Fredag: vlogg blir det idag…
Hon: såååå mycket att göra så det får bli några filmer från växthusen som jag försökt få någon slags ordning i idag!
Ps. Middag och frukostbröd behövdes också fixas!
1 maj: Idag flaggar vi mot Putin!
(Uppdaterad 16:33)
Han: Idag hissade vi flaggan, min enda insats för att fira 1 maj i en orolig värld. Min enkla tes är att om det är nåt som får Putin att må illa så är det andras symboler för nationellt oberoende.
– För att inte tala om svenska putinister som föredrar den ryska dubbelörnen framför den svenska fanan.
Att näktergalen plötsligt började sjunga i vårt snår tar jag som tecken i tiden.
– Det är ovanligt tidigt.
Förra året sjöng han upp först den 10 maj, 2022 natten mot 18 maj, 2021 satt han där i snåret den 13 maj, året innan tre dagar tidigare.
Vi stannar i fåglarnas värld: Just nu kopuleras det i lövverken. Igår skrev jag om att otrogna blåmeshonor föredrar äldre älskare utanför det egna boet.
Även talgoxen har sina egenheter. Det är en ljudlig fågel, och har upp till 40 sorters läten och sånger.
– Även det är motståndshandling.
På Wikipedia, mitt universitetsbibliotek, läser jag att förklaringen till talgoxens breda repertoar är den så kallade Beau Geste-teorin.
Teorin baseras på den brittiske författaren P. C. Wrens roman om tre bröder som ansluter sig till den franska Främlingslegionen. I ett taskigt läge ställde hjälten med samma namn som romanen upp sina döda kamrater mot murarna för att ge intrycket att hans fort var bättre försvarat än det verkligen var.
– På samma sätt använder talgoxen mångfalden av läten för att lura konkurrenter och fiender att hans revir är mer tätbefolkat än det faktiskt är.
Jag medger att det är oklart om vår talgoxe läser äventyrsböcker (även om han stannade länge i vår bokhylla). Sant är att fåglar med stora uppsättningar läten är ”socialt dominanta och har större häckningsframgång”.
Talgoxen tillhör vinnarna i den leken.
Nu vet du det också.
PS: Svenskar är ett välorganiserat folk. Vårkollen är en del av den miljöövervakning som kallas Naturens kalender, där frivilliga bidrar till att dokumentera växternas anpassning till årstiderna, från första vårtecknen till sista hösttecknen. Bakom ”Vårkollen” står det Svenska Fenologinätverket och under valborgshelgen rapporterar 1000-tal frivilliga och proffs in observationer om vårtecken.
Insatsen är liten och även du kan göra din. Uppdraget är att se dig omkring i naturen och spana in 6 arter (Tussilago, blåsippa, vitsippa, björk (lövsprickning) och om hägg och sälg blommar där du bor.
Rapporterar gör du till www.vårkollen.se
Vår rapport våren 2024 ser ut så här:
PS2: Som sagt, vi är ett välorganiserat folk. Idag kan skeppeviksborna konstatera att vårt lokala motstånd stoppat kolonialiseringen av vårt lilla hörn av världen.
– I sin reviderade ”Översiktsplan 20240” har Torsås kommuns Planavdelning avskrivit planerna att bygga ett helt nytt bostadsområde i vårt närområde (det 33 hektar gula området på kartan).
– Värt att fira!
Hon: och igårkväll firade vi Valborg hemma hos kompisarna i grannhuset…
Supergod mat och supergott vin skämde de bort oss med. Idag är jag lite trött. Men har ändå rensat två pallkragar från ogräs. Det känns bra!
Han igen: … och på Arbetets dag firar vi förstås henne som gjorde jobbet 💕.
Tisdag: Även blåmesen föredrar äldre älskare
Han: Det är mycket jag inte förstår. I en tid när politiker, skolor och socialtjänster kämpar mot arrangerade äktenskap, satsar skattefinansierade SVT på program som Gift vid första ögonkastet – som propagerar för … ööh ja, just det:
– Arrangerade äktenskap.
Nåja, dubbelmoral är också en form av moral. Att somliga politiker gör stor sak av att lagstifta mot kusinäktenskap handlar kanske mer om att sätta vissa invandrargrupper på plats än om att värna kärleken?
