om ”äldre”, eftersom tittarna är ”äldre”. I stället för såpatrams vore det bättre att låta äldre journalister stå för även hantverket.
Mitt förslag till nästa är:
– Ring Amelia Adamo och den evigt unge Janne Scherman. De vet båda vad det hela handlar om.

Fredag: Att (inte) vara där våra stövlar går

(Uppdaterad söndag)

Han: ”Det var en väldigt lång väg till ett så obetydligt ställe”, suckar storstadsbon när de äntligen kommer fram till målet.
”Kanske det”, muttrar den lokale vägvisaren. ”Men hade vi gjort vägen kortare hade den inte nått ända fram.”

Än en gång tvingar …. jag menar lockar … min personliga assistent mig att följa mig med på hennes dagliga promenader.
– Inåt viken, genom skogen vid Gate udde, till Järnsida och upp längs den långa raka grusvägen mot E22, förbi Tomat-Hasse och tillbaka hem genom skogen till udden igen.

Det är mycket en man hinner tänka under 8 846 steg. En annan historia, som osökt flöt upp i mitt huvud redan efter 5 608 steg:
– Godnatt, jord hette en av SVT:s största satsningar på 1970-talet.
Keve Hjelms filmatisering av Ivar Lo-Johanssons roman som statarlivet blev en åtta timmar lång tv-serie. Den tog flera år att slutföra och blev dubbelt så dyr som planerat.

Efter premiären blev det tittarstorm och serien kallades för ”ett storslaget misslyckande”.
– Vilket inte hindrade att Hjelm hyllades av sina kollegor med en Guldbagge för sin ”kompromisslösa förnyelse av realismen i svensk film”.

Kritiken från tv-sofforna handlade om att skådespelarna mumlade sig genom alla akter (en defekt som fortfarande präglar svenska dramaproduktioner, tänk Vargasommar!) och att tempot var sååå hiiiiimla lååååångsamt.

Serien sändes år 1979 men jag ryser fortfarande när jag tänker på den lååååååååååååååånga sekvensen i en tagning när huvudpersonen går längs en landsväg tills klockorna stannar, barnen somnat i soffan och den unga modern också.

Detta tänkte jag på när vi passerat Järnsida gård och trampade på längs den långa allén norrut.
– Det är nåt särskilt med gamla grusvägar på landet.
Jag medger att jag kanske inte var där min stövlar gick, för att låna Ivar Lo-Johanssons ord.
Men efteråt kändes det ganska bra.
– Även träningsvärk är ett slags dagsverk.

Hon: och det vanliga ”dagsverket” i hans värld tillbringas allra helst i stolen framför bokhyllan med datorn på magen (och en drös böcker, färgburkar och diverse papper slarvigt slängda runtomkring).

Nu har den ena (hans…) av de två fina stolarna gett upp och vi funderar på nya med lite högre rygg och stöd för nacken. Alltså tillbringades vår fredagseftermiddag på IKEA och Mio.

Nix, det blev inget stolköp, de gamla blir kvar ett tag till. Nu funderar han på att byta stol med mig, den är nämligen hel. Okej då, jag sitter ju aldrig i den ändå. Kanske vi ändå ska köpa ett par nya och skönare. Men då blir det inte den lilla fula, men i och för sig sköna, gungstolen från IKEA…

Han igen: På förekommen anledning vill jag påpeka att man kan ta långa promenader på Ikea också.

Tisdag: För somliga är fallandesjukan lika obegriplig som ryska snuvan

Han: Gråväder och dimljus så långt ögat når. Inte ens storskraken gitter fiska. Dagenefterstämning råder även i morgontidningarna. Som väntat lyckades mina före detta kollegor till slut sätta ett dödande skott i buken på Kristerssons säkerhetsrådgivare.
– Visst känns Sverige plötsligt mycket säkrare?
Inte.
Återstår att se hur länge det dröjer innan drevet inser att man bara varit en bricka i maktspelet mellan Regeringskansliet och Utrikesdepartementet.

Där utanför Fimpan fortsätter fallandesjukan att drabba gamla rostiga lastfartyg i Östersjön. Det verkar vara en variant av den gamla ryska snuvan som drabbade Europa 1889-1892. Ingen har någon aning om hur det blev så här, men alla har råkat tappa sina ankare över europiska kablar nyligen lämnat ryska hamnar. 

Maltaflaggade Vezhen är det senast i raden. Hon lämnade den ryska hamnen Ust-Luga i fredags hålls nu kvar utanför Karlskrona med ett skadat ankare.
Orsaken: På söndagen upptäcktes skador på en fiberkabel mellan Gotland och Lettland, skador som uppstått vid samma tid som Vezhen passerade området.

Det är det elfte kabelbrottet sedan gasledningen Balticconnector mellan Finland och Estland och en datakabel mellan Sverige och Estland saboterades i oktober 2023. Hongkong-registrerade lastfartyget Newnew Polar Bear misstänks ha orsakat skadorna.
Den 18 november 2024 drabbades sjökabeln C-Lion 1 mellan Finland och Tyskland av samma fallandesjuka.
Dagen innan skadas en datakabel mellan Sverige och Litauen där det kinesiska lastfartyget Yi Peng 3 misstänks. En månad senare, den 25 december drabbas Elkabeln Estlink 2 och fyra andra datakablar mellan Finland och Estland när oljetankern Eagle S passerade.

Ryssland förnekar som väntat all inblandning. Svenska putinister hävdar att det rör sig om en konspiration, där ”även svenska myndigheter kan  vara villiga att medverka i en sådan här psyop riktad mot oss själva”.
– Det tror inte jag.
Ett argument som styrker min uppfattning är att Putins vänner känner sig manade att hitta andra förklaringar än den uppenbara.

