Tisdag: Om betydelsen att plantera vitlök

Hon: Tänkte plantera ut vitlöken idag. Lite tidigt kanske men förra året satte jag sent och det blev inte bättre lökar av det, utan för små som vanligt.

Kom på att jag hade ett par förpackningar kokosfiber och tänkte att det är ju bra som jordförbättring och kanske gör jorden lite luftigare och inte så blöt för vitlöken, om det nu blir mycket regn innan frosten kommer. Jag tror kokosfiber är det nya ”svarta”.

Men fy tusan vad jobbigt det var att få den lilla och lätta kokosplattan att bli jord. Det blir alltså 10 liter av en platta på typ 15×15 cm. Man blandar med vatten och knådar den med fingrarna så den löses upp. Tog så mycket energi och tid att någon vitlök kom aldrig i jorden. Inte idag i alla fall…

Han: Hon odlar för framtiden, vilket i sig är en motståndshandling. Jag nöjer mig med att notera att vi idag har haft fint besök på udden.
– Steglitsen!

Eftersom vi följer vidrigheterna på nyhetssändningarna ser jag det som ett tecken i tiden. Få fåglar är omgivna av så många myter, så stora känslor och vars besök tillskrivs ett så tungt symbolvärde i europeisk kultur.

Den stora mytbildningen kring steglitsen är knuten den kristna legenden. Da Vinci, Rafael och Michelangelo förebådade Jesus blodiga död på korset i sina verk där Johannes (senare känd som Döparen) skrämmer sin kompis Jesus med en sprattlande steglits – en symbolisk lek som förebådar den senares korsfästelse där en steglits enligt myten förbarmar sig över den döende gudssonen genom att befria honom från en vass tagg från törnekronan – varvid en droppe blod för alltid ger fågelns dess karaktäristiska röda panna.

En fin historia om en fin fågel, alltså. Och som författaren och litteraturkritikern Henrik Johansson påpekar i en mycket läsvärd essä: Genom att steglitsen drar ut taggen blir den också en symbol för en djurisk medmänsklighet – den lindrar lidandet, den personifierar den gyllende regeln: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Tänkvärt, eller hur. Vi behöver inte tro på allt det där och ändå tycka att steglitsens besök påminner oss om nåt viktigt.
Behovet av medmänsklighet.

Måndag: Därför blommar somliga upp på hösten

Han: Möjligen beror det på att alla barnbarnen får mig att tänka på livets olika stadier. Möjligen är det bara höst och hösten väcker ungefär samma tankar.
Hur som helst, idag har jag lärt mig något nytt.

Murgrönan (Hedera helix) håller på att invadera sjöboden. I övrigt finns den bara där. Men nu vet jag att den gröna väggen har en egenhet. Under de tio första åren växer de flikiga bladen och växten klättrar med sina häftrötter.
– Men murgrönan är oförmögen att föröka sig.
Den blommar inte för den är är steril. Först när plantan efter cirka ett decennium har klättrat så högt den kan händer det saker. Den utvecklar nu buskiga grenar med diamantformade blad som saknar häftrötter. Däremot genomgår murgrönan en metamorfos.
Den fullvuxna murgrönan utvecklar plötsligt klasar av gulgröna blommor, bollformade.
– Och det är detta som hänt nu i oktober år 2023!

Från och med nu kommer vår murgröna att blomma varje höst i september–oktober. Redan nu märker vi att blommornas nektar är mycket populär bland bin och de få fjärilar som fortfarande håller till på udden. Efter blomningen kommer små gröna frukter att utvecklas och senare i vintern kommer de att bli dekorativt svarta.
– Intressant, tycker jag.
Men om du också tycker att det är intressant finns det ett aber. ”Om du tar ett skott från en murgröna som nått det detta (adulta) stadium, får du ingen klätterväxt utan en buske”, skriver den bloggande Trädgårdsmästaren som i detta fall är min lärare. ”Arvsegenskaperna har ändrats. Hur coolt är inte detta!!? Detta fenomen hos murgrönan kallas Hedera helix Arborescens (ibland Hedera colchica arborescens). Denna växt kan du nu plantera i trädgården som en vanlig vintergrön buske.”
Nu vet du det också.

PS: Förr-i-tiden-tiden betraktades murgrönan som en medicinalväxt, vars blad användes mot slemlösande vid inflammationer i andningsorganen. Nu, när vi tror att all medicin måste köpas på burk, finns samma verksamma ämnen i t ex Prosan.

Hon: nej men vad ballt! Vi måste ju ta ett skott och sätta en buske. Kanske vid Romeo?

Men borde inte huggormarna gått i dvala nu! Mötte en på dagens skogspromenad. Eller kanske inte mötte, den låg och solade mitt på stigen. Blev jag rädd, nej faktiskt inte. Men det hade han garanterat blivit, så messade genast en bild ;).