Vad gäller den tv-sända kärleken verkar den fungera ungefär lika bra eller dåligt som andra arrangerade äktenskap. Åtminstone om vi ska tro omgivningens skvaller, i tidningarna upphöjd till sportjournalistik
– Enligt Barometerns tv-tittande nöjesreporter ser säsongens tabell ut så här just nu
Till dagens ämne: Att leva i ett parförhållande är som vi vet inte alltid enkelt. Av världens cirka 10 000 fågelarter anses en majoritet vara monogama, en sådan art är blåmesen.
– Men även om blåmesarna som unga ingår livslånga äktenskap, så varar det är det där med ”i nöd och lust” inte lika länge.
Det menar Bart Kempenaers, professor och forskningsledare vid avdelningen för ornitologi på Max Planck Institut Für Biologische Intelligenz i Tyskland.
Kempenaers dna-studie visar att vänsterprasslet så här års är utbrett. I ljuset av alla tv-sända matchmakingprogram där alla är unga, finns det intressanta skillnader i blåmesens värld.
Den kanske viktigaste:
– Unga honor föredrar att para sig med äldre hannar.
Så är det.
Och inte bara det.
Intresset för äldre gentlemen gäller även unga honor som lever i en fast relation med jämnåriga hannar.
– Vad det beror på vet man inte.
Och för att bena ut detta intressanta fenomen har professor Kempenaers och hans kollegor studerat ett stort antal blåmesar i en ekskog i södra Tyskland. Metoden är ungefär densamma som i dejtingprogrammen.
– Genom att fästa små transpondrar på fåglarna och kameraövervakning dygnet runt följde man fåglarnas vardagsäventyr i detalj.
Vad man kom fram till? Studierna bekräftade att medan honornas benägenhet att bedra sin partner är lika utbredd i alla åldrar, så föredrar hon äldre hannar.
Faktum är att där det finns både äldre hannar och yngre mesar (one-year old “yearling” males) är det i princip bara äldre hanar som involveras med andra honor än den de lever ihop med.
– Det här är något som vi har grubblat över länge inom forskarvärlden, säger professor Kempenaers.
Det kan man ju förstå.
– En förklaring skulle kunna vara att honorna inte attraheras av de yngre hannarna utanför boet.
Eller att de unga hanarna ”har så fullt upp med att försöka klara av sin första parning att de inte hinner ägna sig åt något annat”.
En tredje förklaring kan vara att det är de äldre hannarna som kör bort de yngre hannarna eller konkurrerar ut dem på andra sätt.
– Till exempel har vi sett hur de äldre hanarna ofta börjar sjunga tidigare på morgnarna, och att honor då passar på att flyga ut till dem i skydd av halvdunklet.
Det var först när forskargruppen flyttade alla äldre blåmeshanar till en annan skog tre mil bort, som de unga hanarna fick komma till på bortaplan.
Och det gjorde de.
– När forskarna senare tog blodprover på nykläckta ungar i den ursprungliga ekskogen såg man att andelen unga hanar som parat sig med en annan hona i smyg hade ökat från 13 till 33 procent.
Nu vet du det också.
Men vad har blåmesarna som art egentligen att vinna på denna ordning?
– Att inte lägga alla ägg i samma korg, om uttrycket tillåts.
Det handlar förstås om genetik. Fler partners ger fler ägg och äldre hanar som redan bevisat sin potens ger ett stabilare genetiskt material till nästa generation.
Återstår att se om denna aspekt är nästa tv-trend efter Blind date-vurmen. Typ, ”Så får du fler och friskare ungar genom att blunda för ett och annat.”
Söndag: idag blev det sommar…
Hon: idag kom sommaren direkt, utan att passera våren. Känns det som i alla fall. Har gått i flip-flop och t-shirt hela dagen, och det stora citronträdet fick till och med flytta ut.
Han: Isman har rätt. Älgvandringen på tv är ingenting mot havet.
– Du kan sitta här hur länge som helst och bara titta.
Ingen händer, men allt förändras.
Möjligen är det tvärtom?
– Allt händer men ingenting förändras?
Nytt för idag är att vi hör ejdern hoa på Fimpan. Oklart är om vi hör hoandet för att hönorna nu ligger på ägg.
