Tisdag: Snus är snus men inte i regeringens budget

Han: Vad skulle jag vara utan er läsare? Förmodligen skulle jag känna mig som en bättre människa. Åtminstone om jag slapp Ekholm, en glädjeförstörande besserwisser bortåt sjöängen till. Han brukar påminna mig om när jag har fel och fel hade jag när jag härom veckan tackade regeringen för att jag tillhör vinnarna i budgetspelet (formulär 1A i den svenska mediebevakningen).
– Jag gladde mig för tidigt.
Eller om du måste veta; jag kollade inte en bra story.

Regeringen sänker priset på snus i nya budgeten. Men inte min dosa snus. För jag snusar det tobaksfria innesnuset fina människor snusar på Stureplan och regeringens skattesänkning gäller bara tobakssnus. Hade jag grävt där jag står (som det heter på journalistspråket), hade jag kunnat läsa innantill (grävjobb på journalistmål handlar oftast om det).
I regeringens pressmeddelande står det: ”För tobakssnus finns dock skäl att i stället sänka skatten. Skatten på tobakssnus är i dag klart lägre än skatten på cigaretter och röktobak, eftersom cigaretter och röktobak bedöms utgöra en större hälsofara. Denna skillnad bör återspeglas ytterligare och det finns därför skäl att sänka skatten på tobakssnus med cirka 20 procent. Det innebär att priset på en dosa snus förväntas sänkas med ca 3 kronor.
Dessa ändringar omfattar dock inte skatten för tobaksfritt snus eller e-vätskor som bedöms ligga på en lämplig nivå i dag.”

Så var det med den saken. Tack Ekholm! Behöver jag berätta för er andra att han naturligtvis tillhör vinnarna? Efter 65 års snusande väljer han fortfarande det skadliga tobakssnuset, nu skattesubventionerat.
– Vad jag däremot nu ska tacka regeringen för vet jag inte längre.

Nu till veckans andra besök. Hans sort må vara den ende nu levande släktingen till den utdöda arten Neovison macrodon, som sista gången observerades år 1894 i det vilda. På grund av tanklösa pälsfarmare och snälla men korkade! djurvänsaktivister finns hans kusiner och kusiners kusiner numera i nästan hela Sverige.
”Vår” mink begriper det inte heller, men han är inte välkommen på udden.
– Inte för att han skulle bry sig om han begrep.
I likhet med vargen och björnen är minken ett rovdjur som dödar när den är hungrig och mördar när den är på det humöret. Den här minken simmar runt udden för att hitta fågelungar, vuxna fåglar, kräldjur och fisk. ”Mördarminken” alltså, som det skulle heta på journalistspråket.

I Jaktförordningen hanteras minken som en invasiv art. Men den står ännu inte med på EU:s lista som en främmande art som människan infört i Sverige, även om diskussioner har förts om att föra upp den på listan. Eftersom jag saknar både bössa och vapenlicens nöjer jag med att än en gång rapportera hans närvaro för andra gången i sommar till Artportalen via Rapportera invasiva arter (artfakta.se)

Hon: fast han är rätt söt. Problemet är väl bara att han är inte ensam, och finns det två finns det snart hundra. Typ…

Och så blir det lite om tomater, som jag nyss fick höra är det är det jag brukar komma med efter hans (underförstått…) mer intressanta inlägg ;).

Ganska nöjd med att ha lyckats med mina piennolo-klasar av Principe Borghese i år! De brukar annars ruttna ganska omgående och bli angripna av tusen bananflugor. I år struntade jag i att förvara dem ute först (som de gör i Toscana), hängde dem direkt inne trots värmen. Och det verkar funka. Än så länge… Tror det är för fuktigt ute hos oss, även i friggeboden där jag också testat att ha dem.

Fasen, skulle ha visat en bild på hur de såg ut först, när nästan alla var helt omogna, men jag verkar inte ha tagit någon… så nu vet jag inte heller hur länge de hängt! Men måste vara minst en månad.

Dagen började med frukost i solen ute, och slutar med drink på samma ställe. Underbar dag, bleke från morgon till kväll. Men nu är det lite fuktigt och börjar redan skymma…

Måndag: Tack André, jag älskar den!

Hon: igår var vi på finissage i Skåne. Han kommer berätta mycket mer om detta, jag vill bara tränga mig in före och tacka för den otroligt fina gåva jag fick med mig hem av konstnären André Prah!

På fikat efter finissagen berättade jag för Andre hur en liten liten häst i hopen av hästar speciellt fångat mitt hjärta.
– Du får den, kör in bilen genom grinden vid entrén så bär jag ut den!
– Nej men du kan ju inte bara rycka loss den från sitt sammanhang.
– Jo! Jag tycker om dig och därför vill jag ge dig den.

André, jag är så rörd. Och jag är så glad! Tack! Ps. Jag tycker om dig med!