Han igen: Det är intressant att hon tycker att vi bör plantera en murgrönabuske i vår nya lilla park av havtornsbuskar. Du som följer vår blogg vet att vi där planterade vi på sensommaren Romeo och Julia – de heter faktiskt så. Det finns nämligen en gammal legend som på minner om den romantiska sagan om Romeo & Julia.
”Murgrönans legend” handlar om en ung prinsessa vid heter Rapunzel, vilket är vad murgröna heter på tyska. Hon stängs in i ett enslig torn av en ond häxa. Rapunzel har långt, vackert hår som hon använder för att låta prinsar klättra upp till henne. En dag klättrar en särskilt vacker prins upp i tornet och de två blir förälskade. Tillsammans planerar de sin flykt från häxans grepp med hjälp av Rapunzels långa hår.
– Eller om det är murgrönan.
Och sagan slutar förstås lyckligt.

Tro’t om du vill. Till saken hör att vi tyckte att Romeo och Julia såg ut att ha litet tråkigt. Mitt under Prideveckan planterade vi därför även ett tredje havtorn.
– En gänglig Sirola som även hon förhoppningsvis trivs med livet på udden.
Delad glädje och dubbel glädje och en liten murgrön buske kan kanske göra hösten ännu roligare även om den är steril.

Söndag: Home, sweet home … om än närmare havet

Hon: hemma på udden igen efter två kärleksfulla dygn i Stockholm.

Högvattnet och hösten har kommit på riktigt. Det gick fort… men det känns ändå helt okej! Chiliplantorna i växthusen ser inte lika förtjusta ut i väderomslaget men det är väl hög tid att förpassa dem till komposten.

Han: Ja, det är höst och på hösten kommer stormarna som driver upp havsytan i Östersjön. Under lördagen steg vattnet i Kalmarsund med 82 cm. Idag är havet på väg tillbaka, men nivån ligger fortfarande plus 67 cm över normalvattenståndet enligt SMHI.
Värre brukar det bli i januari – februari. Det högsta havsnivån vi upplevt var nyårsdagen 2017 när havet steg 1,54 cm här på udden. Men det är skillnad på väder och klimatförändringar. Observationer från 14 av SMHIs mätstationer visar att havsnivån längs Sveriges kust har stigit med drygt 25 cm sedan år 1886. På grund av landhöjningen steg havet med 1,9 mm per år fram till 1993.
Sedan dess är stigningstakten 2,4 mm/år.

Men nu till något roligare. I helgen har vi varit i huvudstaden. De senaste tre åren har våra fem (5) barnbarn blivet tio (10). Min insats är liten, men som klanledare har jag gjort vad mig ankommer. Alltså har jag i helgen presenterat även Tian på familjens hemmakrog Sturehof.
Hur Olivia (22 dagar) skötte sig? Utmärkt! Hon klarade inträdeskravet med MVG.
Ätandet är puddingens bevis:
– Föräldrarna fick äta en hel tvåtimmarslunch tillsammans med oss utan att bli avbrutna av annat än lite joller.

Hon, igen: Vad gjorde vi mer i Stockholm då, jo passade på att hänga med så många av våra älsklingar som vi hann…

Bodde gjorde vi hos Filippa, Adam, Iggy och Jack. Tack för att ni alltid välkomnar oss så fint fast ni har fullt upp med jobb och familjebestyr.

Sturehof hann vi naturligtvis med fler gånger…

Direkt efter ankomst mötte vi upp dotter Meli med älsklingarna Essa och Alice. De gillade också bonusmorfars stamkrog, hovdesserten gjorde inte besöket mindre populärt! Och mormor njöt av umgänget!

Vi hann som tur var med ett glas där på fredagen också, innan vi åkte ut till djurgården för middag hos bästa vännerna på Villervallan:

Alltså, hur ska man hinna ta bra bilder när diskussionerna och skratten avlöser varandra. Tack bästisar, tänk vad roligt vi alltid har. Love you!

PS: Höll på att glömma fredagslunchen med före detta kollegor från åren på reklambyrån Hallstedt&Hvid. Så roligt att ses. En del har jag inte träffat på sisådär 30 år. Tack Charlotte för att du får oss att samlas!

Fredag: Tyvärr – vi vet att ni inte har en aning om hur ni ska lösa skiten

Han: Allt färre talar om Olof Palme, särskilt bland ledande socialdemokrater. Inte så konstigt. Parollen ”Politik är att vilja” har över hela det politiska fältet ersatts av slagordet ”Politik är att skylla allt på de andra”.
Men vi missar något.
Enligt min mening är det mest tankeväckande Palme sagt något helt annat. Nämligen:
– Det hade jag ingen aning om.
Olof Palmes bevingade ord kom när han under en valrörelse i slutet av 1970-talet inte kunde svara på frågan vad en liter mjölk kostade. Det visste inte statsministern och när han fick veta sa han som det var:
– Det hade jag ingen aning om.
Svaret sa något om statsministerns bristande kontakt med verkligheten men skulle ha drunknat i allt annat om den blivit odödlig genom Hasse & Tages sketch ”2.15 kronor för en liter mjölk, det var det jävligaste. Det hade jag ingen aaaning om!”

