Torsdag: Ensamma grabbens förtjänst att rosen har taggar

Han: Det fanns en tid när även jag undrade över varför naturen/evolutionen/gud eller vem som nu haft utslagsröst:
– Varför har rosor så djävulusiskt vassa taggar?
Numera har jag lärt mig att det beror på det är för att få vara ifred.
– Få egentid, som det heter i människobyn.
Missförstå mig rätt, jag talar inte i metaforer:
– Jag menar inte rosenkindade fruar, utan just rosor.

Jag begriper att kaktusar och tistlar har taggar. De växer i öknar och taggarna skyddar växten mot starkt solljus.
– Men våra rosor?
De växer på en stenig och karg udde.
Här längs kusten råder varmtempererat klimat, enligt Köppens klimatklassifikation vidareutvecklad i samarbete med den den tyske klimatologen Rudolf Geiger.
Väder kommer och går men temperaturen över tid är tämligen stabilt.

Allt tyder på att våra rosor trivs på udden. Trots att vår (= min) filosofi varit enkel:
– Om du ska lyckas med rosor – gör så lite som möjligt.
Absolut inte som det står i böckerna.

Eller förresten: Tänk barnuppfostran!
– Inte som du hade bestämt dig för att uppfostra dina barn – utan som det blev.
Ätandet är puddingens bevis. Även om min insats varit liten – eller kanske just därför – blev det folk av alla sex.
– Barnen alltså.
De har alla skinn på näsan.
– Men inga taggar.

Så varför har våra rosor så jävelusiskt vassa taggar? Naturligtvis har forskarna en vetenskaplig förklaring:
– Det beror på en gen som kallas ”The Lonely Guy” (LOG).”

I naturen är rosen som bekant inte ensam om att ha vissa taggar. Här på udden finns det gått om törnen – björnbären, slåbärsbuskarna, hacktornet i stora snåret bakom sjöboden.
Men vad forskarna bakom LOG-genen visat är att i vilt tillstånd utvecklar tusentals växter taggar, inklusive aubergine till potatis, ris och korn.
– Till och med hennes tomater skulle i vilt tillstånd utveckla den ensamma grabbens vassa gen!

Det intressanta är att alla dessa taggar går att härleda till denna enskilda gen, ”The Lonely Guy” (LOG).
Under 400 miljoner år av evolution går det att hitta minst 28 avgörande paradigmskiften när växtarter, oberoende av varandra, har utvecklat taggar.
– Det är samma genetiska program som genom historien återanvänds för att åstadkomma samma sak, säger Jens Sundström som är docent i växtfysiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU om studien som presenterats i den vetenskapliga tidskriften Science.
– Det är lite som att växterna använt samma ”app” för att skapa taggar.

Med hjälp av kollegor vid andra forskningsinstitut har gruppen bakom studien kartlagt ett antal arter och hittat ett tydligt mönster.
Hittills har de bekräftat att LOG-genen ligger bakom taggarna i ett 20-tal olika växtarter.
– Däribland rosor.
Nu vet vi alltså att det bor en ensam liten grabb i dem också.

Och forskarna tror sig också veta varför han vill att rosorna skaffar sig taggar.
– Det beror på att de är rädda för att bli uppätna!
Åtminstone är det vad LOG-genomet försöker få dem att tro.

Så vad gör vi med den kunskapen? Det är här vetenskapen och jag går skilda vägar. För forskarna vill inte bara veta varför och hur växer skaffar sig taggar. I Science beskriver forskarna hur de testat att odla fram taggfria varianter genom att blockera LOG-genen med hjälp av den Nobelprisbelönade gensaxen Crispr/Cas9.
– Det vill inte jag.

Åtminstone inte när det gäller rosorna på udden.
– Den idiot som försöker käka upp eller ens plocka våra rosor får skylla sig själv.
Det gäller både våra planterade rosor och våra vilda bonusrosor.
LOG-genen alltså.
– Nu kanske du också förstår varför man ska behandla sina rosor som man uppfostrar sina barn.

Måndag: Back in business…

Hon: Efter en lördag på stan (Mönsterås Bluesbands 50-års jubileum) och en söndag streamande alla tio avsnitten av Geek Girl i ett sträck (japp, även han gillar snälla askungesagor) så var det dags att ”jobba” heldag.

Först på tur var vitlökslandet. Nu är äntligen vitlöken i jorden. Kanske kunde väntat lite till, fortfarande över tio grader i jorden, men klyftorna har legat i lådan och gett mig dåligt samvete ett bra tag nu.

Efter att ha vattnat började det regna rejält… in och mala chili då. Det var också på tiden. Drygt 20 burkar blev det idag. Av Chiliblandningen. Espeletten har jag ganska många på gång av i växthuset så den kryddan får vänta lite till.