Han: Varför ovanstående kärleksförklaring? En bakgrund som du kan strunta i om du inte tycker om hästar. Eller konst.
I februari år 2014, i en annan tid, i en annan daglig blogg, gjorde jag den här dagsnoteringen:
@ Ur serien KÄNDA MÄN SOM MÖTT MIG
André Prah var en välkänd medarbetare här i Resumé på den tiden när Sverige var fattigare och visionerna flödade. På 90-talet slogs svenska företag om att få använda hans illustrationer i varumärkesbygget. Seden försvann han. Från er läsare alltså. Ur mitt liv har han aldrig försvunnit. Han har bara flyttat till en Skånegård, lämnat reklamen och satsat allt på konsten.
Säger jag oxkinder, så fattar du att jag ätit lunch med André vid Bord 100. Till festen anslöt även Andreas Johansson, redaktör på DI Weekend – den enda tidning som haft vett att publicera ett större reportage om Andrés nya projekt: Ice Horses of Ladoga.
Det handlar förstås om de hästar som frös fast i Ladogasjön under andra världskriget, som den italienske journalisten Curzio Malaparte (Kurt Erich Suckert) skriver om i ”Kaputt”. Återstår: Vilket galleri blir först med att ställa ut Andrés 500 underbart levande hästar?

Nio år senare får jag svar på sista frågan. Sommaren 2023 har utställningen ”Krigets vindar. Från Ladoga, Warszava, Budapest” på Bosjökloster Slott och trädgårdar.
– Vi missade invigningen. Men vi fick vara med om utställningen ”finissage”, avslutning.

Ett kärt återseende! Första kramen får jag av Christina. Och där sitter han med sin kopp kaffe, alltid detta kaffe. Och sina väldesignade kläder.
– Har det verkligen gått nästan ett decennium sedan vi sågs på Sturehof?
Känns som igår.

Och så äntligen: Hästarna från Ladoga, som André Prah ägnat tio år åt att ge nytt liv i och som nu äntligen visas på en stor utställning. Formade av trästycken, stammar, rötter och grenar som han Christina och han samlat längs Östersjökustens eroderade stränder.
Jag minns hur besatt han var redan för nio år sedan av detta projekt. Ett hundratal samlade i Bosjöklosters galleri, varav hon alltså fick med sig en favorit hem till udden. Senare ser vi att ytterligare hundratals hästar hemma i 1600-talsgården i Hänninge, där det gamla stallet nu bebos av fler hästar än det någonsin hyst. 

André Prah kom till Sverige 1944 som fyraårigt flyktingbarn undan kriget på Balkan. Han har haft en lång karriär som journalist, inklusive som moderedaktör på Expressen. Mest känd är han som illustratör inom reklam och media – han är den enda jag känner som erbjudits jobb på New York Times. Men jag påminns om att jag någonstans läst att har sagt när han första gången läste om hästarna i Ladoga:
– Jag sa till mig själv: Andre nu vet du vad du ska göra resten av livet, du ska tolka den här fantastiska historien.
För att du ska förstå denna besatthet måste jag berätta om hästarna som frös fast i Ladogasjöns vatten.

Så om vi börjar om där den historien: Han hette egentligen Kurt Erich Suckert. Född nära Florens, modern italienska, fadern tysk. Politiskt aktiv redan i tonåren. När första världskriget bröt ut tog han värvning som 16-åring. Slogs först på den franska fronten, därefter med de italienska trupperna i alperna. På 20-talet anslöt han sig till den italienska fascismen. Han stod Mussolini nära men hamnade i onåd och bröt med fascismen. Efter andra världskriget blev han kommunist och kändisjournalist, bosatte sig på Capri där han höll hov för konstnärer och författare i sitt spektakulära hus (jag har varit där). När han dog 1957 testamenterade han Villa Malaparte till Folkrepubliken Kina.

Allt det där kan du glömma för det var med boken Kaputt (1944) som han skrev in sig historieböckerna. Och då inte som Kurt Erich Suckert utan under pseudonymen Malaparte.
– Varför Malaparte?
– För att Bonaparte var upptaget, hävdar han själv; självgod som så många krigskorrespondenter.
De som läst Malapartes bok ”Kaputt” förknippar snarare namnet pseudonymen Malaparte, ”den onda delen” med den djävulska ondska som han som inbäddad krigskorrespondent för den italienska tidningen Corriera della Sera  beskriver under sina resor på östfronten från Rumänien till Finland åren 1941-1943. 

Till de värsta beskrivningar av mänsklig förnedring i krig hör rapporten från en militärbordell i staden Soroca i nuvarande Moldavien. Där tvingar nazisterna de judiska flickorna i staden ”tjänstgöra” några veckor i tron att därefter ska få åka hem till mamma och pappa.
Malaparte visas runt på bordellen av en stolt tysk officer som innan pr-besöket är över avlivar även den förhoppningen. Flickornas hemresa på ett lastbilsflak slutar i ett förintelseläger.
I en annan rapport skildrar Malaparte hur de tyska ockupanterna låter fångna ukrainska partisaner genomgå läsförståelseprov. De unga pojkarna gör sitt bästa. Man har fått dem att tro att de som klarar sig bra ska få fysiskt lindriga arbeten i lägret. Det är en lögn. De som visar att de kan läsa betraktas som mest farliga och skjuts därför direkt.