PS: Storleksordningen en miljon människor dog i ”den ryska snufvan”. Influensaepedemin uppstod kring Sankt Peterburg och när den kom till Sverige trodde somliga att det rörde sig om ett ”luftkontagium” eller att sjukdomsorsaken var ”ett luftdjur”, som skulle bildas ”under elektricitetens och magnetismens inflytande”.
Även på den tiden bortförklarades det idag uppenbara med teorier om ”miasmatisk spridning genom gynnsamma atmosfäriska förhållanden” och inga smittobegränsande åtgärder vidtogs.

Hon: ja, lika bra att göra sig försvarsberedd. Idag körde jag mitt första pass boxning, någonsin, och fler ska det bli även om det kostar på!

Riktigt kul dessutom. Men jobbigt! Dessutom hade jag bestämt med kompis Tina att vi skulle gå på styrkepasset som var direkt efter. Varför börja mjukt när man kan köra rakt in i kaklet. Fast frågan är om jag tar mig ur sängen imorgon…

Måndag: bedrövligt väder!

(uppdaterad 18:45)

Hon: riktigt grått, blåsigt och regnigt väder ute! Men grönkålen trivs och frodas. Växer både i toppen och så kommer det ny kål längs stammen där vi redan skördat. Och snart ska nya fröer förodlas. Inför nästa säsong och vinter.

Innan det började regna ordentligt hann jag i alla fall få lite salladsfröer i jorden. Både plocksallad och ruccola. Brukar funka även om det blir minusgrader, de kommer upp när vädret tillåter.

Under löven i resten av landet ligger det vitlöksklyftor som väntar på detsamma. Våren!

För övrigt har det inte blivit mycket gjort idag. Lugnt yogapass, en plåt havrekakor och en fisksoppa på g på spisen.

Han: Bortsett från det, idag har vi räknat fåglar. Detta som en del i Birdlifes nationella räkning av ”Vinterfåglar inpå knuten”.
Uddens bidrag blev kort och vemodigt: Bortsett från det vanliga gänget av pilfinkar, koltrastar och några talgoxar:
– En (1) rödhake och 2 bofinkar som inte borde vara här i januari.

Dessutom har vi en hårt arbetande spillkråka bakom Margaretas stuga, några storskrakar i viken och  Kajsa i grannhuset berättar att hon sett 1 grönsiska. Det är allt.
– Klimatförändringarna?
Kanske, jag föredrar att skylla på vädret. Blåsten.

Fredag: När tiden nu ändå är ur led

Han: När Kungshögsskolan i Ljungby införde mobilförbud för högstadieelever uppstod oanade problem:
– Det visade sig att eleverna inte kunde klockan.
I alla fall analoga klockor.
Nu har skolan installerat digitala klockor i korridorerna.
– Jag vet inte hur förvånad man ska vara, säger Lisa Larsson, matematiklärare och Sveriges Lärares lokala ombud.

På min tid kunde vi klockan innan vi började skolan. Dessutom hade vi rejäla högtalare som ”ringde in” när rasten var slut.
– Dagens elever kanske känner sig kränkta av den ordningen?
Barn är ju så otroligt känsliga nu för tiden, åtminstone deras föräldrar.

Å andra sidan. För 30 år sedan byggde jag en liten bokhylla med ett analogt urverk. I en annan tid, i ett annat liv stod verket i ett kakelklätt badrum.
Numera har det blå hemmabygget en diskret plats bakom hennes soffa i storstugan (som man säger på landet).
– Min poäng: Under tre decennier har ingen märkt att jag medvetet vridit urtavlan ur led.

Ur led är tiden. ”Det är 2024 nu”, skriver Lina Wolff i ”Promenader i natten” (även det ett tidens tecken, detta att jag numera bara läser kvinnliga författare): Det är 2024 nu. Redan när det var 2017 tyckte jag att vi var långt inne i framtiden. Nu är vi ytterligare en bit in. Om någon bad mig definiera nutiden, skulle jag nog säga att den infinner sig någonstans runt 2006. Som jag sa. Det är alltid något som skorrar.

Det är alltid nåt som skorrar, men livet är ganska underbart. Framtiden är bara nuets förväntningar och idag gick börsen upp. Visserligen gick den ner igen, men under tiden däremellan hann hon servera mig fredagsdrinken (French 95).
– Vilket ger mig inspiration att avsluta denna tidlösa notering.

Genom historien har förståelsen för tiden skiftat från Newtons till Einsteins upptäckter, fram till dagens kvantteorier och loopkvantgravitation. Dåtid och framtid är inte längre varandras motsatser, hävdar fysikern Carlo Rovelli och plötsligt förstår jag ungarna på Kungshögsskolan i Ljungby.
– Jag tror att de visst kan klockan och nu förbannar att någon nördig besserwisser i elevrådet krävt att lärarna ska sätta upp analoga urverk i korridorerna.
Eller vad tror du?

Trevlig helg!

PS: Eftersom tiden ändå är ur led: Är Elon Musk fascist eftersom han gjorde fascisthälsning vid Trumps installation som USA:S president.
– Eller gjorde han fascisthälsning eftersom han är fascist?

”Båda ståndpunkterna är välrepresenterade i pressen i dag och jag antar att det är av akademiskt intresse för den ordningsamme”, skriver Johan Hakelius i sin utmärkta fredagskrönika.
Så vitt även jag förstår är slutsatsen att båda alternativen är lika nedslående. Och det är ett större problem än att ungarna inte längre kan klockan.