Eller om det beror på att det är pålandsbris och havet låter oss lyssna på musiken.
Knappast sommar men ett viktigt vårtecken: Redan 2 april 2024 ringmärkes en ladusvala på Ottenby fågelstation tvärs över sundet.
– Det var tre veckor tidigare än någonsin tidigare.
I helgen (20 – 21 april) dök den första ladusvalan upp hos Ismans 50 meter inåt viken, men först 25 april kom den första formationen inflygande över udden.
En svala gör ingen sommar diktade man redan på 500 f.Kr i det grekiska dramat Cratinus. En uppdaterad version i vår förkrigstid lyder:
– Fortfarande är det fler JAS-plan över Kalmarsund än svalor.
Även om våren 2024 är kylig på mer än ett sätt, så går det lite för fort nu. Mandelträden blommar i styv kuling och tulpanerna har gett sig sjutton på att det är dags nu.
Mandelträden har redan blommat i två veckor i blåsten och körsbärsträdet bestämde sig samtidigt för att det är vår.
Dessutom missade vi nästan att vårt enda japanska körsbärsträd gjort sig vacker för någon icke närvarande.
– Eller kanske bara för sig själv?
Även bland körsbären finns en självpollinerande minoritet och uppriktigt sagt vet vi inte riktigt var vårt exemplar står i den frågan.
Men steget ut ur vintergarderoben har hen definitivt taget.
Lördag: Ta en sväng förbi konsthallen i Bergkvara!
(Uppdaterad 12:55)
Han: Jag sa ju det, hon kommer, hon kommer! Och idag kom våren till udden igen!
Ett säkert vårtecken: Medan vi äter frukost på sjösidan är Pelle redan där ute och fiskar. Och med våren kommer mer arbete:
Nej, jag skapar inte konst. Jag sätter ihop de nya solstolorna, vilket betyder att jag i första hand måste ta mig igenom all jävla plast som producenterna numera tvingar på oss konsumenter.
Konst har däremot Mats Rundberg skapat. Jag skrev om hans vernissage härom veckan. Och sånt straffar sig!
Skojar, men sant är att idag sitter jag gallerivakt i Bergkvara Konsthall.
– Har du missat Mats stora glada tavlor kan du hälsa på idag mellan 13 och 15!
– Värt att se! Och så får ju du och jag ses också.
Hon: och medan han sitter och vaktar fin konst fortsätter jag jobbet med att komma ikapp med trädgårdspysslorna. Sliter mig från sjösidan, morgontidningarna och solstolen…
Håller också på att baka en mörk surdegslimpa på närodlade mjölsorter jag inhandlat på Smaklöken i Jämjö.
Speciellt nyfiken på purpurmjölet. Säkert väldigt svårbakat så tar bara med en fjärdedel av det. Lite synd kanske för bröd bakat på det ska tydligen bli mörkt lila. Kanske jag ändå får till en svag nyans :).
Torsdag: En entusiastisk predikan om staden som försvann
Han: Det finns en poäng att hamna i periferin och inte längre stå kvar mitt i historiens upplysta centrum.
Det var budskapet när historieprofessorn Dick Harryson predikade från predikstolen i Kristianopels gamla kyrka.
– Som historiker är jag tacksam för att den danske kungen Kristian IV lät uppföra den här kyrkan. Men också att historien gick vidare och lät Kristianopol falla in i den törnrosasömn som fortfarande varar.
– Annars hade klåfingriga makthavare garanterat förstört denna vackra renässanskyrka som är unik i hela Sverige!
Förmodligen vet du var Konstantinopel ligger. Men du har ingen aning om var Kristianopel finns på kartan. Inte heller att det under flera hundra år var en av Nordens viktigaste gränsstäder, uppförd av danskarna, nedbränd av svenskarna för att åter byggas av danskarna för att efter att Blekinge inlemmats i Stormaktssverige glömmas bort av makthavare, kyrkoledare, arkitekter, medier och historiker.
– Men inte av oss som lever i den gamla gränstrakterna.