Kollade också in träden i växthus 2. Inget vatten behövdes. Fikonet har tappat alla blad nu och dricker nästan inget, men det har väldigt många fikon på gång. Inte lika stora som de jag skördat under sommaren, och de kommer förmodligen inte att hinna mogna, men det är ju synd att inte ta tillvara dem. Undrar om de kan eftermogna inne i värmen som till exempel tomater…?

I slutet av förra veckan plockade jag sjuuukt mycket trattkantareller, aldrig sett så många på samma ställe faktiskt. Ärligt talat hittar jag sällan så mycket att det räcker till en macka ens. Så när snällaste vännen visade sitt ställe (vem gör det 😉 blev jag fullständigt lyrisk. Och manisk …

Nu börjar de torka och behövde få nya torra tidningar under sig. Rensade gjorde jag direkt, tog timmar … trots att jag gav bort en del.
– Kunde ha varit mer generös!
Men det ska sägas att de krymper ihop väldigt när de torkar, blir liksom bara en ”fingertutt” kvar.

Han: Nu vet både du och jag vad hon har gjort idag. Som vanligt undrar man hur hon för inte så länge hann med ett arbete också. Och jag? Jag säger som jag brukar svara:
– Är det här allt du har gjort idag?
– Ja, allt det här har jag gjort idag.

Min äldsta kompis CA Carlson (94 vårar) brukar säga att som pensionär hinner man bara med en sak per dag. Men idag har jag faktiskt gjort flera saker:
– Jag har läst morgontidningarna.
Noterade att lokaltidningens reporter var på samma bluesfest som vi i helgen.
– Glöm inte var du läste om den först.

Dessutom har jag träffat andra kvinnor.
– Jag har nämligen varit på vårdcentralen i Torsås.
Doktor Aleksandra och jag har haft ett upphetsande samtal om mina öron. Eller ja, kanske inte så upphetsande för varken henne eller er andra.
Men det slutade som det brukar göra så här års.
– Jag befriades från mina vaxproppar så nu hör jag till och med vad jag tänker.
Till ett exempel hur glad jag är över att få betala skatt.
Uppriktigt sagt vet jag inte om ni andra skattebetalare har råd med mitt spring på vårdcentralen:

Och mer? Okej, jag har skrivit ett utkast till en inlaga om bidrag till ett intressant kulturprojekt nästa sommar. Mer om det en annan gång.
Och så har jag hjälp några sköna amigos att bygga en bastu till en kompis.
– Det förhållandet har också pågått en tid.
Och det börjar se bra ut.

Och nu har jag fått min välförtjänta eftermiddagsdrink (Horse’s Neck) och till och med berättat för dig om allt spännande jag varit med om idag.

PS: Glömde berätta att jag glömde att hänga tvätten som jag lovat henne. Liksom att åka till återvinningen och tömma våra överfyllda kärl med bidrag till konsumtionssamhällets baksida.
– Men det kommer en dag i morgon också.

Söndag: Blueståget rullar vidare efter 50 år

Han: Det finns de som tror att den svenska bluesen dog med Totta Näslund och Peps. Det gjorde den inte.
– Den stod livs levande på Kalmar Teater i lördagskväll.
Och vi fick vara där och fira Mönsterås Bluesbands 50 år på scen!

Fullsatt teater, omgiven av nya och gamla vänner.
– Glädje, värme, sväng, groove och energi. Nostalgi.
Somnade 02:00 med en lite sorgsen tanke 50 år senare:
– Varför är vår generations musik fortfarande bäst?

PS: Uddens utsända paparazzi jobbade in i det sista. Fångade därför nattens sista tack-för-allt mellan bandledaren Calle Engström och Maxe Axelsson, som producerar MMB:s födelsedagspresent till oss alla:
– Nya plattan ”Tåget går”.

PS2: Okej, det fanns andra fotografer på festen. Klart gubben från udden sträcker fram näven när en fullvuxen man vill föra mig åter till ursprunget och tillbaka igen till framtiden:

Onsdag: Klippt var det här!

Hon: idag tog jag äntligen tag i den nedre vildrosbusken också. Nu är båda nedklippta rejält, men de kommer garanterat bli minst lika höga igen nästa sommar. Ett vackert och väldoftande vindskydd.

Men den är även häng för våra småfåglar. Ett litet litet bo gömde sig i busken. Tror det är en Gärdsmygs rede. Det fick förstås vara kvar.