 Roligt, men skrattet fastnar i halsen. För det stora problemet med dagens politiker är inte att de politiska broilers som flyger högt över vanligt folks verklighet. Det stora problemet är att de pladdrar på som om de vet vad de pratar om.
Jag skulle ha mycket större respekt för Ebba Busch om hon sa att det här med energipolitik har jag faktiskt ingen aaaaning om.
Eller om Magdalena Andersson och Ulf Kristersson nån gång sa om gängvåldet:
– Vet ni bästa medborgare, det är jävligt illa nu. Och det jävligaste är att jag faktiskt inte har någon aaaning om hur vi ska lösa den här skiten!  

Vi vet att de inte vet. Det är inte problemet. det man inte vet kan man faktiskt lära sig.
Om man slutar låtsas att man vet.
Som Olof Palme vågade göra när det gällde en skitfråga som vad mjölken kostar just idag.

Apropå mindre viktiga frågor lärde jag mig härom dan att det finns en svensk whisky som heter High Coast Whisky. Det hade jag ingen aaaning om, men nu vet jag det för det har min kompis Conny på den andra udden berättat.
Och inte bara berättat.
Härom kvällen bjöd han hem mig på whiskyprovning, en exklusiv sådan. För det bara Conny och jag och ett antal fina flaskor. Det blev en lång resa i hans sköna soffa, via Japan, Skottland, Irland och som slutade på Höga Kusten i Norrland.

Svensk whisky? Om du slutar att låtsas att du redan vet allt kan jag berätta att den här flaskan heter High Coast Alba och kostar 799 kr på Systemet. Eftersom du är som alla andra och bara dricker det du brukar dricka, kan jag berätta att denna norrländska whiskytillverkare kan titulera sig världsmästare i sherryfatslagrad whisky 2022. Detta efter att världens största firmafest, där 117 destillat från 90-talet destillerier blindprovats av över 2000 whiskyprovare runt om i landet.

Svenska High Coast bäst i världen på whisky!

– Det här är ett kvitto på att svensk maltwhisky håller absolut världsklass, menar Henrik Aflodal som är chefredaktör för The Spirits News. Den skotska whiskyn som brukar dominera får nu finna sig i att bli ifrågasatt. Utifrån både smak och kvalitet.
Tack kompis för den goda lektionen!

Fint som snus, alltså. Jag formulerar det så för att jag skriver detta när vi är på väg upp till Stockholm. Igen. Vi har passerat Alvesta, varit i bistron och till och med hon vill ha några droppar vin till plastmaten. Inte för att hon vill egentligen, men hennes överjag är en Überstormführer som tutat i henne att hon bara får snusa sitt tobaksfria snus om hon dricker alkohol till.

Avslutningsvis konstaterar jag att somliga av er uppskattade min kommentar om att Miljöpartiet vill förklara Kalmar som kärnvapenfri zon (skrolla förbi citronträdet).
Det finns fler pinsamheter i grannkommunens moderna historia. Den 26 oktober år 2020 beslutade fullmäktige att det råder klimatnödläge i Kalmar. Om du vill höra varför måste du lyssna på detta.
Så vitt känt råder fortfarande nödläge i Kalmar, oklart vad det betyder. Men när du läser det här befinner jag mig i säkerhet i huvudstaden. Där råder inget kommunalt nödläge.

Onsdag: Jag tror att jag börjar…

Hon: han skulle egentligen börja bloggen idag men jag tränger mig före med något mer lättsamt, trädbeskärning i halv storm :). Dagens dagsverke.

Det blev en hel del grenar som rök på vår fina Oxel, men jag tror det blev bra.

Och citronträdet fick flytta in. Finns det hjärterum finns det stjärterum!

Han: Inget är så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.
Jag vet, jag upprepar sanningar jag upprepat här i hörnet förut. Även nu på förekommen anledning.
Läser nämligen i Barometern att Miljöpartiet i Kalmar motionerar om att Kalmar ska bli en kärnvapenfri zon.
– Jomenvisst.

När alla partier försöker profilera sig måste det minsta partiet försöka profilera sig mest. Och det är klart att vi vill att politiker ska vilja oss medborgare väl.
– Men kärnvapenfri zon?
Och genom beslut i Kalmars kommuns kommunfullmäktige?

Jag förstår att miljöpartisterna befarar att Natofartyg som i framtiden besöker Kalmar hamn ska vara bestyckade med kärnvapen. Betyder det att jag ska räkna med att dessa eventuella besök som landa i Bergkvara hamn istället? Eller att Natos största hangarfartyg USS Gerald R. Ford ska ankra upp innanför Fimpan?
– Tokjävlar, säger jag.

