Lördag: Det är skillnad på skinkor också

Han: ”Alla djur är skapade jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra”. I George Orwells klassiker Djurfarmen tar grisgalten Napoleon makten och blir diktator.
Orwell skrev boken redan 1945 och är en allegorisk fabel om stalinism och fascism klädd i en dråplig skröna om vad som händer när en samling djur gör revolt och tar över den farm där de bor och arbetar på.

Till en början är revolutionen efterlängtad. Under ledning av Napoleon författar revoltörerna ett antal budord, en slags konstitution. Men i takt med att Napoleon och hans grisbröder korrumperas, korrumperas även de välmenande budorden.
– Alla är jämlikar men vissa är mer jämlika, sammanfattar elitens dubbelmoral.
Ur demokratin växer diktaturen, stödd på allt passivare medborgare och en växande våldsapparat:
– Gårdens hundar, som grisarna i hemlighet dresserat, blir Napoleons säkerhetsstyrkor med rätt att döda opålitliga ”kamrater”.

Klassamhället är tillbaka, fast på en ny nivå:”På något sätt verkade det som att gården hade tillvuxit i rikedom utan att några av själva djuren blivit rikare – utom förstås grisarna och hundarna. Kanske berodde detta delvis på att det fanns så många grisar och hundar. Och visst arbetade de här djuren också, på sätt och vis. Som Squealer aldrig tröttnade på att förklara fanns det oändligt mycket arbete att göra när det gäller tillsynen och organiseringen av gården. Det mesta av det här arbetet var av ett slag som de andra djuren var för okunniga för att begripa sig på…”

Kamrat Squealer – som leder omtolkningen av honnörsorden (den statsstyrda pressen alltså)  – förklarar att grisarna utför ett viktigt arbete för något mystiskt som kallades ”rapportering”, ”dokumentation”, ”sammanfattning” och ”protokoll”: ”Det blev stora pappersark som de fullständigt hade täckt med skrift och så snart de var fullskrivna brändes de i ugnen. Det här var av största betydelse för gårdens välfärd, sade Squealer. Men trots det producerade varken grisarna eller hundarna någon föda genom eget arbete och de var som sagt många och hade god aptit.”

Idag har jag gjort julskinka. Gjort och gjort, förresten. Uppriktigt sagt är min insats blygsam – hur många gånger har jag konstaterat det detta nådens år 2024? Det mesta jobbet har Karin och Jonas Lundqvist gjort.
– De driver Voxtorpsgården, 2,3 km norrut på Möreslätten och där har vår skinka vuxit upp.
”Vi brukar 90 ha åkermark och på gården finns ca 10-15 suggor och deras tillväxtgrisar”, skriver Karin och Jonas på sin hemsida.

”Målet med vår grisproduktion är inte att den ska bli så maximalt stor som möjligt utan mer att det är maximalt hållbart på lång sikt. Detta är en mål som inte är enkelt på något sätt och kanske inte heller det mest ekonomiska på kort sikt men det är den vägen vi har valt och det som motiverar oss att driva gården vidare.”
– Hedervärt, tycker jag.
Min egen insats är rent terapeutisk. Till exempel kan jag stå här i köket och tänka på Orwells djurfarm.
Medan skinkan kokar hinner jag till och med över till Margareta för att hitta hans mästerverk i någon av bokhyllorna.
– En julklapp från min pappa år 1967, visar det sig.

Jag antar att skinkan i vår stora kastrull är en ”tillväxtgris”, ett nyord jag inte hört förut. Däremot vet jag inte vilken konstitution som gäller på Voxtorpsgården, men jag vet att skinkorna säljs utan nitrit, men med 17 procent havssalt och ekologiskt socker.
– Det är något nytt för oss.
Eller nygammalt, för i den nostalgiska förr-i-tiden-tiden var alla grisskinkor nitritfria.
Nitrit är numera det vanligast förekommande konserveringsmedel i charkprodukter, men huvudsyftet är att göra skinkan så där vackert rosa som i Disneys julfilm.