En av hennes ungar räddade jag ut ur Chateau Margaretas uterum för ett par veckor sedan. Den var helt utmattad och rörde sig inte ens när jag tog den i handen. Satte den på bordet utanför och doppade nosen i lite vatten. Och då…:

Han: Eftersom jag varken snaggat vildrosor eller upptäckt fågelbon, nöjer jag med att ringamärka hennes fältobservationer med lite värdelöst vetande:
T ex att gärdsmygen (Troglodytes troglodytes) beskrevs taxonomiskt av Carl von Linné som Motacilla Troglodytes redan år 1758.
– Vilket alla som läst latin (eller bara googlat) vet var ett misstag. Gärdsmygen är nämligen inte släkt med sädesärlan ((Motacilla alba) som även hon håller till på udden, utan är en liten brun tätting.

Gärdsmygen är Sveriges näst minsta fågel; en knubbig liten livlig rostbrun fågel med kort upprättstående stjärt, tunn näbb och en ljus strimma över ögat.
– Ibland kallas hen för ”den flygande köttbullen”, ett omnämnande som naturligtvis inte passar sig i rådande identitetspolitiska tid och som du därför bör glömma även om det är en ganska bra liknelse.

Till skillnad från många andra fåglar är det svårt att se skillnaden mellan könen, oavsett om det handlar om en unga eller vuxna fåglar.
– Men i ett avseende kan man skilja könen åt.
Ty, apropå hennes välbevarade bo så framstår herr Gärdsmyg som något av en toffel – alternativt den man alla kvinnor längtar efter.
– I början av häckningsperioden bygger hanen nämligen ett antal bon.
Faktiskt så många som sex eller sju stycken.

När han har snickrat färdigt, dyker fru Gärdsmyg upp från shoppingsnåret och väljer bland lägenheterna.
Det tar sin tid, men det får ta sin tid.
Det är först när hon bestämt sig som han tar itu med att fodra upp och inreda det bo som hon har bestämt sig för att hon vill föda i.

Nu vet du det också.

Måndag: Vacker som en dag…

Hon: Min fantastiska novemberkaktus gör ju den tristaste dag ljusare.

Den brukar blomma lite då och då hela året, inte bara i november, men så kompakt med blommor som nu tror jag aldrig den haft förut. Och det trots att den stått ute på ett undanskymt ställe hela sommaren. Men kaktusar ska ju misskötas.

… men inga blommor till Smålands stolthet

Han: Nu vet jag hur det känns att komma för sent till festen. Goda grannar bjöd med mig på den avgörande matchen mellan Kalmar FF och Mjällby på Guldfågeln Arena; sponsrad av kycklingföretaget med samma namn.
Det var premiärmatch för KFF och mig, så förväntningarna var stora.
Åtminstone hos mig.
– Tyvärr gjorde hemmalaget en riktig kalkonmatch.

”Kalmar, snart på grusplan nära er”, som den kaxige sonen i Brommapojkarna (10:e plats i Allsvenskan) sms:ar när Mjällby slår in 0-3.

Till skillnad från sportjournalistik är det trista med dagens kulturdebatt inte att det skrivande prästerskapet predikar om den rätta tron.
Nej, det värsta är att den pratande klassen försöker göra allt till politik.
– Ibland blir det riktigt prilligt.

”Tänk, här har man tryckt upp vitt snus i käften i åratal utan att ägna en tanke åt vad det signalerar politiskt. Slarvigt!”, skriver Hanna Fahl på den stora tidningens politiskt korrekta kultursida. ”I bekväm ignorans har man kunnat köpa de små blöjliknande fejksnusen utan att bekymra sig över vad de står för. Rik och fattig, lantis och storstadsbo, över hela den politiska skalan har vi kunnat samlas kring den sista svenska lägerelden: en parfym­doftande Zyn under överläppen.
Men inte längre. Inte ens den här dumma lilla beroendesjukdomen kan vi få ha i fred, inget går säkert från politiseringen och nu har det vita snuset hamnat mitt i det amerikanska kulturkriget.”

Det hedrar Hanna att hon håller en självironisk distans till ämnet. Just därför känns det som om måndagsmorgonens första Zyn plötsligt känns som en pipande personsökare mitt i ansiktet.
– Det här hade jag ingen aaaaaning om! Och jag som prillat mig själv dagligen sedan minst ett år sedan …

Häng med här så får du en chans att förstå om du vill vara en ”Zynfluencer”: Zyn lanserades i USA av Swedish Match redan för tio år. 2022 köptes Swedish Match av Philip Morris och sedan dess har försäljningen gått som tåget gjorde förr.
Det har till och med vuxit fram en ung subkultur av Zynanvändare som döpt sig själva till Zynfluencers.
Och det här politken kommer in: Zynfluerarna består främst av ”vita amerikanska alt-höger-gym bros”, läser jag med ökad salivproduktion.