Hur obildade får svenska politiker vara för att platsa i Kalmar kommunfullmäktige?! Redan år 1983 förklarade sig Emmaboda kommun som en ”kärnvapenfri zon”.
– Det beslutet upphävdes av länsrätten.
Av självklara skäl.
Enskilda kommuner får inte fatta beslut i utrikes- och försvarspolitiska frågor. Sånt sköter regering och riksdag. ”Regeringen styr riket och kommuner driver inte någon egen utrikespolitik”, som Barometerns politiske chefredaktör Martin Tunström konstaterar på sitt saktmodiga sätt.
Det är ingen formalitet.
Om kommuner börjar att ta ställning i utrikespolitiska frågor betyder det att Torsås kommun skulle kunna besluta att udden i fortsättningen inte ingår i EU. Eller att kommunfullmäktiges ordförande Henrik Nilsson Bokor bryter de svenska diplomatiska förbindelserna med Israel på grund av landets ockupation av palestinsk mark.
Det kan man tycka, men det är politiska utspel som inte gör någon skillnad.

Någonting inom mig säger att jag gärna skulle läsa en partimotion som kräver att Kalmar och Torsås och alla andra kommuner förklaras som knark- och gängfria zoner.
– Men att profilera sig på saker som ligger inom kommunalpolitikernas ansvar är kanske för svårt för små partier ?

PS: Om du inte visste det så finns ett förbehåll i Sveriges i Natoansökan. Regering och riksdag tillåter inte kärnvapen på svenskt territorium. Liknande regler har Danmark och Norge.

Måndag: Arbetsdag!

Hon: Skördat chili och fem mandlar, röjt bland kaprifolen i timmar och sedan malt chili. Nu soffan, pust!

Igår var vi helt lediga. Lite trötta i mössan efter möte med festkommittén för kompis födelsedagsfirande. Planerandet höll på till långt in på småtimmarna…

…och en långpromenad på Örarevet var vad vi mäktade med. Det var renande och helande.

Det slog oss att badplatsen intill, Fulvik, faktiskt är otroligt barnbarn-vänlig. Inför nästa sommar alltså!

Mycket sand, fin lekplats och långgrunt.

Han: Jag vet inte om det förlänger hennes tankar eller inte, men det här funderar jag på:
– Förlåt, men att jag körde mot rött ljus berodde på att jag var rädd att bli påkörd bakifrån.
Lyssnar som vanligt på P1. I Dagens Talkshow (är vi USA:s 51 stat eller är vi USA:s 51 stat?) intervjuar programledarna en trafikpolis i Stockholm och man pratar om cyklister som cyklar mot rött ljus.
Som man känner sig själv känner man andra och cyklisterna i Stockholm är en maffia som utgår från att alla andra också struntar i lagar och regler.
– Jag kör mot rött ljus för jag ärr rädd att bli påkörd bakifrån.
Eller i förlängningen:
– Jag skjuter min tidigare kompis för jag är rädd att han ska skjuta mig.

Apropå hjärnforskning lyssnar jag på P1-programmet I hjärnan på Epstein.Intressant. Mycket intressant för oss som fortfarande grubblar över hur en man och en kvinna efter två decennier i samma säng fortfarande tänker så olika.
En del PK-människor förnekar skillnaderna mellan män och kvinnor. Men Agneta Herlitz, professor i psykologi på Karolinska Institutet sa det självklara:
– Det manliga och det kvinnliga könet är olika. Och det är de flesta av oss ganska glada över.

Skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor är möjligen små, men de finns. Till exempel är det episodiska minnet hos kvinnor mer utvecklat än hos oss män.
Det betyder att kvinnor är bättre på att komma ihåg vad vi bestämde igår om vad vi ska göra i morgon.
– Vad ska vi göra i morgon?
Å andra sidan är män generellt sett lättare att skapa spatiala minnen. Till exempel hur vi hittar tillbaka till platsen där hon brukar hitta svamp i skogen öster om stenmuren.

Intressantare är att forskningen visar att skillnader mellan mäns och kvinnors preferenser växer i länder med hög jämställdhet och levnadsstandard.
– Om vi tittar på jämställdhet och relaterar det till ekonomi så ser vi att män och kvinnor blir mer olika i mer jämställda länder eller länder med goda levnadsförhållanden, sa Agneta Herlitz i SVT:s program Från savannen till Tinder, som sändes i mars 2022.
Den vetenskapliga tidskriften Science och International Journal of Psychology har båda publicerat studier som pekar i samma riktning. Fenomenet kallas ”jämställdhetsparadoxen”.
– Ja, om man vill kalla dem biologiska eller inte, men beteendemässiga i alla fall. Pojkar och män tycker att det är intressantare med saker snarare än människor, medan kvinnor och flickor tycker att arbeten som är inriktade mot människor är mer intressanta, sa Agneta Herlitz då.