Men mest känd av Malapartes skildring om de 1000 hästarna i Ladogasjön. Möjligen beror detta på att vi människor tenderar att bli mer uppskakade, när vi hör djur plågas än när vi läser om hur människor dödas i krig. Å andra sidan är historien makaber.
I Kaputt berättar Malaparte följande historia från det finsk-ryska vinterkriget. I december 1939 hårda strider mellan finländska jägarförband och enheter ur det sovjetiska kavalleriet vid Ladoga, Europas största insjö, i finska Karelen. Ryssarna är inringade och när de finska trupperna sätter eld på skogen drabbas de sovjetiska soldaterna av panik och flyr mot Ladogas stränder där de mejas ner av finska kulsprutor. Grips av panik gör även de tusen hästarna som för att fly elden och beskjutningen rusar ut i Ladogas vatten.

Det är som sagt december i Karelen och under natten får den kalla ishavsvinden från norr isen att frysa till. Nästa morgon möts de finska jägarna av en makaber syn. Hundratals, kanske ett tusen hästar har frusit fast i isen, tätt packade som i en stor och tyst installation i is. Enligt Malaparte söker sig de finska soldaterna ut på isen. Någon sätter sig på häst och spelar dragspel.
– Även den detaljen har André Prah fångat i sitt konstverk.
En nästan övertydlig bild av hur kriget korrumperar den mänskliga själen.

Det ska sägas att forskarna ifrågasatt om det Malaparte beskriver verkligen har hänt. Men som Göran Rosenberg, vars familj även den är märkt av andra världskriget, konstaterade i sitt mycket uppskattade tal på finissagen:
– I en tid när många av oss gärna blundar för vad som pågår i Sveriges närhet ger konsten och litteraturen oftare en sannare bild av krigets fasor än den medierapportering som vi gärna zappar bort till förmån för lättare underhållning.
När kriget än gång pågår i Europa står André Prahs hästar på Bosjökloster där som en obeveklig påminnelse om vad krig gör med oss alla.
Utställningen pågår ännu några veckor. Se den!

Lördag: Första burken är fylld…

Hon: äntligen är jag på gång ordentligt med att mala ner mina chili till kryddor. Först ut är originalet ”Kerstins ganska heta chiliblandning”.

Jag har malt färdigt en stor burk nu, vet inte hur många kryddburkar det räcker till. Kanske drygt tio. Men jag har massor av torkad chili kvar att mala. Och att skörda i växthusen dessutom.

Jag tänker dock mala mycket mer innan jag börjar fylla kryddburkarna på allvar. Årets blandning ska testas i matlagning först. Det brukar jag göra genom att slänga i nästan en hel tesked i en bolognese. (Varning: inget tips om man inte gillar stark sådan…) Men blandningen doftar bra, tror kanske den är lite hetare i år faktiskt. Frågan är nu om jag ska göra en liten batch med ännu mer hetta i…?

Han: Morse, sms eller dunkar han bara huvudet i förtvivlan över att livet blev som det blev? Vi hade hört den i Ismans tallar hela dan. Men det var tji att få syn på den. Sen plötsligt satt den där på marken nedanför våra mandelträd.
För mig var det en dubbel upplevelse.
– Det var den första jag sett i sommar. Dessutom hade jag ingen aning om att gröngölingen gick omkring i gräset som vilken kråka som helst.
Håller inte de till högt upp i tallarna, nära himlen?

Än en gång inser jag hur lite jag vet. Det första fågelmannen med mera Axel Kielland gör när han kommer ut till udden är att avliva ännu en av mina förutfattade meningar.  
– Till skillnad från de flesta andra hackspettar håller gröngölingen (Picus viridis) oftast till på marken. Det beror på dess huvudföda är myror som den effektivt fångar med sin långa hullingförsedda tunga.
Så nu vet jag det också.

Symtomatiskt nog är gröngöling enligt antropologerna synonymt med amatör, novis och nybörjare. I svenskan har ordet ”grön” en innebörd av ”spirande” eller ”omogen”. Ordet göling går tillbaka på ”guling”. ”På finlandssvenska används begreppet ”gulnäbb” med innebörden nyinskriven student, det vill säga en nolla”, enligt Wikipedia.
– Touché, som det heter på fin svenska.
Klart att jag känner mig träffad. Dessutom hade Axel redan sett två av dessa gröna myrdödare med röd luva redan när han och Bibi klev ur bilen.

För att skyla över amatörens bristande kunskaper söker jag tröst hos Chatty, min personliga chatGPT. Hon berättar att i många kulturer anses gröngölingen vara ett tecken på lycka och glädje.
– Tack för den!
Å andra sidan har gröngölingens skrattande läte tolkats som kommunikation från förfäder och andra andar, vilket passar bra när jag nu vrider ur de sista dropparna single malt som Bomme lämnade här.