Den högerkonservativa tv-profilen Tucker Carlson har beskrivit effekten av Zyn som att ”Guds hand sträcker sig ned och masserar ditt centrala nervsystem”.
– För en lättrörd 40-talist med hjärtat till vänster känns det som om någonting växer under läppen.
Och det blir bara värre: I somras myntade den amerikanske journalisten Max Read en term för de unga högermännens sfär: Zynternet.

Vad det betyder? Ungefär det här: En ”bred krets av ­fra­­­t-iga, kåta, buffligt provokativa män”, som bildar ”en ny internetsubkultur full av egna mem och kulturella referenser”. Och här stavar jag mig genom Hanna Dahls informationstäta text – med länkar för dig som inte är van vid kulurspråket: ”Det vita snuset har nikotinets manlighet, men det har också techbro-kulturens självoptimeringsaura och passar utmärkt in i bland kreatintillskott, cold brew-kaffe och mikrodoserad lsd. Zynfluerarna hävdar inte sällan att Zyn är bra för erektionen.”

Det milda vita snuset, som jag köper hos Jacko på Tempo i Gökalund är alltså en Trump-fetisch!?
– Aj, aj, aj! Det känns som om jag äter mina egna barn.
Eller?
Ett hopp föds när min guide i de runda dosornas politiserade universum berättar att i den politiserade snustrenden döljer en trend en annan, helt enligt Hegels teori om dialektiken.
– För ett delar sig i två.

Den avskyvärde tv-programledare Tucker Carlson deklarerade för några veckor sedan att Zyn inte längre är en gåva från gud utan”woke” (det värsta man kan vara i trumpland) och Philip Morris som ”humorlösa vänsterdrönare”.
– Detta efter att företaget dementerat att produkten är ett potensmedel.
Nu lanserar Carlson därför sitt eget, ”icke-woke” vita snus.
– För män som vet att de är män, eller möjligen tvivlar.

Även här hemma ska SD:s tankesmedja Oikos lansera ett ”icke-woke” snus, tillsammans med andra riktigt coola produkter som energi­dryck och ”bågar för glasögon och solglasögon” (?).
”Perfekt”, menar DN:s kulturskribent, ”ett helt kit som högerkillar kan ha när de rider fram snuskåta på ryggarna på Elon Musks Optimusrobotar och fantiserar om att tjejer inte får göra abort!”

Så var lämnar det oss som ovetande om den politiska innebörden snusar Zyn Espressino Mini Dry?
Tills vidare känner jag viss tröst i Hanna Dahls svar.
Eller inte: ”Uppsuget av en konservativ podcast/ kryptokille/ collegedude-sfär och lika snabbt utspottat igen som en prilla i urinoaren. Nu flyter det där, nerpissat och vilse på gal–tan-skalan. Tyvärr är det sistnämnda även en skrämmande korrekt beskrivning av mig utan nikotin. Så jag antar att svaret på frågan är ’under min läpp’ …”.

Hur tycker du själv att de orden smakar i munnen?

Lördag: En dag värd att fira i Hemingways sällskap

Han: Hon är lite konstig, även när jag bråkar och gör bort mig så finns hon där. Visserligen flyger hon ibland iväg utan att ge mig en blick, men när allt lagt sig är hon tillbaka igen.
– Ibland undrar jag hur kråkor tänker.

Han: Det är fredagskväll. Jag och katterna är ensamma på udden. Jag spelar Lundell och Morrison och jag ringer min kompis Gunnar.
Undrar hur han mår.
Han har cancer och får cellgifter.
– Det är okej, säger han. Det känns bra att veta att de fortfarande kostar på mig så dyra mediciner
– Det är därför jag ringer, säger jag. Jag märker att det dragits jäkligt mycket från mitt skattekonto på senare tid.
Vi skrattar.
– Ja, vad fan vad ska man göra?

Sen talar vi om konsten. Gunnar arbetar på en utställning om sin kamp mot cancern.
Han är entusiastisk, det går bra.
– Jag är avundsjuk på hans kreativitet.
För egen del får jag inget gjort och Gunnar försöker komma med goda råd.
Eftersom vi båda är ensamma talar vi länge om detta.
Efter att vi lagt på ritar jag en grej.

Återstår att fira återstoden av dagen med en litterär afton.
Varför krångla till det?
– Hur skulle Ernest Hemingway ha firat den internationella Gin & Tonic Day?

Jag föreslår att vi gör som konstnären Thomas Hudson när tittar in på på Mr Bobby’s Bar på ön Bimini i Island in the Stream (Öar i strömmen) – vi beställer en isig gin och tonic.
– På Papa’s vis förstås, det vill säga förstärkta med några stänk av Angustura.