Är det verkligen så? Eftersom hon var så snabb med att lägga in sin dagsnotering ovan överlåter jag till dig att fundera över svaret. Nu har vi intagit vår eftermiddagdrink (Horse´s Neck för min del) och det är dags att äta middag.
– På den punkten är vi helt överens. 
Och viktigare: Vi är helt överens om att det är skönt att bo på en udde där vi slipper cykeldårarna på Götgatan i Stocholm.

Fredag: När terroristen knackar på

Han: Det är bättre att leta upp en dörr än att dunka huvudet i väggen. En som inte förstår ironin i det gamla ordspråket är den stora hackspetten.
Det borde den göra, men G-kraften när hackspettens näbb träffar trädstammen är över tusen g.
Vilket på ren svenska betyder:
– Tusen gånger kraften i jordens gravitation kan få vem som helst att känna sig lite dum.

Länge har forskarna försökt förklara hackspettens beteende med att dess kranium har ”en stötabsorberande kudde” under ögonen, vilket gör att den klarar att dunka huvudet i hårt trä utan att få hjärnskador.
Uppriktigt sagt vet jag inte vad du har för nytta av att veta det en fredagkväll som denna, men ny forskning visar att hackspetten står ut med sina dunkanden på grund av sin lilla hjärna.
Hackspettens lilla hjärna sitter nämligen tätt inpackad i en typ av halvmjukt, segt och nästan svampartat ben inne i skallen.
– Skyddsbenet dämpar smällarna effektivt eftersom det är elastiskt.

I hackspettens huvud finns dessutom speciella muskler runt hjärnan som snabbt drar ihop sig vid varje hack och hjälper till att ta upp smällen. Hackspetten blundar automatiskt vid varje slag för att hålla ögonen på plats.

På förekommen anledning trodde jag att det var Hasse som spikade på nya huset. Det var det inte. Men som alla som hållit i en hammare vet (?) gäller det att slå hammaren rakt på spiken. Här finns en likhet: ”Hackspettar är också väldigt noga med att hacka precis rakt”, läser jag på Faktabanken som är det senaste universitet jag skrivit in mig vid. ”De hackar först mycket lätt en eller ett par gånger för att rikta in huvudet rakt, sedan kommer en serie hårda hackningar. Det gör att deras hjärna inte utsätts för några rotationskrafter. Rotationskrafter är svåra att klara för hjärnan och leder lättare till hjärnskador än raka krafter.”

Nu vet du det också. När jag skickar ovanstående film till Isman som äger holken blir svaret kort: ”Terrorist!”
(Obs! Alla eventuella associationer till vad som händer i andra delar av vårt land undanbedes)

Hon: Vi lämnade Hackspetten på udden och körde söderut för att hälsa på min faster Gun (89+) och hennes man Sten (93+) på Vidablicks vårdhem i Ronneby. De är alltid lika söta ihop.

Och som vanligt hade vi fika och hembakat med. Så igårkväll bakade jag en mjuk och lättuggad kaka på mandelmjöl. Nytt recept. Han tyckte den såg bränd och misslyckad ut…

Visade bilden på receptet. ”- Den ska se ut så här”.

Min var dessutom mer lyckad på insidan. Och sååå god. Vi smakade av igårkväll, han tog TRE avsmakningsbitar ;).

Han, efter deadline: Självklaty låter jag min advokat lämna in en protest! Och ätandet är som vnligt puddingens bevis.
– Efter kvällens middag (lammpaj från Smaklöken i Jämjö) intar jag ännu en bit av hennes goda kaka.

Torsdag: Eddie, det här gör vi om!

Hon: eftersom Eddies husse och matte är lite krassliga tog vi tillfället i akt och erbjöd oss att ta med honom ut på långpromenad i skogen. Som han är van att matte annars gör var dag.

Två dagar med Eddie har det hittills blivit (typ 7000 steg per dag). Eller vi och vi, igår följde han med, idag gick vi ensamma. Lugnt och skönt, ingen stress. Det här gör vi om Eddie, bara skäll så kommer jag!

Efter dagens skogspromenad har jag mest rensat ogräs i pallkragarna, de ska göras iordning inför vintersäsongen. Vitlök och sallad ska i jorden före tjälen kommer. Vilket förhoppningsvis dröjer ett bra tag…

Tomatlandet som nu helt har tagits över av krassen få dock vara. För vackert att ”skövlas”:

Han: Medan hon tog sin promenad med Edgar gjorde jag ett besök i ateljén. Såg ut som om någon arbetat där sen sist. Ville inte störa, så jag gick in i torpet och mätte upp en tänkt bokhylla istället.
Fortfarande väntar 40 boklådor att bli uppackade och jag tänker fullfölja det arbete som Jocke Jobs inledde på udden.