I år fyller kyrkan i Konstantinopel 400 år och det var inte en enda plats ledig i kyrkbänkarna när historieprofessorn Dick Harryson la ut texten om varför vi ska vara glada över att historiens centrum och periferi då och då byter plats
Som vid så många föreläsningar runt om i landet funkade inte mikronerna, vilket slutade med att vår mest kände historieprofessor stegade upp i den vackra predikstolen för att hålla en lysande föreläsning som den agitator han är.
– Historieskrivarna har glömt den här platsen. Vi har samlats här för att ta tillbaka makten över historien!
Kristianopel ligger en halvtimmes bilresa från udden, men resan förflyttar oss till en annan historia. Kristianopel anlades av danskarna år 1599 som en befäst utpost mot Sverige.Idag är Kristianopel en liten håla som lever upp sommartid. Detta tack vare sina rosor och historien, hamnen och campingen – som flyttat in i ruinerna av kung Kristian IV:s imponerande befästningsanläggning.
Om detta har även jag skrivit.
Vill du veta vad du missat kan du börja med att beställa den lilla jubileumsskriften ”Konstatinopels kyrka 400 år” (utgiven av Svenska kyrkan, Jämjö pastorat. Du kommer försent för att uppleva Dick Harrysons predikan på plats, men hans förord ger en bra sammanfattning av historielektionen
Dessutom får du bl a en mycket intressant artikel om ”staden som försvann” av Michael Helgesson som knyter ihop även denna minnesanteckning.
PS: Behöver jag säga att jag som P1-beroende flanör alltid lyssnar på den entusiastiske historieprofessorn på Vetenskapsradion.
– Även du kan göra det här.
Hon: Och som grädde på moset bjöd udden på en vacker mångata när vi kom hem!
Och idag har solen skinit hela dagen, och efter en dag med fix i ”trädgården” kunde vi alla fyra avnjuta kvällsdrink och middag i solen på baksidan.
– Premiär faktiskt. Lite sen premiär i år, men den som väntar på något gott…
Tisdag: Till skillnad från Putin har Änkedrottningen vett att skämmas
Han: Det bor en skabbig gammal kråka på udden. Jag har berättat om henne förut, för hon är lite speciell.
Jag kallar henne för Änkedrottningen och hon har bott här lika länge som jag.
– I mina ögon har hon blivit en symbol för att även till synes oövervinnerliga imperier går under.
Av det skälet får hon mig tyvärr dagligen tänka på Putin.
Orsaken är att även hon är bärare av den dubbelhövdade örnen.
Enligt en kort men intensivt genomförd pr-kampanj i sociala medier hävdas att alla män tänker på Romarriket.
Ingen pratar däremot längre om Huset Habsburg, trots att det under 700 år (1278 – 1918) var Europas dominerande dynasti.
Ett imperium som växte genom krig på slagfältet och fredsuppgörelser i kungliga sängkammare och som vid sitt zenit blev ”ett välde där solen aldrig gick”.
– Men som alla imperier som expanderar genom krig och förtryck gick det åt helvete även för det habsburgska väldet. Drömmen om Griff nach der Weltmacht (grepp om världsherravälde) blev till slut en mardröm även för den härskande klicken.
Det habsburgska väldets främsta symbol var dubbelörnen:
Dubbelörnen. En symbol för ett ett imperium som gått under och ett som kommer att gå under.
Även Putin bygger sitt ryska imperium under flagg med den dubbelhövdade örnen, en blodfläckad symbol som han hämtat upp från de gamla ryska tsarerna.
– Putins dubbelhövdade örn är nämligen ett arv från den förste tsaren Ivan III:s tid på 1400-talet. De ursprungliga färgerna vitt och guld byttes till svart i början av 1700-talet, enligt habsburgsk förebild.
Putinisternas förnyelse består i att flaggan nu röd och örnen vit eller gul.
Egentligen är det bara det jag ville berätta:
– Här på udden bor en gammal luggsliten kråka som vaggar omkring med en skabbig version av imperiebyggarnas symbol tecknad över bröstet.
Det finns de som undrar varför jag inte jagar bort henne.
I brist på ett bättre svar: Det finns en skillnad i kråksången som gör att jag accepterar hennes närvaro:
– Även Änkedrottningen försöker roffa åt sig av de frön och ostrester som vi varje morgon serverar uddens småfåglar.
Men.