Fram till år 2017 bedömdes nitrit vara en säker tillsats av EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet EFSA, men efter nya forskningsrön och utvärderingar beslutade EU hösten 2023 om en sänkning av de högsta tillåtna halterna.
– Behöver jag säga att det finns också ett samband mellan ett högt intag av just charkprodukter och olika cancerformer?
i Italien är en stor del av de lufttorkade skinkorna nitritfria. I Storbritannien säljs nästan alla färskkorvar nitritfria, liksom den klassiska tyska bratwursten. I Danmark är alla ekologiska produkter nitritfria, i Finland nästan alla julskinkor.
Liksom skinkorna från Voxtorpsgården.


God Jul från oss till er, vi hörs inför det nya året!

Onsdag: När man skjuter hästar

Han: Ibland tvivlar jag på mänskligheten, åtminstone på att vi lever i en rättsstat. Läser i tidningen att den jägare som sköt två shetlandsponnyer i en hage i Nykvarn. Skytten, en man i min ålder, som var ute för att jaga vildsvin ringde själv ägaren och polisen.
Mannen berättade att han trodde att de båda små hästarna Charisma och Bubbe var vilda svin vilket ledde till deras död.
– Enligt jägaren rörde sig Charisma och Bubbe som vildsvin.

Den ångerfyllde jägaren misstänktes för jaktbrott, skadegörelse, framkallande av fara för annan och djurplågeri. Men nu är förundersökningen nedlagd. Detta eftersom åklagaren inte lyckats bevisa att något brott begåtts.
Eller i klartext:
– Det var inget vilt som sköts, så händelsen omfattas inte av jaktlagen, säger åklagare Richard Wahlqvist till Länstidningen.

Slutsats? Om ingenting hänt antar jag att de små hästarna lever vidare i sin hage. Trots att de rörde sig som vildsvin.
– Eller vad är det jag inte förstår?

PS: Nätets logaritmer har ersatt gammeldags journalistiskt grävande. Därför hann jag inte ens stänga ner datorn innan fler vildsvinshybrider dyker upp på skärmen. Denna gång är det jämthunden Malin som uppförde sig som ett svin på Hallandsåsen – och därför fick plikta med sitt liv.

I det här fallet förklarade mannen i jakttornet att han trodde hunden var ett vildsvin eftersom han inte såg det röda halsbandet. Polisen har inlett en förundersökning och utreder händelsen som framkallande av fara för annan samt förseelse mot jaktlagen. Jägaren som sköt Malin bad om ursäkt för sitt misstag.
– Det är ingen ursäkt, säger hundägaren. Om han bara såg rörelse i buskarna borde han inte ha skjutit. Dessutom visste han att vi var i området.
Lite ofint, kan man tycka.
Äger man en bössa, måste väl en man få skjuta något man tror är ett svin.

Hon: varför jaga överhuvudtaget… i alla fall inte hästar och lo-djur!

50 minuter yoga med Adrienne, det känns bra, var lite för längesedan sist. Delvis på grund av barnbarnsbesök. Och lite på grund av för fint väder. Går hellre långpromenader när solen skiner än ligger på golvet och ser alla dammråttor och spindelnät…

Dessutom har jag idag satt de chilisorter som tar längst tid på sig att komma upp, känns också bra! Speciellt med tanke på att jag förra året började redan första december. Ja det känns inte bra att jag är så mycket senare i år, men nu är de i alla fall i jorden. Och de brukar växa ikapp.

PS. Tomaterna ska jag däremot sätta mycket senare än förra året, dem var jag alltför tidig med.

Tisdag: dags att förbereda säsong 2025…

Hon: vaknade tidigt och kom på att det faktiskt är hög tid att börja förså en del av chilisorterna. Men har de fått in såjord på Agro–shop än…

…jodå, det fanns. Pust! Köpte ett nytt drivhus också fast jag har flera gamla, men locken saknas eller är sönder, så första sådden får bli i nytt.

Skickade efter några nya sorter redan i november, blir spännande. Brukar bara sätta de jag har i mina chiliblandningar eftersom det blir så många ändå. Men i år behöver jag lite förnyelse. Och en del gamla var utarmade.

