Lördag: t.o.r förrådet och piffandet kan börja

Tavlan hänger lite snett…
Och så det viktigaste, bokhyllan
Äsch, madrass, när det finns böcker…
Några lådor till så

Han: Jag utgår från att eventuella läsare hör ironin i hennes dagsnotering: ” Äsch, madrass, när det finns böcker…”
Jag erkänner: Jag tillhör en läsande generation. Det intellektuella klimatet var sådant. I den socialdemokratiska folkhemsideologin på 1950-60-talen ingick att i varje egna hem skulle det finns minst tio längdmeter böcker, det var en del av folkbildningen. Mina föräldrar kom från småbonde- och arbetarhem, men i Det blå huset i Blåsjöfallet fanns det minst 20 längdmeter böcker, samlade i en stringhylla som täckte en vägg i arbetsrummet.

Det kallades inte biblioteket utan just ”Arbetsrummet”. Där rymdes såväl uppslagsverk och kartböcker som skönlitteratur av Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och August Strindbergs och Albert Engströms samlade verk i franska skinnband (förmodligen köpta av kringresande bokförsäljare, ett hederligt yrke på femtio och sextiotalen). Många av böckerna har stått i mitt bibliotek på Södermalm, ty även om det är mitt arbetsrum kallade jag det Biblioteket och Bibliotek har jag haft i alla hus jag bott som vuxen.
– Se där en glidning i språket när vår intellektuella medelklassvänster tog över och förvanskade folkhemshemsideologin!
Jan Myrdal är antagligen skyldig till denna glidning (liksom till mycket av de politiska ståndpunkter jag tillägnade mig på sextio och sjuttiotalen). I En illojal europés bekännelser (1968) berättar han om hur hans bokhyllor upphöjs till bibliotek: Överallt där jag bodde satte jag upp bokhyllor och samlade ihop mina böcker. Men inte förrän jag flyttade till ett torp, Tingsviken i Bro utan- för Stockholm, blev mina böcker ett bibliotek. Jag hade då sexton meter … Sedan dess har mitt bibliotek tillvuxit med i genomsnitt sjuttiofem centimeter i månaden.

I Myrdals värld blev bokhyllor till bibliotek och tillväxten mäts i kvantitet. Förluster också. ”Jag förlorade hela mitt Belgradbibliotek, fem meter, på hotell Majestic vid min brådstörtade avresa från Jugoslavien 1948. Jag fick sälja elva meter, mest svensk skönlitteratur, för att klara livhanken i Göteborg 1952 … Jag förlorade fem meter på en vind i Paris.”
Etc. etc.

Och så blev alltså mitt liv: Uppsala, Östersund, Drottninggatan i Uppsala igen, på fyra adresser i Örebro, två i Västerås, dito i Södertälje, torpet i Sörmland, i villan i Bromsten och i Nockeby, på Åsögatan på söder, i ateljén på Hornsgatspuckeln. Vid varje flytt av lust eller skilsmässa, har du börjat om genom att bygga mig bokhyllor. Till skillnad från Myrdal har mina internationella förluster dock inskränkt sig till sju förlorade meter i Palma de Mallorca. När Milton och jag sålde lägenheten förmådde jag mig bara att hem en bok: Peter Fröberg Islings ”Pol Pots leende” i Månpocket (2006) i vilken jag gjort viktiga anteckningar.

Boken står nu ”Jockehyllan” på udden, uppkallad efter snickaren Jocke Ohlsson Jobs, som hjälpte mig att bygga ytterligare 25,5 meter väggfast hylla där. Detta efter min ritning, nu vidareutvecklad (inbyggt fönster från vårt gamla sovrum) och platsbyggd med avgörande snickarinsatser av Johan Lindström, målarn, här i Margaretas stuga och som därför kommer att heta ”Johans hylla” för att jag ska veta var Pol Pots leende står i fortsättningen.

Liksom ett icke ringa antal av hennes böcker. Ty det hör till livets stora cirkel – kvinnan i mitt liv köper faktiskt mer böcker än jag gör. En viktig skillnad är också att hon läser dem en gång från pärm till pärm och sedan aldrig mer och skulle alltså inte behöva något enda bibliotek.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s