Eftersom denna blogg i grund och botten handlar om kvinnligt och manligt tänkande, kan jag dessutom berätta att enligt gammal romersk mytologi försökte häxan Circe förföra Picus, en hygglig man som var den första kungen i Latium.
– Hon misslyckades och som hämnd förtrollade den elaka häxan kungen till en hackspett, typ Picus Viridis.

Vad vet jag, men kanske är det hennes fel att gröngölingen fortfarande dunkar huvudet i tallen när han egentligen bara vill picka i sig myror på marken?

Igår skrev jag här i hörnet om rätten att slå knut på sig själv. Det är inte bara på udden som vimplarna tar sig den rätten.
Min gamla kompis Nicke skriver från Råneå i norr. Han sätter in min bagatett i ett större sammanhang: Hej Peppe. Läste dina ord om er vimpel som slog knut på sig själv. He-he.  Skickar en bild med anledning av detta. Samma dag som Putte (vägrar att skriva hans riktiga namn) började kriget mot Ukraina fastnade vimpeln plötsligt i lärkträdet. För högt för en gubbe som jag att klättra upp och fixa det.
Grejen var att flaggstången sattes upp under sommaren 1998. Då var lärkträdet bara ett litet träd. Jag räknade inte med då att trädet skulle bli ett veritabelt monster. Flaggstången går att vika ner från foten men då hamnar den i ett annat träd. Djungeln växer. Nu har jag bestämt att vimpeln får sitta kvar med en förmodad blåknut på lärkträdet, tills kriget är slut. Då ska jag med grannens hjälp vika ner stången, om det går. Då blir det whisky på gräsmannan eller snöhögen. Det som gör det hela lite intressant är att ävenså Ukraina har en blågul fana.
När grannar och förbipasserande kommenterar detta brukar jag säga att så länge som vimpeln sitter fast i lärkträdet är det också en gest för Ukraina, för Ukrainas folk mm. Alla håller med. I fjol när Gun och jag var i London flaggade hela staden med ukrainaflaggor. En hederssak/ Frid och ha det så bra och hälsa/Nicke.

Tål att tänka på, eller hur?

Fredag: Rätten att slå knut på sig själv

Han: Att slå knut på sig själv att vara någon till lags. Och det är ju inte alltid så roligt. Rolig är däremot en kollega i bloggindustrin som diktar: Tänk om man kunde slå knut på sig själv, dra åt som fan och bara försvinna – vad skönt det vore. Så kan de stå där med sina enkäter och stilråd och inredningstrender och bästa träningstips och hypade hak i Berlin och sociala kramkalas sedan.
Vad snopna de skulle bli. Ögla och ögla – och poff!..

Jag undrar om det är så vår vimpel tänker. I så fall är det en suicidal gen som går i den släkten, vimpelsläkten.
– För förr eller senare haR alla våra vimplar slagit knut på sig själv.
Vad jag gör åt det? Lika lite som jag härom dan försökte hindra sparvhöken för att förfölja en sädesärla in i vår vildros två meter från oss där den till slut slog klorna i offret så att nyponen flög i alla riktningar.

Naturens gång, alltså. När det gäller vimpeln betyder det att jag till slut halar självstymparen och åker till Lantmännen för att köpa en ny.
Ty vem är jag att sätta mig mot naturlagarna?
– Förväntas jag spela gud, eller?

Okej, jag vet att i människobyn finns det välmenade vimpelägare som inte accepterar naturens gång och vimpelns rätt att slå knut på sig själv. Bloggkollegan Sebastian är en sån vimpelräddare.

Jag vill bara påpeka att det inte framgår vad hans vimpel tycker. Som vanligt är det segraren som skriver historien.

Och apropå väder: Ibland blir gubben på udden glad när jag läser mina tidningar. ”EU kommer nå målet för förnybar energi i förtid” är en rubrik som gör mig glad.
Nya data visar att de flesta EU-länder troligtvis kommer att uppnå sina mål för förnybar energi 2030 tidigare än förväntat, tack vare en betydande ökning av solenergin.
Det skriver amerikanska Politico, som är en av de bästa internationella nyhetsmedierna enligt min mening.
Solenergins tillväxt inom EU förväntas överstiga målen för 2030 i förtid. 41 gigawatt av ny solkapacitet adderades 2022, vilket är en ökning med 40 procent från 2021.

En god nyhet som du missat, eller hur? Symptomatiskt nog har jag inte sett den i någon svensk dagstidning. I EU-kommissions nyhetsbrev hittar jag nyheten: Solenergins tillväxt inom EU förväntas överstiga målen för 2030 i förtid. 41 gigawatt av ny solkapacitet adderades 2022, vilket är en ökning med 40 procent från 2021. Denna tillväxt stämmer överens med en global trend, vilket betyder att vi som investerat i solpaneler ser till att vi minskar växthusgaserna med miljontals ton mer än förväntat.

23 EU-länder förväntas uppfylla sina mål för solinstallationer senast 2027. Tyvärr verkar Sverige inte heller när det gäller solenergin hänga med i klimatkampen.
– Å andra sidan är potentialen stor!