Och så inventering av fröerna. Chilifröerna från förra året har jag relativ ordning på, men inte resten…

La, trots dålig koll, en ny order från Runåbergs fröer imorse, mest gamla trotjänare. Lökfröerna håller dåligt så trots att det blir många över efter sådd går de inte att spara till nästa år. Kan gå förstås, men att de inte gror vill jag inte riskera. Har jag redan varit med om!

En långpromenad bort till den gamla eken hann jag som tur var med också. Underbart ”vårväder” och stormen har helt bedarrat! +8 grader.

Måndag: Vänskap är att fixa en julkonsert – åt mig

Han: ”Vänskap är en gåtfull relation.Den är kärleksfull men inte passionerad. Den ställer inga krav, den kräver inga vänskapsterapeuter.”
Vad är det egentligen som kännetecknar vänskap? Mats Hilte är sociolog och har forskat på vänskapens betydelse. Det blir ganska komplicerat; akademiskt.Jag har en mycket enklare definition:
– Vänskap är att arrangera en julkonsert för mig.

Det gjorde Thomas Karlsson, TK. I Kristianopels kyrka dagen före min födelsedag. Visserligen var det Lucia, TK:s julkonsert avslutade kyrkans 400-årsjubileum och kyrkan var fylld av andra av TK:s stora vänkrets.
Men ändå.
– Tack TK, jag tog det personligt.

Särskilt din och Mikaela Nelsons tolkning av Lasse Lindboms ”Tänd ett ljus”. Den brukar Lasse sjunga på våra årliga samlingar på Sturehovs uteservering, men jag inser nu att låten inte (bara) är dedikerad surströmningens tid utan julens.
Eller vänskapens.

Enligt Mats Hilte var det först när individualismen slog igenom under renässansen (1500-talet) som vi började söka oss personliga vänner. Dessförinnan var vänskapen praktisk, funktionell, dessutom platsbunden. ”Man föddes in i sin flock och ärvde sina vänner.”
– Kanske är det sant, kanske inte.

På förekommen anledning funderar även jag mycket på vad vänskap är. Kanske beror på att jag valt att bo på en blåsig udde i havet, kanske på att jag fyllt år igen.
Men egentligen beror mycket lite på mig.
– Vänskapsgrubbleriet är helt enkelt inte mitt fel.
Det beror på er andra.
Inte bara TK.
Alla ni som hört av er på ännu en födelsedag. Framför allt tack till dig som aldrig tycks tröttna på att förlänga mina tankar.
Du som är du, en viktig person, en vän.

Torsdag: I huvudet på Årets svensk tar elpriset lika stor plats

Han: Refaat El-Sayed hette en känd svensk finansman, dömd för svindleri – men dessförinnan utsedd till ”Årets svensk” av Sveriges Televisions nyhetsjournalister.
– I Refaats anda nominerar jag härmed Ebba Busch till Årets Refaat!

Vuxna svenskar är tredje bäst i världen på att läsa, räkna och lösa problem, konstaterar OECD:s internationella PIAAC-undersökning. Även med tanke på att flertalet av oss inte kan lösa ut bokstavsekvationerna OECD och PIAAC är det en av få positiva nyheter i dagens tidning.
– Frågan är om det inte säger mer om världen än om Sverige.
Eller så har Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling medvetet undvikit att testa de ansvariga för den svenska elprismarknaden i programmet för internationell bedömning av vuxnas kompetens (PIAAC). 

Den 29 okt infördes den nya modellen. ”Den flödesbaserad kapacitetsberäkningen” – Flowbased som det heter på nysvenska –skulle göra elöverföringen smartare och jämna ut priset över landet.
Trots remissinstanserna kritik och att Svenska kraftnäts egen testkörning visade att Sverige som land kommer ut som förlorare med högre elpriser med den nya modellen förklarade Ebba Busch att hon kunde ”stilla oron” hos medborgarna.
”Det är väldigt positivt att den senaste prognosen tyder på att elräkningen kommer att vara lägre i vinter”, förklarade Busch för oss medborgare.

Möjligen kände hon redan då att tungan svartnade i munnen på henne. För hon la till en brasklapp. Om den nya modellen inte skulle falla väl ut skulle Ebba Busch ”bråka i Bryssel”.
– Då kommer vi ju att föra ett himla liv inom EU och trycka på för en annan modell i sådana fall. För vi står på hushållens sida, inte på EU-lagstiftningens sida.