Och det är ett viktigt men för mig: Till skillnad från Putin, skäms Änkedrottningen åtminstone för att hon är en gemen tjuv.
Så är det.
Kråkor är kloka*, de kan lära sig att skilja på mitt och ditt och Änkedrottningen har lärt sig att det finns gränser.
Hon bor här också, tallarna, snåret och strandremsan tillhör alla.
– Men hon vet att vårt verandadäck är befriat område. Därför räcker det att jag harklar mig för att hon ska lämna andras brödsmulor i fred.
Andra vill se henne död. Jag vill tro att historien har lärt henne att vår fredliga samexistens bygger på att vi respekterar varandras gränser.
______
*Att kråkor anses vara ovanligt intelligenta beror på att de, liksom människan, har en veckad hjärnbark. Det anses ge båda arterna en förmåga att analysera, memorera och lösa problem.
Dagens väderrapport: Hyggligt uteväder. Frisk bris från söder, 3-4 grader och mulet, säger Sjöräddningens kustväder. Men just nu (14:15) tittar solen fram på blå himmel.
Hon: Snarare kuling, sydlig, värsta vinden enligt min mamma. Jag håller med. Inte lä någonstans, och solen har inte lyckats värma upp tillräckligt när den varit framme. Vilket den brukar så här års.
– Stod ändå ute och planterade om tomater, men de fick komma in i värmen när det var gjort.
Brukar annars flytta ut de omskolade i växthusen, fast det är tämligen fullt där också, men framförallt för att det varit så kalla nätter nu. De skulle få för stor chock.
Sover illa, vaknar om nätterna och undrar om fläkten och ljusen lyckas hålla värmen därinne. I förrgår natt var det knappt, den hårda nordliga vinden gjorde att fläkten inte hjälpte nästan alls. Var bara ett par grader därinne. Konstigt nog har den enda gurkan jag flyttat ut överlevt. Men inte mycket mer, växer inte alls till skillnad från de som står inne.
– Kom igen nu våren!!!
Blev soffan och senaste Vogue efter ett par timmar ute i kylan. Luther gillar det inte, men å andra sidan var det längesedan jag uppdaterade mig på senaste modet. Kan behövas på en blåsig udde också, och snart bär det av till Atens riviera.
Han igen: Ja vad säger man? Inte mig emot.
Måndag: fjolårets grönkål ger inte upp…
Hon: Idag blir det indiska köttbullar till middag, gott! Fast egentligen hade jag tänkt be honom göra grönkålssoppa, eller rättare sagt purpurkålsoppa, eftersom förra årets kålplantor har blivit sååå fina igen.
Bilderna tog jag igår när solen sken, idag är det kallt och blåsigt ute, därav het indisk mat till middag. Men vi måste ju verkligen äta av grön- och purpurkålen, så soppa blir det när köttbullarna är uppätna!!!
Jag har också en gigantisk basilika som jag haft hela vintern och skördat och skördat ifrån. Igår fick den nu kruka, faktiskt en hink med hål gjorda i botten. Fatta hur stor den är…
Ändå gjorde jag igår pesto på ramslök (la i lite basilika också…) för det slår all annan pesto. Tack snälla Kristina för att du förser mig både med blad och små plantor.
– Ja, jag har faktiskt ett litet stånd som har tagit sig vid Margaretas hus, så några fina blad av dem kom också med!
… och nu lyfter vi blicken mot skyn
Han: Den 6 augusti år 1944 nödlandade en amerikansk Boeing B-17 Flying Fortress med 9 mans besättning vid Resmo på södra Öland. Planet, lastat med bomber och hade 13 grova kulsprutor, sattes ner på alvaret utan allvarliga skador.
”Besättningen klev ur planet direkt och elda upp sina papper. De trodde nämligen att de hamnat i det tyskockuperade Norge”, läser jag i Ölänningar, 64 berättelser, 136 foton, 100 % Öland (Projekt 0485) som jag lånat av Höjdhopparn.
Den flygande fästningen hade deltagit i bombanfall mot Berlin när det träffats av tyskt luftvärn. Flygplanet observerades när det sköt nödsignaler och sedan försvann över Öland där det landade med utfällda ställ. Efter reparation kunde det flygas till F1 i Västerås. För att senare, i maj 1945, återvända till UK för skrotning. Efter en kortare internering i på sockerbruket i Mörbylånga återvände besättningen till England.