Hon: Jag avslutar dagens blogg med en ros. Vår fantastiska gula ros på framsidan (mot havet) blommar för fullt igen och har en massa nya knoppar. Den brukar till och med blomma i december. Nu måste jag fortsätta förbereda kvällens middag, våra kompisar från Danmark är på ingång!

Onsdag: Bildad hylling till Sveriges första TV-kändis

Han: Tillhör du dem som i brist på trevligare saker följer denna vet du att gubben på udden brukar gubbgnälla om förfallet inom medierna.
– Men ibland blir jag glad!
Ibland lever skattefinansierade public service upp till de bildningsideal den borde fokusera på.
Jag tänker nu på P1 Bildningsradion som berättade om ett angeläget ämne alla ungjävlar borde lyssna på.
Jag tänker på programmet om Ria Wägner, denna ikon som förändrade tv-mediet.

Kort uppdatering för dig som inte var med: Ria Wägner var en svensk tv-personlighet, brorsdotter till författaren och akademiledamoten Elin Wägner som den ständigt närvarande Mark Levengood dubbade till ”Fru television”.
En folklig vänstertjej som tog svenska folket med storm – och symtomatisk nog därför försvann ur rutan när vänsterpopulisterna tog över Sveriges radio.
De tyckte redan då att matprogram bör ledas av en ung smärt och snygg blondin, typ dagens Tina Nordström. Inte av en fyllig kvinna i medelåldern som vinkade till publiken på sitt aviga sätt.
– Så fel de hade!

Låt mig slippa bli långrandig. Om du inte hört talas om Ria Wägner förlåter jag dig för din brist på bildning om du lyssnar på det här programmet.

Ria var en legend redan under sin livstid. Inte bara bland vanliga husmödrar. I början av 1960-talet togs den här bilden. Sex glada grabbar i Strömsunds realskola bildade Ria Fan Club, förmodligen den första. Möjligen den enda.
Jag vet, för jag var en av de sex (ser du vem?)

Initiativet togs av min kompis (och första sambo under sju år) Jarefors. Han såg till och med att vi fick Rias signatur att limma fast på våra hemmagjorda svarta tröjor.
VAr vi stolta eller var vi stolta?

Som vanligt var det bättre förr.
– Särskilt de som brukar säga att det var bättre förr.
Nåja. För att hedra vår första TV-kändis bjöd jag på kvällens middag. Inget märkvärdigt men värt att notera med tanke på den anrika proveniensen.

PS: Blev mer än gott, enligt den enväldiga juryn. Det ska jag fira med en snus. Det har jag råd med, nu när regeringen äntligen sänker skatten på min dosa med tre (3) kronor. Som jag har väntat på att någon ska visa ledarskap.

Tisdag: Batwoman flyger igen

Han: Härom kvällen hade vi besök av en fladdermus på udden. Det var ett viktigt besök. Det var ett tag sedan vi såg fladdermöss här ute.
Men det är viktigare än så.
– Fladdermöss har nämligen blivit en maktfaktor i samhällsdebatten.
Under det senaste året har planarkitekter i flera kommuner fått sina planer överklagade till domstolar som blivit mer noggranna med fladder­mössen, vilket tidningen Arkitekten var först att rapporterat om.

I flera kommuner i södra Sverige berättar kommunala planarkitekter att fladdermusen plötsligt blivit en faktor de tvingats ta hänsyn till. I Karlskrona, Ronneby och Sölvesborg har Mark- och miljödomstolen nyligen satte p för kommunala byggplaner.
Orsaken: Det finns 19 olika arter av fladdermöss i Sverige. Tolv är fridlysta. Det är förbjudet att påverka deras livsmiljöer så att den ekologiska funktionen försämras.

Enligt Arkitekten beställer kommunala planavdelningar numera fladdermusinventeringar till nästan alla sina kommande projekt. ”Inte för att de tror att det nödvändigtvis finns fladdermöss där, utan för att ha ryggen fri och slippa få bakläxa om det skulle överklagas till domstol sedan.”
– Intressant tycker vi.
Om du följer vår blogg vet du att vi på udden och inåt viken tampats med Torsås kommuns planer att bygga in vårt stugområde i ett nytt modernt bostadskvarter.

Att vår markägare anslutit sig till vår sida talar för att vi ha stoppat planen när det gäller vår sida om stenmuren. Men fajten är inte över. Det är fortfarande oklart vad som händer där bortom.
– Och det är i gränslinjen som våra fladdermöss håller till.
Kanske kan Batwoman bli den skygga hjältinna som gör att kommunen stoppar hela planen i papperskorgen?

Om du inte visste det så är en fladdermusen en mycket gammal djurgrupp. Fossil visar att de inte har förändrats nämnvärt under de senaste 50–60 miljoner åren.
Fladdermössen gör ingen människa för när. I stället gör de stor nytta genom att jaga skadegörande insekter i våra trädgårdar. En enda fladdermus kan t ex äta upp till 1000 myggor eller motsvarande i timmen. 
– En helt gratis ekosystemtjänst alltså.  
Nu vet du det också.