När Ebba Busch ”stillade vår oro” kostade elen här på udden (Omr 4) 32 öre enligt tyska Eon som har monopol på distributionen.
– Idag är elpriset över 8:30 kronor!
Lägg till Eons fasta avgifter – plus elskatten och momsen på elskatten (!) som regeringen är ytterst ansvarig för – och dessutom väljer att höja i januari.

Å andra sidan: Räknar man som Reefat gjorde, så tar 32 öre och 8:30 lika stor plats i huvudet.

Söndag: men var är hönorna…

Hon: Vi brukar ha en tupp med en eller två hönor ute på udden, inte två tuppar och noll hönor. Är detta pappa och son då måntro…

Vi hade i och för sig en hel kull med små (bebis)fasaner här i slutet av sommaren (se film nedan), men bara ett par av hönorna blev kvar och har hängt här efter det. Tills nu då, när det helt plötsligt är två tuppar. Hur ska detta gå…?

Ja det undrar Eddie också, som för övrigt var här och grillade korv igår!

Och eftersom Chateau Margareta är ett allergifritt hus hade vi värmt upp uterummet ordentligt till Eddie, och dukade även upp glögg med tillbehör därute för lite förmingel under tiden korven grillades…

…men vi blev alla kvar därute hela eftermiddagen, och en bit in på kvällen. I uterummet alltså. Han stod däremot utanför i halv storm och duggregn och grillade korven:

Under parasoll dock. Men jätteskönt var det nog inte, så i ett huj var grillningen avklarad. Och de starka korvarna hade blandats ihop med de svaga…
– Vilken är nu den superheta jägarkorven? Och vilken är whiskykorven. Den är väl inte så stark? Och chorizon då, vilken är det…?

Men lugnet inföll sig, så småningom (lagom till kaffet och uddens Limoncello), och trevligt hade vi. Och varmt! Fattas bara med alla värmare och fläktar på för fullt… Eon skrattade hela vägen till banken. Men det var det värt. Trevlig andra advent folks!

Ps. Viltkorven vi åt är köpt här:

Fredag: Tre roliga historier och en trist

Humöret växlar. Igår bleke, idag blåser det 15 sekundmeter i byarna. Låt oss berätta några roliga historier istället.

Han: Två jägare är i skogen när en av dem plötsligt kollapsar. Han verkar inte andas, ögonen blir glansiga. Den andre jägaren sliter upp sin telefon och ringer 112.
– Hjälp! Jag tror att min kompis har dött. Vad gör jag!?
– Lugn, säger operatören. Jag ska hjälpa dig. Men först måste du kontrollera att han verkligen är död.
Det blir tyst en stund i luren, sedan hörs ett skott.
– Ok, säger jägaren. Vad gör jag nu?

Kul historia, eller hur Tommy? Jag ställer frågan i första hand till vår granne som jagar och liksom jag skrattar åt Lars Mortimers serie om älgen Hälge. Mortimer är död, men Hälge lever varje dag i Smålands dagliga nyhetsblad.

Men till historien ovan. Faktum är att det där är världens roligaste historia.
– Åtminstone om vi ska tro den engelske psykologiprofessorn Richard Wise­man vars LaughLab testat 40 000 historier från hela världen och fann att ovanstående historia var den som gick bäst hem i flest kulturer, länder, åldrar och bland båda könen.

För egen del tycker jag en annan av de 40 000 historierna är vassare. Den handlar också om två män*), nämligen om Sherlock Holmes och privatdetektivens medarbetare Dr Watson som är ute och campar.
Historien går så här: De slår upp sitt tält under stjärnorna och går och lägger sig. Någon gång mitt i natten väcker Holmes sin vän och säger:
– Watson, titta upp på stjärnorna och berätta vad du ser.
Den gode Watson svarar:
– Jag ser miljoner och åter miljoner stjärnor.
– Och vad drar du slutsatsen av det?
– Tja, om det finns miljontals stjärnor och även om bara ett fåtal av dem har planeter, så är det ganska troligt att det finns planeter som jorden. 
– Och…?
– Well, om det finns planeter som jorden där ute, kan det också finnas liv där också.
Sherlock Holmes avbryter honom bryskt:
– Watson, din idiot! Det betyder att någon har stulit vårt tält.
____________
*)Fotnot: Forskarna borde undersöka varför vi skrattar mer åt män än åt kvinnor. Ett fenomen som går igen i all underhållning och inte minst i reklamen.