Nu till dagens långa tanke: Jag har en favorit bland mina T-shirts (det heter T-tröja på svenska). Den är i bomull. Gråvit, urtvättad, ständigt skrynklig, vilket den inte var år 1989 när vår marknadschef Ulrika Ekman fick för sig att vi skulle fira att vår tidning fyllde 40 år – dvs äldre än de flesta av oss i besättningen som några år senare förärades med Stora Journalistpriset.
– Love, Peace and Understanding!

Tröjan följer mig på resor. Men nu inser jag att den – och alla andra som fyllt min låda sedan dess – är mer berest än jag.
Redan innan vi träffades hade min T-tröja sett fler länder än jag.
– Och det visste femteklassarna i Emmaboda innan jag fattade det.

Läser på Barometerns Emmabodasida (sidan 13) att ungarna i femte klass som besökte Möjligheternas hus i veckan fick lära sig hur en t-tröjas livscykel ser ut – innan den hamnar i min rullväska:
– Bomullen odlas oftast i Pakistan, Uzbekistan eller Mali. Där är det mycket varmt och torrt och det går åt enorma mängder vatten för att kunna odla bomullen. När bomullen har skördats fraktas den till spinnerier i Indonesien där bomullen tvättas och färgas.

Det berättar Camilla Deverud som jobbar med återvinning och resandet slutar inte där.
– Efter Indonesien fraktas bomullen till Colombia i Sydamerika för vidare behandling.
Därefter fraktas den tillbaka till Asien; till Bangladesh och där vävs den till tyg och sys till t-shirts.
Plaggen fraktas sedan med båt till Europa.
– Vilken tripp jorden runt!

Det hade jag ingen aaaning om, som Olof Palme sa när han fick veta vad en liter mjölk kostade i hans Sverige.
Dagens slutsats:
– Sanningen är konkret och bildning handlar ofta om att läsa små nyheter långt inne i tidningen.

Hon (igen): glömde ju visa den fina fjällskivlingen jag plockade utanför Chateau Margareta tidigare idag. Den var jättestor, fattar inte att jag inte sett den tidigare. Brukar ta dem innan hatten slagit ut.

Men det var egentligen ganska bra, för den var otroligt fin inuti trots sin storlek. Inte en mask i sikte. Och varsin liten svampmacka räckte den till dessutom. Mums!

Tisdag: Snus är snus men inte i regeringens budget

Han: Vad skulle jag vara utan er läsare? Förmodligen skulle jag känna mig som en bättre människa. Åtminstone om jag slapp Ekholm, en glädjeförstörande besserwisser bortåt sjöängen till. Han brukar påminna mig om när jag har fel och fel hade jag när jag härom veckan tackade regeringen för att jag tillhör vinnarna i budgetspelet (formulär 1A i den svenska mediebevakningen).
– Jag gladde mig för tidigt.
Eller om du måste veta; jag kollade inte en bra story.

Regeringen sänker priset på snus i nya budgeten. Men inte min dosa snus. För jag snusar det tobaksfria innesnuset fina människor snusar på Stureplan och regeringens skattesänkning gäller bara tobakssnus. Hade jag grävt där jag står (som det heter på journalistspråket), hade jag kunnat läsa innantill (grävjobb på journalistmål handlar oftast om det).
I regeringens pressmeddelande står det: ”För tobakssnus finns dock skäl att i stället sänka skatten. Skatten på tobakssnus är i dag klart lägre än skatten på cigaretter och röktobak, eftersom cigaretter och röktobak bedöms utgöra en större hälsofara. Denna skillnad bör återspeglas ytterligare och det finns därför skäl att sänka skatten på tobakssnus med cirka 20 procent. Det innebär att priset på en dosa snus förväntas sänkas med ca 3 kronor.
Dessa ändringar omfattar dock inte skatten för tobaksfritt snus eller e-vätskor som bedöms ligga på en lämplig nivå i dag.”

Så var det med den saken. Tack Ekholm! Behöver jag berätta för er andra att han naturligtvis tillhör vinnarna? Efter 65 års snusande väljer han fortfarande det skadliga tobakssnuset, nu skattesubventionerat.
– Vad jag däremot nu ska tacka regeringen för vet jag inte längre.

Nu till veckans andra besök. Hans sort må vara den ende nu levande släktingen till den utdöda arten Neovison macrodon, som sista gången observerades år 1894 i det vilda. På grund av tanklösa pälsfarmare och snälla men korkade! djurvänsaktivister finns hans kusiner och kusiners kusiner numera i nästan hela Sverige.
”Vår” mink begriper det inte heller, men han är inte välkommen på udden.
– Inte för att han skulle bry sig om han begrep.
I likhet med vargen och björnen är minken ett rovdjur som dödar när den är hungrig och mördar när den är på det humöret. Den här minken simmar runt udden för att hitta fågelungar, vuxna fåglar, kräldjur och fisk. ”Mördarminken” alltså, som det skulle heta på journalistspråket.