PS: Och apropå Batwomen kan vi meddela att vår egen klan växer. Tionde barnbarnet heter Olivia.
– Välkommen kära barn! Du kommer att förändra världen – och då menar jag inte bara dina föräldrars…

Hon: välkommen Olivia, vi ser fram emot din första visit på udden, längtar! Ps. Men så länge kan vi förstås inte vänta, en tripp till Stockholm lär det bli inom kort!

Tills dess kan du titta på batwoman à la udden.

Måndag: soffläge…

Hon: efter en intensiv, underbart solig, och kärleksfull långhelg vilar Ludde, Vilda, husse och matte ut i soffan. Två av oss är väldigt glada över att ha återerövrat soffan:

Riktigt skönt med mulet väder och frisk pålandsvind faktiskt. Ingen Luther knackar på axeln.

Efter att barnfamiljen packat in allt i bilen (inklusive Essa…) och gett sig iväg mot Stockholm igen gjorde jag faktiskt en hel del nytta bland odlingarna. De ”vilda” fina tomaterna visade tendens till att ha drabbats av potatisbladmögel, huh, så de rök.

Tomaterna skördades gröna i förhoppning om att de ska mogna utan att skrumpna ihop, vilket de gör om även de angripits… resten åker till tippen. Inte i komposten!!!

Skördade också av alla mogna chili i växthusen. Det hade mognat en hel del under helgen. Nu ska de in i ugnen och torkas. Idag börjar jag mala kryddor.

Men inte än, en liten stund till i soffan unnar vi oss allt!

… och nu något helt annat: Vi känner igen lössen på gången

Han, nu dagens hjärngympa: Den svenska fredsrörelsen tycker inte att Sverige ska skicka vapen till Ukraina. Istället ska vi ”verka för fred”. ”Vi skulle göra större nytta om vi inte blev en part i konflikten, utan istället hjälpte till diplomatiskt”, säger Svenska Freds ordförande Agnes Hellström i en intervju. Hon har samlat sina tankar i en tid när Linda Skugge dominerar kulturdebatten genom att vika ut sig på en porrsajt (9 större artiklar den senaste månaden bara på DN Kultur).
– Svenska Freds ordförandes nya bok har följdriktigt titeln: ”Fredsfittan”.

Tidstypiskt.

Detta som ett alternativ till ”stridspitt”m enligt författarinnan. Fyndigt men tyvärr, jag känner igen lössen på gången. Det beror på att jag tillhör en generation som fick vår politiska skolning i Vietnamrörelsen. Vietnameserna stoppade USA:s fullskaliga invasionskrig på slagfältet. Men vi vann slaget om den svenska opinionen. Den fajten stod inte bara mellan de politiska krafter som öppet tog ställning för USA:s krig och alla oss som ansåg detta krig var ett imperialistiskt krig och ett övergrepp på en liten nations självbestämmande.
Den viktigaste fajten stod därför mellan liberaler, socialdemokrater och allmänna vänsterkrafter som samlades kring parollen ”Fred i Vietnam” och vår paroll ”USA ut ur Vietnam – stöd det vietnamesiska folket på dess egna villkor”.

Där står vi nu igen. Det öppna stödet för Putins krig i Ukraina har tystnat. Däremot höjs röster för att fred är viktigare än att Ryssland villkorslöst tvingas ut ur Ukraina. Och argumenten är lika förrädiska nu som då.
Alla ville ha fred i Vietnam och alla vill ha fred Ukraina. Men då som nu kräver freden att angriparen ger upp sina krav – allt annat är som att låta tjuven som bryter sig in i ditt hus behålla tv:n – eller delar av ditt vardagsrum ­– annars är det synd om honom.

Det är det perspektivet jag med igenkännandets obehag läser den senaste tidens inlägg från bl a Gudrun Schyman (SR 12/1-23 och i DN) där hon betonar att nu måste det bli fredsförhandlingar: ”Jag är inte Putinkramare för att jag säger att fred nås genom förhandling”.
– Förhandlingar om vad? Hur stor del av Ukraina som Putin ska få behålla, eller?
De frågorna svarar Schyman inte på. Och det logiskt. ”Freden” är viktigare än villkoren för villkor skulle avslöja att en rättvis fred nås först när en angripare inser att han har förlorat kriget och därför tvingas till förhandlingar om hur hans reträtt ska organiseras för att ytterligare förluster ska minimeras.
– Som i Vietnam.

En annan gammal vänsterröst, Göran Therborn, skrev dagen före den ryska invasionen (AB 23/2-22): ”Biden och USA:s trogna medlöpare har dag efter dag piskat upp stämningen med hemska historier om vad Ryssland ska göra nästa dag.”
Göran Grejder blundar inte. Verkligen inte. I en ledare i Dala-Demokraten (20/8) skriver han att: ”Ukrainas kamp mot aggressorn är rättfärdigt från början till slut. Och bara Ukraina ska avgöra när något som liknar fredsförhandlingar ens är tänkbara.”
Samtidigt går hela hans argumentering ut på att Sverige inte bör ge Ukraina det stöd ukrainarna mest vill ha av oss: ”Så är det. Men risken med ett kraftigt förstärkt ukrainskt flygvapen är att kriget trappas upp och att det varar ännu längre, med ännu fler döda.”