Apropå bra historier: ”Mina släktingar hade bondgård. De sa alltid, ’Det är tack vare hästen som vi får mat på bordet. Det är hästens kraft som föder oss. De var alltid mycket vänliga mot hästen och de pratade aldrig illa om sin häst.
– Men en sak gjorde de aldrig; de frågade aldrig hästen om råd.”
Den som berättar historien är professor Hans Rosling, vår store folkbildare saknad av alla optimister.

Poängen är denna: Hästen är en metafor för näringslivet. Frågan om vilken inflytande storbolagsdirektörerna och entreprenörerna ska ha i samhällsdebatten är ständigt aktuell.
– Ibland bör politikerna lyssna med båda öronen.
Som när Svenskt Näringslivs Jacob Wallenberg och Jan-Olof Jacke uppmanar de stora partierna att ta sig samman och bryta elmarknadens låsningar.

Budskapet är klart som korvspad: Tidöpartierna och oppositionen måste sluta tjafsa om kärnkraft eller vindkraft.
– För att klara omställningen av det svenska energisystemet behöver vi satsa på båda, menar direktörerna.
1.Skingra osäkerheten om den framtida kärnkraften. Tidöpartierna och Socialdemokraterna behöver tydligt stå eniga bakom en långsiktig utbyggnad av kärnkraften.
2.Öka tempot i utbyggnaden av vindkraft. De nya ersättningarna till vindkraftskommuner har lyft bort ett stort hinder. Regeringen behöver nu lyfta bort nästa: etablera spelregler som möjliggör utbyggd elförsörjning och hanterar Försvarsmaktens synpunkter på kraftverkens placering och höjd.
3.Presentera en realistisk plan för hur utbyggnad av elnätet och de lokala anslutningarna ska ske, så att industrins omställningsplaner inte bromsas av kapacitetsbrist och anslutningsproblem.
4.Komplettera den långsiktiga satsningen på utbyggd elproduktion med en kortsiktig plan för de akuta behoven av el och effekt, särskilt i södra Sverige. En komponent i en sådan plan behöver sannolikt vara ökad användning av gasturbiner.

Uppfattat!? De kunde ha lagt till en punkt:
– Se över floran av fasta avgifter och elskatter och moms på skatt som nu blivit ett större problem för oss medborgare än priset på elektriciteten vi gör av med. Novemberräkningen har just landat här på udden – av elkostnaden utgör nu de utgör skatter och Eons fasta pålagor 55 procent.
Ingen rolig historia när det blåser 15 sekundmeter.

Onsdag: älskade udde…

Onsdag 4 dec 2024: +3,8°, frisk kuling (13 m/s i byarna). Högvatten: 48,8 cm över normal havsnivå. Ev vinterbadare får tåla 4,6°.

Hon: Tillbaka på min blåsiga (men underbara) udde efter några intensiva dagar i Stockholm med vänner, barn och barnbarn. Hann med en hel del trots rejäla tågförseningar åt båda hållen…

Dags att ta tag i uddens bestyr nu då. Förutom att blogga (vilket jag varit i särklass sämst på senaste tiden…) behövde sista satsen, den med 96-procentiga doningar i, göras iordning. ASAP …

Han: Vaknade 06:46 av att hon jämrar sig där ute. Det blåser på udden, pålandsvind. Frisk kuling (13–14 sekundmeter i byarna) får 4 plusgrader att kännas som minus 2.
Hon betyder i det här fallet Goldstern, svärmors gula ros som jag planterade för över tjugo sedan och som fortfarande står pall för vinterstormarna.
– Det borde hon inte.