Hela historien har något av folkhemmets gamla svartvita journalfilmer över sig. En komisk detalj: När bombplanet lyfte från alvaret fortsatte planet överraskande norrut mot Borgholm. På extremt låg höjd flög planet in över det kungliga Solliden.
– Vad händer?
Det visade sig att denna lilla uppvisning mitt under kriget hade beställts av kung Gustav V som befann sig i sin sommarbostad på Öland.
– Komiskt eller snarare tragikomiskt. Två år tidigare hade nämligen Gustav V bakom ryggen på den svenska regeringen skickat ett brev till Hitler där är han gratulerar denne för framgångarna i kriget. Kungen lovade att göra ”allt för att uppnå ett gott förhållande” mellan Sverige och Nazityskland och hävdade dessutom att han har ”större delen” av svenska folket bakom sig i stödet för den tyska krigsmaktens härjningar.
Nu kommer äntligen beskedet att det amerikanska representanthuset gör tummen upp för 655 miljarder i vapenstöd till Ukraina.
Den republikanske talmannen Mike Johnson förklarar varför:
– För att gå rakt på sak skickar jag hellre kulor till Ukraina idag än amerikanska pojkar i morgon.
En klok investering, enligt min mening. Och bra för oss som bor nära kriget i Ukraina. Nästa gång det dyker upp bombplan över vår del av Östersjön kommer vår nuvarande kung nog inte be om ”en liten uppvisning” över Solliden.
Söndag: Solig morgon tar sikte på styv kuling
Dagens väder: 3-4°C ”varmt”. Solig morgon som under dagen går över i växlande molnighet. Det som betyder mest för hennes humör: God bris från nordost med byar på 9,5 m/s växer under dagen till frisk brist med styv kuling i byarna (15,5 m/s).
– Sope-Bengt och ni andra som vill bada i havet bör vänta till eftermiddan.
Temperaturen väntas då ha stigit till +7,4°C. Det är inte heller så djupt vid bryggan, för sjön kryper tillbaka ner till cirka 33 cm över normalvattennivån.
Lördag: Gymnastik för kroppen och knoppen
Han: Idag har vi ägnat oss Natur & Kultur. Om vi börjar med naturen, så handlar det om att kultivera den genom att verkligen anstränga kroppen.
– Kort sagt, vi har haft städdag i stugföreningen och garanterat ingen var sugen på att gå på gym efteråt.
Men inget löser upp muskelknutar som grillad korv! Särskilt inte om de är 110 stycken. Korvarna alltså.
– Eller hur Isman?
Mindre ansträngande för kroppen, men lika upphetsande för själen: Vernissage på Bergkvara konsthall:
Om vi tar fasta på ytan målar Mats Rundberg med akryl i skandinaviska grundfärger och schabloner på kvadratmeter stora masonitskivor.
– Om vi istället glömmer ytan och följer med in i Mats bildvärld hamnar vi en färgglad natur där doriska gavelgrupper och friser från antikens Kreta möter Kråksmålas stiliserade älgar.
Du undrar om det är bra?
– Oroväckande bra, enligt min mening
Mats, bästa betyget är att jag genast får lust att gå hem och måla!
Hon: Ja till och med jag fick lust att bli kreativ med annat än chili och tomatplantor igen. Och dessutom uppstod det en hel del roliga samtal och möten bland de inspirerande tavlorna.
Men dagens höjdpunkt var nog ändå de fina stenmurklorna vi, eller rättare sagt Camilla, hittade i talldungen hon, jag och Ancy städade upp från nedfallna grenar medan männen körde tång.
Aldrig har jag väl sett en murkla i Skeppevik förr. De hittade man på skogsvägar och kalhyggen i Gullabo. Om man visste vart de fanns…
Tänk om mamma och Margareta fortfarande levt, de skulle garanterat ha plockat, torkat och förvällt dem utan tanke på hur giftiga de är om man inte gör rätt.
– En delikatess när jag var liten, nu tror jag ingen vågar sig på dem.
Och det fanns många! Undrar om de är kvar imorgon …