Eftersom vi – i likhet med Skorpan Lejonhjärta – inte vill vara en liten skit föreslår jag att vi ser kvällens skål som en del i kampen mot dagens fascism, putinismen.
Hemingway skrev inte i ett vaccum: ”Det finns bara ett politiskt system som inte kan producera bra författare och det är fascismen. En författare som inte vill ljuga kan inte leva och arbeta under fascismen”, sa han i ett tal 1937.
I The Denunciation (Den orörda platsen) när Hemingways hjälte Henry Emmunds beställer en G&T på Chicote’s bar i Madrid är det en motståndshandling mot Franco-fascismen.
– Vill du veta hur och varför får du läsa boken.

Annars går det ju bra att bara fira att det varit ännu en fin dag. Jag har fortsatt att tömma boklådor i torpet och det värsta som hänt oss är att V75 spårade ut redan i lopp 2.
– Förresten, Höjdhopparn! Jag tror att jag trots allt tackar ja till din G&T!

Torsdag: Det finns mycket att vara glad och tacksam för i höstmörkret!

Hon: Vilka fina kvällar vi haft, och igår var månen full med mångård och allt, notera Långe Jan som blinkar till till höger på filmen nedan:

Och imorgon åker jag till Stockholm för att stanna till i Norrköping och titta på min dotter som får fint pris:

På kvällen firar jag båda mina barn (som båda fyller år i dagarna) med middag på stan. Stolt mor till båda, och glad för en kväll på tu man hand. Sedan blir det barnbarn för hela slanten. Längtar!

Han: Ännu en solig dag på udden. När hon gått till skogs stänger jag av värmepumpen och öppnar verandadörren.
– Med risk för att få nackspärr av fönsterdraget.
För havet ligger på där ute, vågskum på revet kring Fimpan. Byar frisk kuling från syd (12-13 m/s).
Skriver:
– Liam är död!
– Vilken Liam?
– Liam Payne förstås, han i det gamla pojkbandet One Direction.

Hittills idag har P1:s nyhetsprogram upprepat den tragiska nyheten 18 gånger.
Däremot hörde jag inte någon nyhetssändning uppmärksamma olyckan i norra Nigeria.
– Inget du hört talas om?
Förstår det. För egen del råkade jag läsa en notis i tidningen:

Svårt att läsa? Notisen är inte större, men den berättar att minst 94 människor dör när en tankbil exploderar, ytterliga 50 skadas. ”Många av offren uppges ha försökt samla upp läckande bränsle efter tankbilens krasch när explosionen inträffade. Ögonvittnen beskriver i lokala medier hur elden snabbt utvecklade sig till ett inferno. Liknande katastrofer har inträffat förr i Nigeria, där bränslepriserna tredubblats sedan början av fjolåret.”

Jag moraliserar inte. För journalister är det en gammal sanning: ”ett dött barn är en tragedi, 1oo döda barn är en notis”.
– Det är inte journalisternas fel.
De ger oss bara det vi mediekonsumenter vill ha.

När Marcel Proust skrev ”På spaning efter den tid som flytt” levde han långa tider på kaffe och gifflar och ätandet är puddingens bevis. Medan första världskriget rasar i Europa låter Proust den vedervärdiga madame Verdurin oroa sig mer över att ransoneringen inte tillåter henne att köpa kaffebröd än över krigets allmännare fasor.

Ordningen i madames salong är således återställd när hon lyckas övertala sin läkare att skriva ut ett recept mot hennes migrän: gifflar.
Samma dag som vardagen äntligen återvänder i madames våning, kommer nyheten att världens då största passagerarfartyg Lusitania sänkts av en tysk ubåt och 1 198 människor omkommer.

Proust knyter ihop trådarna så här: Hon fick sina gifflar samma morgon som tidningarna berättade om Lusitanias undergång. Medan hon doppade giffeln i kaffet och puffade på tidningen för att den skulle hålla sig uppslagen utan att hon behövde använda den hand, som var sysselsatt med att doppa, sa hon:
– Så förfärligt! Det är värre än de hemskaste tragedier.
Men alla dessa drunknades död måste ha framstått för henne i miljardförminskning ty allt medan hon med munnen full yttrade dessa sorgsna ord präglades hennes ansikte snarast av mild belåtenhet, troligen förorsakad av den välsmakande giffeln som var så bra mot hennes migrän.

Vilken vedervärdig människa, tänker du också.
Eller

När jag kommit hit i mitt skrivande ringer sonen Björn. Han undrar varför jag inte svarat på ett sms om boken om Kjell Höglund.
Han undrar om jag mår bra.
– Hursa?
Han höjer rösten och upprepar frågan.
– Så där, hör jag mig själv säga. Jag har stopp i öronen.