Alla som känner sina rosor vet att Goldstern är en klätterros som även kan användas som buskros. Hon har ett kraftigt växtsätt med tätt fyllda och stora gula blommor som återkommer nästan oavbrutet från midsommar till långt in i november (13 nov här på udden).
Som hårt beskuren buskros blir hon en och halv meter. Som klätterros kan hon nå upp till 3,5 meter hög stödd mot en skyddande södervägg.
Anna-Brittas ros är ingendera.
– Utom just att hon nu är 3,5 meter hög.

Sant är att hon planterades som buske i skydd av det gamla räcket på verandan mot havet. Men hon överlevde både den gamla verandan och det skyddande räcket och nu står hon solitär en dryg meter från närmaste skydd.
– Det är därför hon somliga mornar klagar på blåsten.
Inte mycket, men tillräckligt…

Uppriktigt sagt påminner hon mig om salig svärmor. Solitär betyder ensamstående, enligt Svenska Akademins ordlista.
Även fristående, någon som trivs med att vara ensam, ensling.
Behöver jag säga Anna-Britta Pettersson trivdes på sin udde?
– Utom när det blåste kuling.

Helgen: Spännande vecka med tyst vakenhet och medveten frånvaro

Somliga dagar känns det som om du inte får nåt vettigt gjort. Men se upp! I bästa fall har du till och med gjort din största insats mot klimatförändringarna genom introverta happy hours!

Han: Och inte blir det mycket skrivit här heller. Sen sist har jag ägnat mig åt medveten frånvaro, tyst vakenhet, introverta happy hours, ett antal timmar i uddens tysta bokklubb och jag funderat på att anmäla mig till Space-out.
Dessutom har jag lyssnat på Leonard Cohen på kvällarna och P1 på dagarna.
– Och man lär sig mycket om man inser poängen med att vi fått två öron, men bara en käft.

Därför vet jag nu att ”medveten frånvaro” inte längre betyder att vi skolkar, utan att vi kopplar bort verkligheten omkring oss för att göra ingenting.
– Vilket är det bästa vi kan göra för en hållbar utveckling här på vår enda planet.

Tyst vakenhet är också bra för klimatet, åtminstone enligt den evigt vakna Maja Aase, som i Spanarna (18:50 min in i programmet!) fått mig att inse att fler bör göra som jag.
– Inte minst Greta och alla klimataktivister.
För att inte tala om de tiotusentals delegater som flög tur och retur till Baku i Azerbadjan för att prata om vad vi (inte) bör göra för att havet inte ska stiga upp till vårt soldäck.
– Att göra ingenting alls är nämligen den mest hållbara insats vi kan göra för klimatet.

Så här förhåller det sig: Enligt Maja är jag inte lat och oföretagsam. Inte heller bara introvert och höstdeppig som min pappa blev när mörkret sänkte sig över Norrlands inland.
– Tvärtom!
Härom dagen följde jag med henne på hennes dagliga långpromenader för att uppleva skogens mysterier.
– Det var kärleksfullt gjort av henne.
Visserligen sa jag inte det, överhuvudtaget sa jag nog inte mycket alls.

Nu vet jag att det var 10 060 steg av tyst vakenhet, dvs produktiva men hållbara dagdrömmar i fredlig samvaro med min omgivning.
– Det är finare än du tror, nästan som Gift vid första ögonkastet.
Introvert happy hours heter det på nysvenska och när solen går ner redan 15:25 blir det många happy hours på udden. Det känns bra.
Särskilt nu när jag fattar vidden av vår insats.
För de få timmar när även hon, Durasellkaninen, kopplar av och ligger där i den andra soffan med sin bok, då är vi en tyst och hållbar cell i en världsomspännande rörelse, the Silent bookclub.

Det ska jag berätta när hon kommer hem (hon extraknäcker i helgen som Farmor och Mormor). Det är därför jag tagit mig samman och nedtecknar dessa noteringar. Det känns bra. Just nu sitter jag här i min skrivarstol och tittar på havet, det vill säga jag ägnar mig åt medveten frånvaro.
– Fast vem vet, kanske tränar jag inför nästa års Space-Out Competion?
För uttrycket ”space-out” betyder inte längre att du inte bryr dig om omgivningen som det står i gamla ordböcker.
– Space out är en internationell tävling i Hong Kong där deltagarna tävlar om att sitta stilla i 90 minuter utan att göra något alls.