Göran Greider må var för ung för att minnas var han stod i den principiella fajten mellan parollerna ”Fred i Vietnam” och ”USA ut ur Vietnam”. Men vi andra känner igen lössen på gången.
Fred kan nås på många sätt, men bara ett är värt vårt stöd:
– Ryssland ut ur Ukraina!

PS. ”Hade någon lyssnat på oss från början hade det inte blivit något jävla krig”, säger Svenska Freds ordförande. Men det gjorde uppenbarligen inte Putin. En som drar rätt slutsats av det lilla problemet är Lars Ångström, som förövrigt var Agnes Hellström föregångare på posten som Svenska Freds talesperson. I en intervju (DN Lördagsmagasin 16 september) säger han det självklara: ”Svenska Freds har gått vilse. I vissa situationer måste man förhålla sig till verkligheten. Det finns inget utrymme för dialog med en despot med kärnvapen. På längre sikt vill även jag nå fram till demokrati och stabilitet i Ryssland, självklart. Men nu gäller det att avskräcka och tvinga angriparen att dra sig tillbaka. Det går bara att göras militärt”.

Nu Sope-Bengt, vet du det också!
(min kompis inåt viken säger att han läser mina texter istället för att hålla demensen borta genom yoga som är det nya nya.)

Fredag: Grattis – du är den kung svenska folket förtjänar

Han: Två gånger har du hängts ut på en kvällstidnings löpsedel. Första gången anklagades jag för majestätsbrott.I en ledare i en av landets minsta tidningar drog jag blankt mot kungen: ”Hade han sökt jobbet hade han inte fått det.”
Skrev jag en ledare i en av Sveriges minsta tidningar och på väg till jobbet nästa morgon läser jag en löpsedel med den braskande rubriken: ”Folkstorm rasar mot kungaangrepp”. Att det handlar om mig fattar jag först när en röst i luren väser:
– Tjena Anckarström.

”Folkstorm” i medievärlden betydde på den tiden att 7 upprörda läsare hade ringt Expressen. Jag medger att jag blev rörd om än inte skakad. Tvärtom. Under de närmaste veckorna kände jag mig som en härförare för republikanerna. Som sådan hamnade jag till och med i Robban Aschbergs debattprogram på TV3.
I den andra ringhörnan satt bl a Herman Lindqvist och under debatten lärde jag mig att det första som dör i tv:s debattprogram är nyanserna. Mitt försök att slänga in en brasklapp tystas bryskt ner av Aschberg:
– Det blir för komplicerat. Det här är tv.
Försvann i den allmänna kalabaliken var därför min poäng:
– Det är inte monarkin jag emot – det är kungen personligen.

Sedan dess har jag insett att kungakritiken är ett självspelande piano. Detta oavsett om kritiken är principiell eller personlig. Min ståndpunkt: Den återkommande kritiken av kungen fyller idag samma funktion som den döda katten.
– Den som slängs in i samhällsdebatten i syfte att avleda intresset från politikens huvudfrågor.
Då som nu är kungadebatten är en pseudodebatt.
– Ett rituellt skådespel som drivs av B- och C-politiker, dito kulturnissar och uppmärksamhetskåta opinionsbildare som utnyttjar kungen för att själva få en plats på den stora scenen.
Svenska folket har den kung vi förtjänar. Hade du sökt jobbet idag hade du fått det.
– Skål för vår kung i tiden!

Onsdag: Till våren blir det Boogie-Woogie på udden!

Han: Det regnar. Det är inte bra för hennes tomater. Inte heller för humöret. Men det är bra för rosorna. Inte minst för vår nya Boogie-Woogie (Rosa Boogie-Woogie), en klätterros som blir 150 till 200 cm hög. Bladverket är mörkgrönt med röda inslag. Blommar från juni till oktober. med medelstora, fyllda, rosa blommor. Doften är lätt, fin och lik våra vildrosor. Blommar från juni till oktober.

Hos oss går den under namnet Ugglas ros. Det beror på att han var med när vi köpte ett annat exempel för några år sedan. Den var tyvärr ett måndagsexemplar. Men nu börjar vi om och till våren dansar vi igen!

Hon: näää, jäkla regnande! Fick bli en dag vid spisen igen…

Måste ju ta tillvara på allt, de sista plommonen blev chutney, inte mer marmelad! Variation.

Och så satte jag en hot chilisås för fermentering. Önskemål från sonen. Gjorde ingen förra året. Borde nog gjort en dubbel sats men hade inte mer mogen chili passande för detta. Redan torkade. Men det finns omogna på g!