Problem med vaxproppar är ett arv den pojken fått ärva.
– Ett återkommande problem så här års, särskilt när vi har badat i hav.
Han ger mig några tips om hur hans Hanna hjälper honom att fixa sina öron.
Jag lyssnar uppmärksamt.
Och undrar om det där är något jag skulle våga fråga om hon skulle kunna hjälpa mig på samma kärleksfulla sätt.
– Det är ju ganska snuskigt.
Glömmer till och med att fråga om han hört att Liam Payne i One Direction är död.

Onsdag: En riktig tavla triggar dig tio gånger mer

Han: Idag har jag målat i min kylslagna ateljé i Gökalund. Ett litet steg för mänskligheten men värt en notering här i min dagbok. (Hon som köpte torpet för att jag skulle måla har tröttnat på mina undanflykter, ”Ja ja, jag älskar att vara konstnär, det är bara det jävla målandet jag har svårt för”).
– Alltså satte jag på Marvin Gayes och Tammi Terrells ”Ain’t Nothing Like the Real Thing” och gjorde det jsg borde ha gjort för länge sen.

Naturligtvis finns det en förklaring: Är du en sån där som omger dig med inramade affischer hemma? Visste du att om du har originalkonst hemma blir du tio gånger mer stimulerad än om du omger dig av reproduktioner eller affischer av samma verk.
– Det visar i alla fall en neurologisk undersökning gjord av forskare i Nederländerna.

Studien gjordes på museibesökare som fick se konstverk i original samt en affisch på Mauritshuis konstmuseum i Haag. Forskarna använde bland annat magnetröntgen för att studera ögonens och hjärnans aktivitet.
Och slutsatsen:
– Originalen framkallade en starkare upplevelse i den del av hjärnan som omfattar medvetande, självreflektion och personliga minnen enligt forskarna.
Studien visar att upplevelsen var hela tio gånger så stor. ”En faktor på 10 är en enorm skillnad, och det här är vad som händer när man tittar på en reproduktion jämfört med ett verkligt verk”, konstaterar Martine Gosselink, chef för Mauritshuis,

”Du blir [mentalt] rikare när du ser originalmålningar, oavsett om du är medveten om det eller inte, eftersom du skapar kopplingar i din hjärna.”
– Orsaken är att de handmålade konstverken framkallar ett starkt positivt svar i precuneus, en del av hjärnan som är involverad i medvetande, självreflextion och personliga minnen, konstaterar forskarna.

Bland annat analyserades reaktionerna på Vermeers ”Flickan med pärlörhänget”, ett av världens mest reproducerade målningar.
– Det populära verket väckte mest uppmärksamhet överlag i studien och triangeln mellan flickans öga, mun och pärlörhänge drog till sig blickarna i vad forskare beskrev som ”en uthållig uppmärksamhetsslinga”.

Jag vet, jag är ingen Vermeer. Men nu vet du vad som fick mig att orka lyfta penslarna.

PS: Arbete ger som bekant inte frihet utan mer arbete. Av bara farten har jag dessutom tömt 6 boklådor i ett av de överfyllda förråden.
– Något jag tror att hon blev både förvånad och lite glad över.

Hon: Vaknade utsövd till en strålande morgon, han sov länge och missade därför den fina soluppgången … å andra sidan somnade jag före klockan nio igår kväll, vilket inte han gjorde. (Han följer ”Kodnamn: Annika” på TV4.)

Gårdagens mån-himmel gick inte heller av för hackor. Den hann jag föreviga innan jag slocknade framför Kockarnas Kamp.

Klippte gräsmattan för sista gången idag, endast för att jag blir blöt om pyjamasbyxorna när jag går ut på morgonen för att cykla och hämta tidningarna (annars hade det fått vara). Det är mycket morgondagg nu, förutom imorse, första frosten kom inatt.

Mitt i klippandet kom en snäll granne förbi med superfina exemplar av Stolt Fjällskivling, och skrämde halvt ihjäl mig… Hörde honom inte i oljudet från gräsklipparen. Men det var det värt, mums vad gott det ska bli:

Måndag: Stora flyttdagen …

Hon: gässen har samlats en tid utanför oss men idag är det verkligen den stora flyttdagen. Streck på streck har flugit över oss hela dagen.