I Jaktförordningen hanteras minken som en invasiv art. Men den står ännu inte med på EU:s lista som en främmande art som människan infört i Sverige, även om diskussioner har förts om att föra upp den på listan. Eftersom jag saknar både bössa och vapenlicens nöjer jag med att än en gång rapportera hans närvaro för andra gången i sommar till Artportalen via Rapportera invasiva arter (artfakta.se)

Hon: fast han är rätt söt. Problemet är väl bara att han är inte ensam, och finns det två finns det snart hundra. Typ…

Och så blir det lite om tomater, som jag nyss fick höra är det är det jag brukar komma med efter hans (underförstått…) mer intressanta inlägg ;).

Ganska nöjd med att ha lyckats med mina piennolo-klasar av Principe Borghese i år! De brukar annars ruttna ganska omgående och bli angripna av tusen bananflugor. I år struntade jag i att förvara dem ute först (som de gör i Toscana), hängde dem direkt inne trots värmen. Och det verkar funka. Än så länge… Tror det är för fuktigt ute hos oss, även i friggeboden där jag också testat att ha dem.

Fasen, skulle ha visat en bild på hur de såg ut först, när nästan alla var helt omogna, men jag verkar inte ha tagit någon… så nu vet jag inte heller hur länge de hängt! Men måste vara minst en månad.

Dagen började med frukost i solen ute, och slutar med drink på samma ställe. Underbar dag, bleke från morgon till kväll. Men nu är det lite fuktigt och börjar redan skymma…

Måndag: Tack André, jag älskar den!

Hon: igår var vi på finissage i Skåne. Han kommer berätta mycket mer om detta, jag vill bara tränga mig in före och tacka för den otroligt fina gåva jag fick med mig hem av konstnären André Prah!

På fikat efter finissagen berättade jag för Andre hur en liten liten häst i hopen av hästar speciellt fångat mitt hjärta.
– Du får den, kör in bilen genom grinden vid entrén så bär jag ut den!
– Nej men du kan ju inte bara rycka loss den från sitt sammanhang.
– Jo! Jag tycker om dig och därför vill jag ge dig den.

André, jag är så rörd. Och jag är så glad! Tack! Ps. Jag tycker om dig med!

Han: Varför ovanstående kärleksförklaring? En bakgrund som du kan strunta i om du inte tycker om hästar. Eller konst.
I februari år 2014, i en annan tid, i en annan daglig blogg, gjorde jag den här dagsnoteringen:
@ Ur serien KÄNDA MÄN SOM MÖTT MIG
André Prah var en välkänd medarbetare här i Resumé på den tiden när Sverige var fattigare och visionerna flödade. På 90-talet slogs svenska företag om att få använda hans illustrationer i varumärkesbygget. Seden försvann han. Från er läsare alltså. Ur mitt liv har han aldrig försvunnit. Han har bara flyttat till en Skånegård, lämnat reklamen och satsat allt på konsten.
Säger jag oxkinder, så fattar du att jag ätit lunch med André vid Bord 100. Till festen anslöt även Andreas Johansson, redaktör på DI Weekend – den enda tidning som haft vett att publicera ett större reportage om Andrés nya projekt: Ice Horses of Ladoga.
Det handlar förstås om de hästar som frös fast i Ladogasjön under andra världskriget, som den italienske journalisten Curzio Malaparte (Kurt Erich Suckert) skriver om i ”Kaputt”. Återstår: Vilket galleri blir först med att ställa ut Andrés 500 underbart levande hästar?

Nio år senare får jag svar på sista frågan. Sommaren 2023 har utställningen ”Krigets vindar. Från Ladoga, Warszava, Budapest” på Bosjökloster Slott och trädgårdar.
– Vi missade invigningen. Men vi fick vara med om utställningens ”finissage”, avslutning.

Ett kärt återseende! Första kramen får jag av Christina. Och där sitter han med sin kopp kaffe, alltid detta kaffe. Och sina väldesignade kläder.
– Har det verkligen gått nästan ett decennium sedan vi sågs på Sturehof?
Känns som igår.

Och så äntligen: Hästarna från Ladoga, som André Prah ägnat tio år åt att ge nytt liv i och som nu äntligen visas på en stor utställning. Formade av trästycken, stammar, rötter och grenar som han Christina och han samlat längs Östersjökustens eroderade stränder.
Jag minns hur besatt han var redan för nio år sedan av detta projekt. Ett hundratal samlade i Bosjöklosters galleri, varav hon alltså fick med sig en favorit hem till udden. Senare ser vi att ytterligare hundratals hästar hemma i 1600-talsgården i Hänninge, där det gamla stallet nu bebos av fler hästar än det någonsin hyst. 