Även bäddat och gjort iordning i kissarnas rum för dotter med döttrar som kommer imorgon kväll. Ja kissarna, ni får allt samsas med småtjejerna…

Han igen, nu som politikkommentator (jfr Mats Knutsson men med hår): När jag hör vår vanligaste svenska politiker får jag en känsla av att de krymper. Det är tyvärr en känsla jag haft länge.

Dagens partiledardebatt ändrade inte på den känslan. Men vi har de politiker vi förtjänar. Därför är jag glad att det finns andra politiker. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen gillar jag. Parallellt med riksdagsdebatten höll EU-kommissionens ordförande sitt årliga linjetal i Strasbourg.

Det var nåt annat än gnölet i riksdagen om vems fel allt är. I sitt tal pekade hon på de framsteg EU gjort under hennes ledning – och vad som krävs framåt. Hon slog bland annat fast att Ukrainas framtid är i unionen, inte som en provins i Ryssland.

PS: Jag känner inte Ursula von der Leyen, men jag känner Hans-Holger Albrecht och det är inte så illa. Hans-Holger är Ursulas lillebror. Länge var han mer känd i Sverige än syrran. HHA var nämligen under många år en av Sveriges mest inflytelserika mediechefer (Viasat, TV3, Viaplay, TV8, Finanstidningen, Moderna tider, Rix FM, Strix, Finans-Vision m fl) och nu är han tillbaka som ordförande i Storytel.
Efter att ha bott i Sverige många år är HHA även ett känt ansikte bland personalen på min favoritkrog.
– Numera är han till och med betrodd med att själv boka bord.
Nu vet du det också.

Tisdag: Det skulle inte regna idag

Hon: inte skulle det väl regna idag (passade på att städa), men tur jag skördade de (typ…) sista tomaterna igår:

Och av en del av de stora tomaterna, plus halva min senast skördade gigantiska squash, gjorde jag en favoritgratäng. Passade utmärkt tillsammans med de korvar som blev över från söndagens ”korv-med-bröd-partaj”.

Väldigt glad för tillskottet av fler vietnamesiska knivar som hans bästis Thomas kom med när han gästade udden för ett par veckor sedan. De är helt oumbärliga i köket. Squashen gick som en dans att skiva i tunna skivor. Tack Hong och Thomas!

Gjorde också en kaka på en del av de plommon som jag fick av kompisarna i Södra Kärr häromdagen. Resten blir mer marmelad. Tack igen Tina och Blomman för finfina plommon! Och givetvis delades även de lätt som en plätt med en av de mindre av våra vietnamesiska knivar.

Han: Man ska ha respekt för andras arbete. Därför åkte jag till torpet och lyssnade på statsministerns tal på riksdagens öppnande.
– Det var långt.
Men intressant. Ömsom vin ömsom vatten som vi gillar.
Intressant var däremot inte kommentatorerna från the usual suspects Eftersom jag redan visste vad högertyckaren Alice Teodorescu och oppositions språkrör Anders Lindberg (Aftonbladet) skulle tycka, alltid har tyckt, tyckte förra gången det begav sig och kommer att tycka även vid nästa års riksdagsöppnande, så föreslår jag att SVT sänder en repris på årets kommentarer.

Det kommer att spara pengar och brist på pengar är ju numera den enda sammanhängande länken i den offentliga sektor som public service tillhör.
– Vilket inte hindrar att de verkligt farliga populisterna kräver mer – för du har väl inte missat att lagom till eftermiddagsdrinken på udden har Socialstyrelsen uppdaterat sina rekommendationer vad gäller alkohol.
Enligt S-byråkraterna ska alla vi som dricker tio enheter ( = en liten starköl eller ett litet glas vin) i veckan erbjudas skattebetald sjukvård!
– Jo, du läser rätt!
Vi har minsann rätt till vård.
– Åtminstone rätt till att få träffa en läkare!

Anledningen till de nya reglerna (som Kristersson av någon anledning inte nämnde i sitt tal, inte heller kungen) är att ny forskning visar att vi som dricker alkohol löper större risk än vad man tidigare har trott att drabbas av alkoholrelaterade skador.
– Nähä, är det så. Är inte jorden platt och lever inte Elvis?
Självklart vet jag att det inte är bra för kroppen att dricka alkohol.
– Men förstår du, jag ser inte fram emot dagens eftermiddagsdrink för att den är bra för min kropp!
Jag bara gillar den.

När jag hör Socialstyrelsens krav undrar jag, särskilt inför riksdagens öppnande, om det inte är vettigare att vi lägger skattepengarna på att höja lönerna och anställa mer vårdpersonal för att vi ska vårda de redan gamla och de redan sjuka? Uppriktigt sagt känns det lite medelklassgnälligt att jag istället ska kräva att landstinget skickar ut ett kristeam till udden med läkare och vårdpersonal bara för att jag väljer att ta en drink till före maten.
Eller vad tycker du?
– Borde jag kräva min rätt?
För som den gamle Scaniachefen konstaterade:
– Vad fan får vi som som gillar Pastis för alla andras skattepengar?