Nu vet du det också. Somliga kamrater har med entusiasm anslutit sig till min rörelse, som Doktor Bomme som gjorde en stor insats under veckans tysta 24-timmars hållbarshetsdemonstration.

Men jag är ingen vardagshjälte. Det händer att jag gör o-hållbara saker. Även om jag gärna skyller ifrån mig på mina kamrater. T ex tvingade pojkarna i Bad Boys med mig till simbassängen i fredags.
– Det var kul, men lite stojigt.
Å andra sidan tror jag att vi löste de flesta av världsproblemen. Sen åt vi Wallenbergare på Möre Golfbana.

Och härom kvällen drog Maxe och Blomman med mig på en helkväll med unga entusiastiska musikelever på Kulturskolan i Torsås.
Mycket bra.
– Så inspirerande att jag till och med börjar tvivla på att att tyst vakenhet och medveten frånvaro verkligen är det världen behöver.
Framförallt insåg jag att det bästa man kan göra för andra är skratta åt sig själv.

Lördag: Lust vid första ögonkastet

(Uppdaterad 17:52)

Hon: Återkommer med rapport efter pepparkaksbak.

Han: ”Kärleksmysteriet må gå att avmystifiera genom att lära sig om hur hjärnan och kroppen samspelar, men det största mysteriet av dem alla verkar fortfarande gäcka oss. Vad gör att man ögonblickligen kan dras till någon som man inte vet någonting om förutom det man ser?”
SVT:s koppleriprogram avslutades utan ovationer. I DN ställer Vesna Prekopic den fråga en man i tredje äktenskapet också undrat över: ”Varför tillmäts inte denna attraktion större betydelse i till exempel program som ’Gift vid första ögonkastet’? Visst, attraktion kan byggas upp under tid av en massa olika anledningar, men varför gör experterna samma misstag gång på gång när de agerar som att det inte går att också förutse betydelsen av den i parkonstellationerna?”

Åsa Beckman, en annan klok betraktare av andras relationer, tycker sig se en ”HR-fiering av kärleken”, där förhållandet reduceras till ”ett medarbetarsamtal på en kommunikationsbyrå”.

Annat är det på udden. Här behövs inget samråd, inga expertråd. Plötsligt händer det.
– Alla gör vi oss till ibland, men ingen gör sig till som han gör när lusten drabbar honom.
Under parningsspelet kastar knipan huvudet bakåt mot ryggen för att därefter sträcka näbben i skyn och stänka vatten med fötterna.
– Oklart om honan, som för övrigt kallas ”knipkärring” enligt Svenska Jägareförbundet, uppskattar showen för hon ser ut som om hon helst skulle vilja sjunka genom vattenytan.

Egentligen borde han inte känna som han känner så här års. Men är man sjöfågel känns det tydligen som vår i luften.
– Även den nyanlända flocken av storskrakar gör sig till för sina honor, som dock verkar föga imponerade.
Om herrarna i Svenska Jägareförbundet har något sexistiskt nickname på henne vet jag inte.
– Tänk dig en rödhårig Halle Barry, skådespelerskan.
Men med en stram vit blus knäppt i halsen och en lång, smal snok som avslutas med en liten krok i spetsen.

Vår är det inte. I natt kom snön. Vackert men kallt. Kylslaget verkar det även vara i Azerbajdzjan, där ännu internationellt stormöte avslutas i helgen med stor enighet om att oenigheten kvarstår om vad som behöver göras nu.
– Den iskalla sanningen är att vi har vi de förhandlare vi förtjänar.

Tidsbild signerad min målarkompis Anders Post.

PS, några timmar senare: Alla nöjer sig inte med att beskriva världen. Somliga har insett att livet även består av pepparkakor:

Hon: alltså, det där var inte en representativ plåt! Okej, jag är inte så himla noga, men alla var inte brända och helt oformliga…

Och det blev nog tillräckligt många trots halv sats av mammas gamla (svårbakade…) recept:

Avslutar med en fin bild från imorse, tagen efter att ha hämtad morgontidningarna. Cykeln fick stå idag, jag gick.