André Prah kom till Sverige 1944 som fyraårigt flyktingbarn undan kriget på Balkan. Han har haft en lång karriär som journalist, inklusive som moderedaktör på Expressen. Mest känd är han som illustratör inom reklam och media – han är den enda jag känner som erbjudits jobb på New York Times. Men jag påminns om att jag någonstans läst att har sagt när han första gången läste om hästarna i Ladoga:
– Jag sa till mig själv: Andre nu vet du vad du ska göra resten av livet, du ska tolka den här fantastiska historien.
För att du ska förstå denna besatthet måste jag berätta om hästarna som frös fast i Ladogasjöns vatten.

Så om vi börjar om där den historien: Han hette egentligen Kurt Erich Suckert. Född nära Florens, modern italienska, fadern tysk. Politiskt aktiv redan i tonåren. När första världskriget bröt ut tog han värvning som 16-åring. Slogs först på den franska fronten, därefter med de italienska trupperna i alperna. På 20-talet anslöt han sig till den italienska fascismen. Han stod Mussolini nära men hamnade i onåd och bröt med fascismen. Efter andra världskriget blev han kommunist och kändisjournalist, bosatte sig på Capri där han höll hov för konstnärer och författare i sitt spektakulära hus (jag har varit där). När han dog 1957 testamenterade han Villa Malaparte till Folkrepubliken Kina.

Allt det där kan du glömma för det var med boken Kaputt (1944) som han skrev in sig historieböckerna. Och då inte som Kurt Erich Suckert utan under pseudonymen Malaparte.
– Varför Malaparte?
– För att Bonaparte var upptaget, hävdar han själv; självgod som så många krigskorrespondenter.
De som läst Malapartes bok ”Kaputt” förknippar snarare namnet pseudonymen Malaparte, ”den onda delen” med den djävulska ondska som han som inbäddad krigskorrespondent för den italienska tidningen Corriera della Sera  beskriver under sina resor på östfronten från Rumänien till Finland åren 1941-1943. 

Till de värsta beskrivningar av mänsklig förnedring i krig hör rapporten från en militärbordell i staden Soroca i nuvarande Moldavien. Där tvingar nazisterna de judiska flickorna i staden ”tjänstgöra” några veckor i tron att därefter ska få åka hem till mamma och pappa.
Malaparte visas runt på bordellen av en stolt tysk officer som innan pr-besöket är över avlivar även den förhoppningen. Flickornas hemresa på ett lastbilsflak slutar i ett förintelseläger.
I en annan rapport skildrar Malaparte hur de tyska ockupanterna låter fångna ukrainska partisaner genomgå läsförståelseprov. De unga pojkarna gör sitt bästa. Man har fått dem att tro att de som klarar sig bra ska få fysiskt lindriga arbeten i lägret. Det är en lögn. De som visar att de kan läsa betraktas som mest farliga och skjuts därför direkt.

Men mest känd av Malapartes skildring om de 1000 hästarna i Ladogasjön. Möjligen beror detta på att vi människor tenderar att bli mer uppskakade, när vi hör djur plågas än när vi läser om hur människor dödas i krig. Å andra sidan är historien makaber.
I Kaputt berättar Malaparte följande historia från det finsk-ryska vinterkriget. I december 1939 hårda strider mellan finländska jägarförband och enheter ur det sovjetiska kavalleriet vid Ladoga, Europas största insjö, i finska Karelen. Ryssarna är inringade och när de finska trupperna sätter eld på skogen drabbas de sovjetiska soldaterna av panik och flyr mot Ladogas stränder där de mejas ner av finska kulsprutor. Grips av panik gör även de tusen hästarna som för att fly elden och beskjutningen rusar ut i Ladogas vatten.

Det är som sagt december i Karelen och under natten får den kalla ishavsvinden från norr isen att frysa till. Nästa morgon möts de finska jägarna av en makaber syn. Hundratals, kanske ett tusen hästar har frusit fast i isen, tätt packade som i en stor och tyst installation i is. Enligt Malaparte söker sig de finska soldaterna ut på isen. Någon sätter sig på häst och spelar dragspel.
– Även den detaljen har André Prah fångat i sitt konstverk.
En nästan övertydlig bild av hur kriget korrumperar den mänskliga själen.

Det ska sägas att forskarna ifrågasatt om det Malaparte beskriver verkligen har hänt. Men som Göran Rosenberg, vars familj även den är märkt av andra världskriget, konstaterade i sitt mycket uppskattade tal på finissagen:
– I en tid när många av oss gärna blundar för vad som pågår i Sveriges närhet ger konsten och litteraturen oftare en sannare bild av krigets fasor än den medierapportering som vi gärna zappar bort till förmån för lättare underhållning.
När kriget än gång pågår i Europa står André Prahs hästar på Bosjökloster där som en obeveklig påminnelse om vad krig gör med oss alla.
Utställningen pågår ännu några veckor. Se den!