Det är ett jäkla kacklande faktiskt, ha ha. Imorse till och med vaknade jag av det. Hägern hjälpte också till…

För övrigt har jag spetsat den första satsen limoncello med lite av den 96-procentiga spriten snälla vänner tog med hem från rivieran. Zesten låg i lag på enbart vanlig vodka. I nästa sats blir det bara den starka, men givetvis ska den uppblandas med vatten och socker.
– Om ungefär en dryg månad, sedan ska den stå och dra lika länge till.
Ska bli så spännande att se hur de blir framåt jul. Två år sedan jag senast gjorde limoncello på egna citroner, den blev supergod, men aningen svag. Det råder vi bot på i år ;).

… och i väntan på det vänder vi inomskärs

Han: Ser verkligen fram emot citrondrickan, hade behövt ett glas redan igår. Första frågan under SVT:s partiledardebatt:
– Ser ni fram emot den här partiledardebatten?
– Ja! sa alla deltagarna och tryckte på den gröna mentometerknappen.
Alla utom en.
– De andra ljuger, sa Jimmie Åkesson och alla skrattade.

Jag ljuger om jag påstår att jag hade några förväntningar.
– Ändå blev jag besviken.
Tv-sända partiledardebatter handlar helt enkelt inte om politik längre, det är verbal wrestling.
Eller bara ännu ett i raden av fjantiga lekprogram i den skattefinansierade televisionen.
– Behöver jag tillägga att hon valde att se ett program som bättre speglar verkligheten i Sverige idag: ”Tunna blå linjen”

Nu till något intressantare. Turnerande poeten Bruno K. Öijer inleder sin nya diktsamling med en tvårading:

jag skriver
alltså finns vi till

Formuleringen är naturligtvis en variant på 1600-talsmatematikern och filosofen Descartes cogito, ergo sum.
– Jag tänker, alltså finns jag.
Med det menade Descartes att även om vi tvivlar på allt annat kan vi inte tvivla på att vi existerar, eftersom tvivlet i sig förutsätter att vi existerar.
– Smart kille, eller hur Sope-Bengt?

Om ni andra undrar, allt jag skriver här skriver jag för vår granne Bengt Johansson, ”Sope-Bengt” kallar han sig själv eftersom han är en man som vet att han inte behöver uppträda med lånta fjädrar.
Det är en utvikning, jag skyller den på eftermiddagsdrinken, men Descartes kunde ha formulerat sig annorlunda, typ:
– Jag fryser, alltså finns jag till.
Han dog nämligen i sviterna av lunginflammation i ett februarikallt Stockholm året 1650 dit fransmannen kallats som lärare för vår drottning Kristina.

På förekommen anledning ansåg Descartes att Sverige var ”ett land där både människor och tankar fryser till is”.
Vilket väcker en annan tanke:
– Om det blir någon vinter den kommande vintern återstår att se.
Just nu skiner eftermiddagssolen på udden och så sent som för en vecka sedan rådde det fortfarande meteorologisk sommar här.

Det var en avvikelse från ämnet men tillbaka till Descartes ”Jag tänker, alltså finns jag”. Omvärlden får mig att tvivla på det mesta. Kanske är det därför jag köper Descartes djupsinniga ord, men att jag med stigande ålder personligen känner större samhörighet med Augustinus inlägg i den här debatten:
– Jag misstar mig, alltså existerar jag.

Även Augustinus hade åsikter om det mesta, skrev mer än han borde och insåg att han ofta hade fel i det han skrivit.
– Om det inte vore sånt slöseri med tid och pappersmassa skulle jag skriva ett samlande verk om mina samlade verk.
Arbetstitel: ”Även det hade jag fel om”.
Haha, jag hör vad du tänker:
– Vem skulle vilja läsa en sån torftig samling värk?!
Du har naturligtvis rätt, betrakta det som en utvikning.

I sina Bekännelser konstaterar Augustinus ”att det endast är nuet som är verkligt, framtiden är ännu inte verklig och det förflutna är inte verkligt längre.” Även om kristendomens viktigaste tänkare var ute efter någonting annat, så är det en träffande sammanfattning av vår tidsanda.

I filmen ”The apprentice”,får den unge Donald Trump tre råd som han konsekvent följt sedan dess:

√ Anfall!
√ Förneka allt – medge inga fel.
√ Även om du förlorat – utropa dig till segrare.

Efter debatten med Tamala Harris, som både opionsmätningar och bettingbolag visade att han förlorade, förklarar Trump obekymrat, ”Jag vann. Alla säger att jag vann”.
– En inställning som möjligen gör honom till vinnare 5 november.

Vid närmare eftertanke är Trumps tre budord en bra sammanfattning även av gårdagens partiledardebatt. Men även det är en utvikning, om än en nödvändig sådan. Men vad jag egentligen ville säga med alla dessa ord är bara detta:
– Bruno K. Öijers korta inledningsdikt i nya diktsamlingen ”Växla ringar med mörkret” (Wahlström & Widstrand) höjer sig över både Descartes och Augustinus sentenser i ett viktigt avseende.
I en tid av självgod narcissism placerar han sin egen existens i en kollektiv gemenskap, ett vi:

jag skriver
alltså finns vi till

Inte undra på att det tog tio år att komma fram till den enkla meningen.

Lördag: Besök av svartklädd poet och vitkindade gäss

Han: Vi är här nu! I torsdags flög omkring 14 000 prut- och vitkindsde gäss över Oskarshamn på sin väg från Norra ishavet och Kolahalvön ner till Tyskland och Neder­länderna.
Det berättar ornitologen Tommy Larsson som haft extra koll på himlen från sin trädgård i Mockebo i Oskarshamn.
– Gässen brukar sedan stanna till på Öland och på fälten i Kalmartrakten, säger han i dagens Barometern.

Svar direkt: Tommy, de har landat utanför udden!

Nu till ett annat celebert besök: Det intressanta med arkeologer är att de nöjer sig med att frilägga sina fynd och förklara vad det de har grävt fram.
– De borde även kulturskribenter också göra.
Jag har aldrig förstått varför kulturjournalister envisas med att inbilla sig att jag vill veta vad just de tycker om gamla välkända legender som Bruno K. Öijer.

Bruno K. Öijers dikter ”hade kunnat hämtas från en bok med Mark Levengood-aforismer”, hävdar Dagens Nyheters Po Tidholm. Det framgår att han inte är imponerad av poeten, som 50 år efter sin debut turnerar igen med sina dikter: ”Kanske är Bruno K. Öijer helt enkelt ett annat slags djur. En kvarleva från en tid med andra kulturvanor och därtill snudd på folklig med sin effektiva och nästan naiva poesi … Därmed inte sagt att Bruno K. Öijer är tråkig. Det finns en ofrivillig komik i hans allvar och något slags inbyggd distans i manéren. Stämningen i lokalen är dock andäktig. Jag hör inga fniss i mörkret utom mina egna. Varje dikt avslutas som vanligt med en märklig segergest och ett ”Yes!”.
– Vem tror PO bryr sig om vad han tycker?

Antingen vem man att Bruno K. Öijer är en poet som varit konsekvent i fem decennier, att han har kultstatus och under de senaste decennierna beskrivits som en rockstjärna, ”en Thåström utan gitarr” av recensenter som hellre lyssnar på musik än poesi.

Eller så vet man inte vem Bruno K. Öijer är – som tjejen bredvid oss på andra raden, höger, 3 våningar upp på Kalmar Teater, invigd år 1863 när stan hade endast 8 000 innevånare, varav många fortfarande var barn vilket förklarar varför benutrymmet är begränsat på balkongen.
– Hon hade aldrig hört talas om Bruno K. Öijer, men lockats hit av en obekant kvinna på caféet där hon satt och skrev tidigare på dan.
Och nu är hon här.

Och fortsatter anteckna i sin skrivbok gör flickan bredvid under poetens två timmar långa uppläsning. Hon lyssnar uppmärksamt på orden.
– Totalt ovetande och ointresserad av att DN:s åsiktspolis redan baxat in denne diktare i samma box som Thåström: ”Ständigt detta performativa utanförskap, denna svarta romantik och detta horn i sidan till den kulturelit de sedan länge tillhör. Ingen av dem arbetar med en tillstymmelse till humor. De var inflytelserika på 80-talet, buttert framgångsrika under det ironiska 90-talet och nu en hamn för många i den kommersiella samtiden.”

Att döma av hennes skratt, blanka ögon och entusiastiska applåder gillade hon vad hon hörde och såg.
– Det gjorde även vi.
Det räcker att citera ur poetens ”Testamente” för att inse att allt handlar om oss:
en natt
slår vi upp fönstret
på vid gavel
och blåser ut all belysning
i staden
dom har ju oss.

Aftonbladets recensent Jack Hildén skriver i övrigt vad som behöver sägas redan i rubriken:

PS: Bruno K. Öijer debuterade år 1973 med diktsamlingen ”Sång för anarkismen”. Det stora genombrottet kom med ”Medan giftet verkar” (1990). Nya diktsamlingen heter ”Växla ringar med mörkret” – den första diktsamlingen på 10 år.  
Den kan även du beställa här.

Eftersom det var en dag i kulturens tecken passade vi på att också fira Nobelpristagarinnan i litteratur Han Kang.
Självklart val: Gangnam på Fiskaregatan: Bibimbad (nationalrätten), starkt Ramen, vegetariska dumplings och misosoppa förstås.
– Behöver inte heller jämföras med en svensk musiker utan gitarr för du ska fatta att du ska gå dit.